Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

25 december, 2019

Skrivet av Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Krönika I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten spännande och romantisk. För de som faktiskt balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

I biosalongens mörker känner jag hur klumpen i halsen växer. Dokumentärfilmen visar hur den periodvis deprimerade sångaren Leonard Cohen gav konstnärsmyten ett ansikte. Det är en story som berättats otaliga gånger. Ändå fäster den lika starkt varje gång.

Psykisk ohälsa, drog- och sexmissbruk samt ett evigt sökande efter Den Utopiska Lyckan är grundbultarna som utgör vilken musik­biografi som helst. Nu planeras en spelfilm om Mötley Crüe-basisten Nikki Sixx tid som narkoman. Jag vet redan hur filmen kommer att byggas upp.

Tittar man åt de spelfilmer som bygger på verkliga artisters liv så är dramaturgin identisk oavsett vems liv storyn bygger på. Det spelar ingen roll om det är Freddie Mercury, Elton John eller Monica Zetterlund som porträtteras – bortsett från utseende, musik och miljö är det exakt samma story som återanvänds. Artisten har en hjärtlös förälder. Bekräftelsebehovet föder karriärtörst.

Festknarkande ersätts av vardagsknarkande. Fotfästet tappas. Livet ifrågasätts. Utbrändhet. Anonyma Alkoholister. Sedan står comebacken för dörren och det slutar med flaggan i topp. Det är ett effektivt berättarknep som håller liv i konstnärsmyten. Det är en myt som hyllar konstnärligt lidande, men bara så länge det håller sig inom ramarna.

Jag är kluven till den, eftersom det finns de som mår så piss att de avslutar sina liv i förtid. I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten spännande och romantisk. För de som faktiskt balanserar på dess tunna egg är den allt annat än just det.

Jag vet inte hur många rockstjärnor jag pratat med som har kämpat mot rutten självkänsla och självmedicinering. Tidigare i år intervjuade jag Duff McKagan. Guns ’n Roses-basisten pratade om depressionen som smög upp på honom.

Han pratade om att han aldrig kan känna sig skottsäker i sin nykterhet. Han pratade om sina vänner Chester Bennington i Linkin Park och Chris Cornell i Soundgarden som slutade sina liv hängande i snaror. Han pratade inte om det i särskilt romantiska ordalag.

Om jag är kluven inför konstnärs­myten spyr jag på den fyllerihylland­e rockstjärne­myten. När jag var ung tyckt­e jag att det var coolt att se på gamla bilder hur Ace Frehley i Kiss vinglade runt med en drink i handen. Vad jag inte visst­e då, men som Ace berättade för mig långt senare, var att han på den
tiden övervägde självmord. I dag tycker jag att det är coolt att han lever.

Mängder av artister lider av psykisk ohälsa i varierande grad. Jag hyllar de som trots allt härdar ut. De som dör gamla. Som Leonard Cohen. På sin dödsbädd rosslade han fram ”I’m ready my lord” i ”You want it darker”. Det finns något romantiskt i det.

 

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.är musikjournalist, författare och förläggare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

Du kanske också vill läsa…

Hondon blev min biljett till världen

Hondon blev min biljett till världen

Man kan prata om nitar och långt hår, men egentligen handlar all rock’n’roll bara om en sak, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Vi har så mycket vrede inom oss

Vi har så mycket vrede inom oss

Jag och min kompis gjorde en pakt. Vi måste hjälpa oss själva så vi kan hjälpa varandra, skriver musikern och tidigare gruvarbetaren Johan Airijoki.

Flykten från nuet borde få ett slut

Jag kanske aldrig växer upp helt, men det är dags att glänta på dörren till det verkliga livet, skriver frilansskribenten Carl Linnaeus.

Jag är gjord för att älska (allt av) Kiss

Trots att jag är en bitter jävel klarar jag inte ens av att hata bandets största hit, skriver Carl Linnaeus.

Ångesten fäster när det blir tyst

Carl Linnaeus: Jag har lärt mig att godta mina regelbundna depressioner och parera dem genom att knarka musik.

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Kris i byggbranschen

Så gick det för arbetarna som fick gå från husfabriken

Så gick det för arbetarna som fick gå från husfabriken

Osäkerheten på marknaden gör att återstarten för K2A Trähus skjuts på framtiden.