Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

25 december, 2019

Skrivet av Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Krönika I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten spännande och romantisk. För de som faktiskt balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

I biosalongens mörker känner jag hur klumpen i halsen växer. Dokumentärfilmen visar hur den periodvis deprimerade sångaren Leonard Cohen gav konstnärsmyten ett ansikte. Det är en story som berättats otaliga gånger. Ändå fäster den lika starkt varje gång.

Psykisk ohälsa, drog- och sexmissbruk samt ett evigt sökande efter Den Utopiska Lyckan är grundbultarna som utgör vilken musik­biografi som helst. Nu planeras en spelfilm om Mötley Crüe-basisten Nikki Sixx tid som narkoman. Jag vet redan hur filmen kommer att byggas upp.

Tittar man åt de spelfilmer som bygger på verkliga artisters liv så är dramaturgin identisk oavsett vems liv storyn bygger på. Det spelar ingen roll om det är Freddie Mercury, Elton John eller Monica Zetterlund som porträtteras – bortsett från utseende, musik och miljö är det exakt samma story som återanvänds. Artisten har en hjärtlös förälder. Bekräftelsebehovet föder karriärtörst.

Festknarkande ersätts av vardagsknarkande. Fotfästet tappas. Livet ifrågasätts. Utbrändhet. Anonyma Alkoholister. Sedan står comebacken för dörren och det slutar med flaggan i topp. Det är ett effektivt berättarknep som håller liv i konstnärsmyten. Det är en myt som hyllar konstnärligt lidande, men bara så länge det håller sig inom ramarna.

Jag är kluven till den, eftersom det finns de som mår så piss att de avslutar sina liv i förtid. I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten spännande och romantisk. För de som faktiskt balanserar på dess tunna egg är den allt annat än just det.

Jag vet inte hur många rockstjärnor jag pratat med som har kämpat mot rutten självkänsla och självmedicinering. Tidigare i år intervjuade jag Duff McKagan. Guns ’n Roses-basisten pratade om depressionen som smög upp på honom.

Han pratade om att han aldrig kan känna sig skottsäker i sin nykterhet. Han pratade om sina vänner Chester Bennington i Linkin Park och Chris Cornell i Soundgarden som slutade sina liv hängande i snaror. Han pratade inte om det i särskilt romantiska ordalag.

Om jag är kluven inför konstnärs­myten spyr jag på den fyllerihylland­e rockstjärne­myten. När jag var ung tyckt­e jag att det var coolt att se på gamla bilder hur Ace Frehley i Kiss vinglade runt med en drink i handen. Vad jag inte visst­e då, men som Ace berättade för mig långt senare, var att han på den
tiden övervägde självmord. I dag tycker jag att det är coolt att han lever.

Mängder av artister lider av psykisk ohälsa i varierande grad. Jag hyllar de som trots allt härdar ut. De som dör gamla. Som Leonard Cohen. På sin dödsbädd rosslade han fram ”I’m ready my lord” i ”You want it darker”. Det finns något romantiskt i det.

 

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.är musikjournalist, författare och förläggare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Varje samtal kan vara det sista

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

De visste hur man landar i sig själv

De visste hur man landar i sig själv

Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Skäms inte för att själen är trasig

Skäms inte för att själen är trasig

På arbetet måste vi kunna tala lika öppet om den psykiska ohälsan som att kroppen värker, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Alla vill ha kultur men få vill betala

Alla vill ha kultur men få vill betala

Carl Linneaus, musikjournalist och DA:s krönikör.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.