Avtalsrörelsen från a till ö
Vad betyder lönepott, fredsplikt, reallön? Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra. Från a till ö.
Kampen om flexibiliteten har börjat – igen
20 december, 2019
Skrivet av Harald Gatu
Perspektiv Arbetstid, bemanning, lön. Där står slaget om flexibiliteten. Om den handlar avtalsrörelsen.
Pengarna först, javisst. En avtalsrörelse bestämmer alltid hur stor del av produktionsöverskottet som ska gå till din lön. Men inte bara.
Förhandlingarna mellan arbetsgivare och fackförbund påverkar även makten på arbetsplatsen. Ingen fråga symboliserar maktrelationen som just flexibilitet.
Flexibilitet är inget harmlöst begrepp. Ordet är laddat med frågan om vem som bestämmer.
Två perspektiv krockar med varandra, arbetsgivarnas och de anställdas.
Arbetsgivaren vill kunna variera mängden arbete beroende på hur stor efterfrågan är. Många order – mycket arbete. Lite order – lite arbete. För att minimera kostnaderna vill arbetsgivarna så långt som möjligt kunna ”precisionsbemanna” arbetsplatsen: rätt mängd arbete utförs med rätt antal människor på plats vid rätt tillfälle.
De anställda, å sin sida, vill kunna förutse när och hur mycket man ska jobba. Det kan vara bra att veta om man kan hämta på dagis på onsdag och om man verkligen kan vara ledig på lördag.
För arbetsgivarna är flexibiliteten ett avgörande konkurrensmedel. Att kunna leverera sina produkter i tid är livsviktigt för det företag som vill hänga med. Men orderböckerna är inte alltid lika tjocka. Efterfrågan går upp och ner, vilket kostar. Frågan är vem som ska bära den kostnaden. Arbetsgivaren eller de anställda?
Om arbetsgivaren kunde sänka lönerna så fort orderböckerna börjar bli tunna, då skulle kostnaden vältras över på de anställda. Men det går inte. Kollektivavtalet begränsar arbetsgivarens makt i lönesättningen. I kollektivavtalet finns det löneskydd som värnar din lön.
Däremot kan arbetsgivaren använda sig av annan flexibilitet, bemanningen. Antalet anställda kan utan större svårighet varieras med hjälp av visstidsanställningar och inhyrning. Eller för den delen uppsägningar av fast anställda på grund av arbetsbrist.
Dessutom kan arbetsgivaren variera arbetstiderna. Vilket kräver ett lokalt avtal med facket. Och den överenskommelsen har ett pris. Den fackklubb som säger ja till att variera arbetstiden kräver vanligtvis något i utbyte, en kostnad som arbetsgivaren helst skulle vilja slippa. Därför strävar arbetsgivarna efter att kunna ”öppna” riksavtalen så att man inte behöver köpslå med det lokala facket om arbetstiden.
I dag förtydligade Teknikföretagen hur de vill öka flexibiliteten i sina medlemsföretag.
(texten fortsätter nedan)
Gå upp och ner i tid? Javisst, på Teknikavtalet vill arbetsgivarna kunna variera arbetstiden med 7 timmar under en tvåveckorsperiod – om man inte kommer överens med det lokala facket om något annat. I förra avtalsrörelsen krävde arbetsgivaren att kunna förlägga de timmarna även på lördagar. Det kravet finns inte med i år.
Mer övertid? Ja. Teknikföretagen vill kunna beordra mer övertid. IF Metall vill tvärtom sänka övertidstaket; många medlemmar har slitit hårt under de senaste åren när företagen gått för högtryck.
Semester i september? Ja, säger arbetsgivarna. De vill kunna förlägga fyra sammanhängande semesterveckor till någon gång under perioden maj-september.
Utöver mer flexibla arbetstider vill också arbetsgivarna kunna variera lönen.
Lokala lönesänkningar? Ja, säger Teknikföretagen. Dels vill de att pottens storlek bestäms lokalt på det enskilda företaget, det är inget som de centrala parterna ska förhandla fram. Dels vill de ha ”moderna, enkla och enhetliga avtal” där hela löneavtalet ska vara ”lokalt dispositivt”. Det vill säga: på det enskilda företaget ska arbetsgivare och klubb kunna komma överens om att sänka lönerna under avtalets nivå.
Det här motsätter sig naturligtvis facket. Avtalet är ett miniavtal. Vilket innebär att det bara kan förbättras lokalt, inte försämras. Ingen tillåts jobba under sämre villkor än som anges i det rikstäckande kollektivavtalet.
(texten fortsätter nedan)
Länge kunde facken byta lönehöjningar och andra avtalsförbättringar mot arbetsfred. Arbetsgivarna köpte arbetsfreden för en bestämd avtalsperiod. Så fungerar det fortfarande.
Men bytet och köpslåendet förändrades när industrin började gå från standardiserad produktion för lager till skräddarsydd just in time-tillverkning. Då hände något.
Behovet av att snabbt kunna ställa om produktionen blev så mycket större med det nya sättet att producera. Att kunna vara mer flexibel blev så mycket viktigare.
Den som tittar bakåt upptäcker ett långdraget, lågintensivt utnötningskrig kring flexibiliteten. Det man förlorar på ett ställe tar man igen någon annanstans. Som på 1980-talet, då striden om flexibiliteten så smått började varva upp. När dåvarande Metall fick igenom kortare arbetstid för tvåskiftsarbetare betalades det med en eftergift till arbetsgivarna; regeln som begränsar arbetstiden till 8,5 timmar per arbetsdag slopades.
Drygt tio år senare, i 1995 års avtalsrörelse bestämde sig Metall att driva kravet på att förkorta arbetstiden med 100 timmar om året. Motståndet var stenhårt från tunga industrigrupper, inte minst stålindustrin.
Men inte från verkstadsindustrin. De såg snarare en öppning – mot ökad flexibilitet.
Karl-Olof Stenqvist, då förhandlingschef på Teknikföretagens föregångare Sveriges verkstadsindustrier, har för Dagens Arbete berättat hur han såg möjligheten att ”luckra upp låsningar” och få en ”friare förläggning av arbetstiderna”. Fackets krav på kortare arbetstid i form av komp i en tidbank skulle nog gå för sig – om arbetsgivarna fick någonting istället. ”Så fort Metall krävde mer tid i banken så kunde vi växla det mot ökad flexibilitet”.
Metall fick arbetstidsförkortningen på plats. Men först efter en tre veckor lång övertidsblockad – och en eftergift till Teknikföretagen. Arbetsgivaren fick utökade möjligheter att göra upp om arbetstiden med den enskilde – utan att behöva komma överens med den lokala fackklubben.
Sedan följde köpslåendet i avtalsrörelse efter avtalsrörelse. De anställdas arbetstider förkortades till priset av att arbetsgivarna fick mer flexibilitet.
Avtalsförbättringar kostar och prislappen har allt som oftast hetat ökad flexibilitet. Nu mobiliserar facken för att återigen driva igenom löneökningar i det riksavtal som arbetsgivarna sedan ett kvartssekel tillbaka försökt tömma på löneökningar. Utnötningskriget fortsätter.
