Läroböckerna i ekonomi stämmer inte längre

PERSPEKTIV Vi har sett det förr i avtalsrörelsens upptakt. Dagarna före jul överlämnar fack och arbetsgivare sina detaljerade krav till varandra. Men den här gången är det annorlunda. Ingenting är som förut. Läroböckerna stämmer inte längre.

På en bild från 1950-talet står en kostymklädd man och röker och medan han betraktar något som ser ut som baksidan på ett gammalt kylskåp. Men det är ingen kyl utan en slags dator, en hydraulisk dator vars uträkningar kom att betyda mycket för hur lönerna sätts i stora delar av världen.

Mannen på bilden hette Bill Phillips, son till en mjölkbonde och en postkassörska i Nya Zeeland och som efter andra världskriget kom att studera ekonomi i London. En teknisk begåvning, det hade han visat som krigsfånge i de japanska lägren på Indonesien. Tillsammans med kinesiska medfångar konstruerade han både vattenkokare och någon slags enkel radio som kunde användas i smyg och som gjorde tillvaron något mera uthärdlig för de inspärrade.

Några år senare, efter krigsslutet, byggde han sin egen analoga datamaskin. I den matade han in ekonomiska uppgifter från 1860-talet och framåt, tryckte på knappen och ut kom ett resultat som han sammanfattade i en grafisk form: Phillipskurvan.

Resultatet visade på ett samband mellan inflation och arbetslöshet. Sambandet var enkelt:

Vid låg arbetslöshet är inflationen hög.  Omvänt, vid hög arbetslöshet är inflationen låg.

Nationalekonomin tog till sig Phillipskurvan och erbjöd efterkrigstidens politiker en meny att välja från. ”Nu kan ni fundera ut vad ni föredrar. 5-6 procents arbetslöshet och ingen inflation. Eller säg 3 procents arbetslöshet med 5-6 procents inflation”.

I boken The Economists’ Hour, skriven av New York Times-journalisten Binyamin Appelbaum, berättas om hur brittiska beslutsfattare i slutet av femtiotalet på allvar sågs gräla om arbetslösheten skulle vara 1,25 eller 1,75 procent. Det var ju så enkelt, bara att välja. Någon stackare föreslog 2,5 procents arbetslöshet med påföljd att han frystes ut och i upphetsningen beskylldes för att vara ”nazist”.

Bill Phillips fick aldrig det Nobelpris många ansåg att han borde ha tilldelats. Han dog 1975, märkt av både krigsskador och en ohälsosamt hög cigarettkonsumtion, precis när hans modell utsattes för den första allvarliga påfrestningen.

Nu är vi där igen. Läroboken stämmer inte och politiken står återigen rådvill. Ungefär som 1970-talet, fast omvänt.

Modellen ifrågasattes när 1970-talets ekonomi började kärva. Sambandet som Phillips påtalat tycktes inte vara lika självklart längre. Vi fick både hög inflation och hög arbetslöshet – samtidigt. Tillståndet förbryllade. Aldrig tidigare hade man sett att prisökningarna fått fart när ekonomin sackade. Man kallade det nya oväntade tillståndet som ”stagflation”, stagnation och inflation samtidigt.

Villrådiga politiker sökte efter utvägar. De fann dem i Chicago-ekonomen Milton Friedman och hans monetarism: politiken ska inte försöka styra ekonomin. Nej, låt istället centralbankerna fixa konjunkturen genom att reglera penningmängden med att antingen höja eller sänka räntan. Räntan blev ekonomins pedalställ med både broms och gas. Inflationen slogs ihjäl med höga räntor. Priset blev hög arbetslöshet. Nu var det som om Phillipskurvan återfick sin legitimitet: låg inflation – hög arbetslöshet. Hög inflation – låg arbetslöshet.

Samtidigt öppnades dörren för den ekonomiskpolitiska ordning som kallas nyliberalism. Ju mera marknad, ju mera konkurrens, desto bättre. En tsunami av avregleringar väntade den industrialiserade världen.

Nu är vi där igen. Läroboken stämmer inte och politiken står återigen rådvill. Ungefär som 1970-talet, fast omvänt. Då sprakade inflationsbrasan trots att ekonomin stod och stampade. Men nu, under senare år, har vi haft en näst intill obefintlig inflationstakt samtidigt som efterfrågan på arbetskraft varit mycket hög. I såväl Sverige som i de flesta av de utvecklade industriländerna.

Ta USA där arbetslösheten efter en rekordlång konjunkturuppgång tryckts ner till 3,5 procent, den lägsta på ett halvsekel. Inflationen borde enligt läroböckerna och Phillips hydrauliska dator därför vara tvåsiffrig. Men prisökningstakten uppgår inte mer än till någon enstaka procent.

I Sverige har en tilltagande brist på arbetskraft inte lett till några löneökningar som satt fart på inflationen. Under de fem åren fram till 2018 steg andelen företag som sa sig ha svårt att hitta arbetskraft från 13 till 47 procent, enligt Arbetsförmedlingens undersökning som åberopas av Riksbanken. Alltså nära häften av företagen får inte tag på folk att anställa.

Hur försöker företagen lösa situationen? Genom att locka till sig folk med högre löner? Egentligen vore ju det logiskt med tanke på vad läroböckerna sagt om Phillipskurvan: hög efterfrågan på arbetskraft driver upp lönerna och inflationen.

Vad innebär det nya tillståndet – ”global desinflation” – för den svenska lönerörelsen? Att hela referensramen skakar. Men knappast avtalskraven.

Men så funkar det inte, enligt den enkätundersökning som Riksbanken hänvisar till. Istället segar företagen på rekryteringen, låter tiden gå för att se om de hittar de rätta. När inte det ger resultat sänker de kompetenskraven; erfarenhet, social kompetens och utbildning anses inte längre vara lika viktigt. Först som femte åtgärd tar de till knepet att locka med höjda löner.

Är inflationen död, undrade nyligen brittiska The Economist i en specialrapport om ”världsekonomins nya konstigheter”. Tja, i det närmaste. Världen har förändrats efter finanskrisen och till det nya normala hör knappast någon inflation alls. ”Global desinflation” kallas tillståndet. Ett nytt begrepp som innebär en ny huvudvärk för de ekonomiskpolitiska beslutsfattarna och fullt jämförbart med sjuttiotalets ”stagflation” som banade väg för nyliberalism, avregleringar och att fackföreningarna trycktes tillbaka.

Vad innebär det nya tillståndet – ”global desinflation” – för den svenska lönerörelsen? Att hela referensramen skakar. Men knappast avtalskraven. Facken utgår, i år som tidigare, från långsiktighet och tar fasta på företagens behov av stabilitet och förutsägbarhet; löneökningar ungefär som förut. De kan visa på att de svenska industriföretagen varken förlorat marknadsandelar eller tappat i lönsamhet under det senaste årtiondet.

Arbetsgivarna brukar till skillnad från facken åberopa den låga inflationen, i arbetsgivarnas ögon ett skäl att hålla nere kostnadsökningarna. Låg inflation kräver låga avtal. Däremot var det ingen som hörde dem bejaka högre löneökningar när inflationen tillfälligt kunde dra iväg, som i samband med avtalsrörelsen det febriga högkonjunkturåret 2007.

Fordonsindustrin, stålindustrin och metallbearbetning är exempelvis tre branscher som har haft en mycket stark produktivitetstillväxt sedan 2012 och framåt.

Då och då påminns man om den modell för hur löneutrymmet beräknades under rekordåren på 1960-talet, en tid då kvinnolönerna förpassades ur avtalen och samtidigt rejäla satsningar kunde göras på de lägst avlönade. Utrymmet gick att finna på två håll: inflationen i konkurrentländerna plus de inhemska produktivitetsökningarna.

Den modellen talas det inte mycket om idag, men den finns ändå i ryggmärgen på delar av avtals-Sverige.

Idag är den globala prisökningstakten näst intill obefintlig. Och den inhemska produktivitetsutvecklingen? Skral, enligt arbetsgivarna. Vems fel nu det är. Får man tro Industriarbetsgivarna innebär ”ökad produktivitet, att varje person producerar mer”. En definition som knappast skulle hålla i en nationalekonomisk grundkurs. Den skulle istället lära ut att produktivitet – på ekonomers fikonspråk ”total faktorproduktivitet” – brukar ses som resultatet av investeringar i teknisk utveckling, organisationsförändringar och utbildning. Faktorer som rimligen ligger i arbetsgivarnas händer.

Produktivitet är dessutom ett mått som ser olika ut mellan olika branscher och även inom en och samma bransch. Fordonsindustrin, stålindustrin och metallbearbetning är exempelvis tre branscher som har haft en mycket stark produktivitetstillväxt sedan 2012 och framåt.

Den ordning som en gång följde på nyliberalismens seger efter sjuttiotalets ”stagflation” innebar att centralbankerna gavs startnycklarna och därmed möjligheten att med räntan bromsa eller gasa. Nu funkar inte motorn. Gasen svarar inte, bromsen tar inte i enlighet med instruktionsboken. Därför har hela den ekonomisk-politiska modellen med centralbanken som chaufför, som stabilisator, tagits in för ombesiktning. I Sverige ska Riksbanken få ett nytt uppdrag.

Det smörgåsbord som dukades upp för efterkrigstidens beslutsfattare är historia. Den tid är passerad då de ansåg sig kunna välja den nivå på arbetslöshet och inflation som tycktes mest aptitlig. Läroboken väntar på att skrivas om. Kruxet är bara vad som ska stå i den.