Skulle spelningen göra mig ung igen?

Krönika Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

För några helger sedan hade Lolita Pop, ett favoritband från 80-talet, en comebackspelning i Stockholm. Skulle fräcka Karin Wistrand fortfarande dansa furiöst på scenen, klädd i en ”killig” stil som Chrissie Hynde och Patti Smith? Hennes röst vara lika stark och cool?

Jag oroade mig i förväg. Skulle jag orka stå upp en hel konsert? Jag som är svårbemästrat kvällstrött. Skulle min ljudkänslighet tvinga mig att lämna lokalen vid första låten?

Lolita Pop fick bli ett test. Den senaste konserten flydde jag från i panik. Thåström spelade på Cirkus och jag satt framför några högtalare. Det kändes som om trumhinnorna gick i tusen bitar och hjärtat var på väg att spränga sig ur kroppen. Den basvolymen, mina vänner. Just den volymen! Inte hjälpte det med färska silikonöronproppar. Skulle Lolitorna kräma på lika hårt?

Vid slutapplåderna märkte jag att min böjda nacke hade låst sig fullständigt. Måndagen började med en vända hos naprapaten.

Lååång kö utanför konsertlokalen. När köade jag sist i rått väder för att komma in på ett hak, gnällde jag. Sådant står väl bara ungdomar ut med. Väl där inne såg jag publiken i min ålder, nära sextio, precis som Karin Wistrand. Och många klart äldre. Mycket grått hår, runda magar och krumma ryggar. Hur mycket hård metall
i varmt kött fanns i rummet? Titanhöfter och utbytta knäskålar. Hur mycket samlad artros och värkande fötter?

Några hade anlänt tidigt och bänkat sig i de få sittplatserna. Måtte min mans knä hålla utan värk och min sköra nacke slippa gå i spärr.

Kände igen musikintresserat folk från ungdomens rockklubbar. Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern. Jag tänker inte säga vad jag själv tror att jag har för stil. De som känner mig skulle le överseende.

Träffade en kurskamrat från tidigt 80-tal och hon grävde ur sina öronproppar så att vi kunde hälsa.

Minns ungdomen då jag imponerade på killarna genom att halsa en öl i ett svep. När alkoholen fick mig att orka sena timmar. Those days are gone! En stor öl är gränsen för vad jag kan dricka numera utan att få kraftig hicka. Rå viljestyrka är det som gäller. Eller en överraskning.

Karin Wistrand dansade in på scenen och rörde sig som en ungbrud till Mind your eye. Bandet öste på och volymen låg på en hanterlig nivå. Jag föll in i musiken och spelglädjen och publikens gensvar. Plötsligt var jag ung på nytt i postpunk-tider, New wave-yra.

Vid slutapplåderna märkte jag att min böjda nacke hade låst sig fullständigt. Måndagen började med en vända hos naprapaten.
Det var det värt. Lolita Pop-testet positivt. Sista rockkonserten i mitt liv ligger i oöverskådlig framtid.

Anneli Jordahl

Anneli Jordahl