Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

12 december, 2019

Skrivet av Anneli Jordahl

Anneli Jordahl är författare.

Krönika Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

För några helger sedan hade Lolita Pop, ett favoritband från 80-talet, en comebackspelning i Stockholm. Skulle fräcka Karin Wistrand fortfarande dansa furiöst på scenen, klädd i en ”killig” stil som Chrissie Hynde och Patti Smith? Hennes röst vara lika stark och cool?

Jag oroade mig i förväg. Skulle jag orka stå upp en hel konsert? Jag som är svårbemästrat kvällstrött. Skulle min ljudkänslighet tvinga mig att lämna lokalen vid första låten?

Lolita Pop fick bli ett test. Den senaste konserten flydde jag från i panik. Thåström spelade på Cirkus och jag satt framför några högtalare. Det kändes som om trumhinnorna gick i tusen bitar och hjärtat var på väg att spränga sig ur kroppen. Den basvolymen, mina vänner. Just den volymen! Inte hjälpte det med färska silikonöronproppar. Skulle Lolitorna kräma på lika hårt?

Vid slutapplåderna märkte jag att min böjda nacke hade låst sig fullständigt. Måndagen började med en vända hos naprapaten.

Lååång kö utanför konsertlokalen. När köade jag sist i rått väder för att komma in på ett hak, gnällde jag. Sådant står väl bara ungdomar ut med. Väl där inne såg jag publiken i min ålder, nära sextio, precis som Karin Wistrand. Och många klart äldre. Mycket grått hår, runda magar och krumma ryggar. Hur mycket hård metall
i varmt kött fanns i rummet? Titanhöfter och utbytta knäskålar. Hur mycket samlad artros och värkande fötter?

Några hade anlänt tidigt och bänkat sig i de få sittplatserna. Måtte min mans knä hålla utan värk och min sköra nacke slippa gå i spärr.

Kände igen musikintresserat folk från ungdomens rockklubbar. Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern. Jag tänker inte säga vad jag själv tror att jag har för stil. De som känner mig skulle le överseende.

Träffade en kurskamrat från tidigt 80-tal och hon grävde ur sina öronproppar så att vi kunde hälsa.

Minns ungdomen då jag imponerade på killarna genom att halsa en öl i ett svep. När alkoholen fick mig att orka sena timmar. Those days are gone! En stor öl är gränsen för vad jag kan dricka numera utan att få kraftig hicka. Rå viljestyrka är det som gäller. Eller en överraskning.

Karin Wistrand dansade in på scenen och rörde sig som en ungbrud till Mind your eye. Bandet öste på och volymen låg på en hanterlig nivå. Jag föll in i musiken och spelglädjen och publikens gensvar. Plötsligt var jag ung på nytt i postpunk-tider, New wave-yra.

Vid slutapplåderna märkte jag att min böjda nacke hade låst sig fullständigt. Måndagen började med en vända hos naprapaten.
Det var det värt. Lolita Pop-testet positivt. Sista rockkonserten i mitt liv ligger i oöverskådlig framtid.

Anneli Jordahl

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

Du kanske också vill läsa…

Hondon blev min biljett till världen

Hondon blev min biljett till världen

Man kan prata om nitar och långt hår, men egentligen handlar all rock’n’roll bara om en sak, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Spökstäderna fylls med paket

Spökstäderna fylls med paket

I centrumen byts affärerna ut mot mäklarkontor och boxar där vi hämtar våra varor, skriver författaren Anneli Jordahl.

Nu krävs fanimej proportioner

Nu krävs fanimej proportioner

Kommunens förskoleanställda fick en hundring i belöning efter pandemin. Postnords vd fick lite mer, skriver författaren Anneli Jordahl.

Flykten från nuet borde få ett slut

Jag kanske aldrig växer upp helt, men det är dags att glänta på dörren till det verkliga livet, skriver frilansskribenten Carl Linnaeus.

Konsten jag älskar finns nu i sprithyllan

Att sälja bärs med fräsiga flasketiketter är det nya svarta, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Jag är gjord för att älska (allt av) Kiss

Trots att jag är en bitter jävel klarar jag inte ens av att hata bandets största hit, skriver Carl Linnaeus.

Rynkor gör sig bäst i slitjobben, eller?

Åldersdebatten som förs av mediekvinnor avslöjar en avgrund mellan folk och folk, skriver författaren Anneli Jordahl.

Ångesten fäster när det blir tyst

Carl Linnaeus: Jag har lärt mig att godta mina regelbundna depressioner och parera dem genom att knarka musik.

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

Morfar hade stått på skogens sida

Där granarna planterats i sina täta rader kan inget annat växa, skriver Anneli Jordahl.

Kris i byggbranschen

Så gick det för arbetarna som fick gå från husfabriken

Så gick det för arbetarna som fick gå från husfabriken

Osäkerheten på marknaden gör att återstarten för K2A Trähus skjuts på framtiden.