”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”
Publicerad 2020-01-14, 07:00 Uppdaterad 2020-08-28, 15:36
Gästkrönika Det är ingen lätt sak att förhålla sig till när arbetskamrater är en del av en organiserad kriminalitet – som bryter ner andra människor på jobbet. Men jag tror att det är lättare att göra en arbetsplats till en sluten narkotikamarknad om det är en plats där vi bara jobbar, biter ihop och struntar i varandra, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.
Om skribenten:
Lars Henriksson är frilansskribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.
Jag minns hur omskakad jag blev när en kompis ringde för något år sedan. Efter att hans arbetsplats lagts ner hade han harvat runt i bemanningsträsket och på flera jobb mött samma sak: utbredd och organiserad handel med narkotika.
Ligor hade upptäckt att stora arbetsplatser var perfekta marknader där affärerna kunde bedrivas utan insyn, ibland även med chefer i kundkretsen. Jag insåg att samma sak med säkerhet fanns också min arbetsplats, även om jag inte såg det med egna ögon. Det ställde svåra frågor som jag ännu inte har några självklara svar på.
För mig har konfliktlinjerna på jobbet alltid varit rätt enkla – vi på golvet är på ena sidan och de som är över oss på den andra. I verkligheten är det naturligtvis krångligare än så, samarbete med motståndarna behövs varje dag och det finns en massa problem mellan oss som jobbar. Men i princip är det så. Ur motsättningen mellan oss och arbetsgivarna kommer behovet av facklig organisering och det gnissel som uppstår mellan oss som jobbar är det bäst om vi själva löser. Med organiserad kriminalitet på arbetsplatsen ställdes en del av mitt schema på huvudet.
Att säga ifrån mot chefen är nog så jobbigt för många men leder – åtminstone i Sverige – inte till att man blir dödshotad eller får bilen sprängd i bitar.
Själva missbruket är inte så svårt att förhålla sig till – oavsett om det är alkohol eller andra droger. Vi som jobbar ihop behöver hålla samman och hjälpa varandra, även när det går illa för någon av oss. Att ha människor i sin vardag som stöttar och håller ett öga på en kan vara en viktig del i att komma ur ett missbruk och varje gång vi ger ett sådant stöd knyter vi en maska i den väv som håller ihop oss.
Men hur hanterar vi de kriminella langarna på jobbet? En förståelig reaktion är att säga: Sparka ut dem! Att förse arbetskamrater med droger är en på alla sätt en omoralisk och okamratlig handling. Det finns ingen anledning att titta bort eller lägga fingrarna emellan när det gäller dem som drar ner andra i skiten. Förutom att det är olagligt skadas det viktigaste vi har, vår tilltro till varandra och vår sammanhållning och det vore förödande om kriminella nätverk bredde ut sig på arbetsplatserna.
Om vi har långa fackliga traditioner av att hjälpa missbrukande kamrater, både juridiskt och mänskligt, saknas de helt när det gäller av att möta våldsamma kriminella. Där behöver vi lita till samhället i stort och även kunna söka sätt att samverka med arbetsgivaren utan att förlora vår självständighet. Men också hitta egna vägar för att göra våra arbetsplatser så ogästvänliga som möjligt för dem som profiterar på människors svagheter.
I det arbetet ingår också att hitta sätt att dra arbetskamrater ur de kriminella nätverkens grepp. Att sparka ut och spärra in langare på livstid är varken möjligt eller önskvärt, någonstans ska de förhoppningsvis arbeta när de avtjänat sina straff.
Läs också: DA granskar knarket i industrin
Arbetsgivarnas sätt att hantera droger är ofta att bedriva egen polisverksamhet. Privata vaktbolag kan vara effektivare och framför allt diskretare än polisanmälningar. Drogtester, privatpoliser och ökad övervakning kan förefalla vara ett billigt pris för att slippa narkotika på jobbet men det finns också en baksida. Den ökade kontrollen kan användas för att skapa en allmän rädsla och osäkerhet och användas som ett enkelt sätt att göra sig av med anställda som har problem. Dessutom är det tveksamt om det fungerar på sikt.
Ett problem är även den stora gråzonen av beroendeframkallande preparat som alltför många griper till för att stå ut med slitsamma jobb och svåra liv. Från början oftast lagligt förskrivna, ibland som tillfällig ”hjälp” från en kompis och till slut genom helt illegala kanaler. I USA talas sedan länge om en opioidepidemi, ett missbruk av mediciner som gått över styr och årligen skördar tusentals liv och där läkemedelsbolag nu dömts till stora skadestånd.
Vi som arbetar kan inte helt lämna över frågan om droger på jobbet helt till arbetsgivarna, vi har ett ansvar för varandra och behöver agera själva. Att säga ifrån mot chefen är nog så jobbigt för många men leder – åtminstone i Sverige – inte till att man blir dödshotad eller får bilen sprängd i bitar. För den som konfronterar kriminella ligor är faran tvärtom uppenbar och med gangsters som hålls om ryggen av chefer riskerar det att bli riktigt illa. Det innebär risker att sätta sig emot sådant på egen hand, men det är inte heller på egen hand vi är starka, inte mot arbetsgivaren och inte heller mot fiender ibland oss.
Hur det ska gå till är inte självklart. Jag tror dock att det är lättare att göra en arbetsplats till en sluten narkotikamarknad om det är en plats där vi bara jobbar, biter ihop och struntar i varandra. På en arbetsplats som i stället präglas av sammanhållning och solidaritet, där vi litar på varandra, pratar med varandra och ser oss som delar av ett kollektiv med gemensamma intressen, blir det svårare för nedbrytande krafter att breda ut sig. En sådan gemenskap kan också vara ett sätt att stoppa rekryteringen till kriminella nätverk.
Att höra samman med arbetskamrater som säger ifrån – om droger och annat – är en mer hållbar gemenskap än den cyniska affärsmoralen i gängens våldsamma sektliv.