Lång kamp. Marie hade förberett sig på det värsta. Men när sonen Pontus varit drogfri i flera veckor började hon hoppas.
Se filmen om Marie och Viktor
DA Dokumentär: Efter överdosen. Vi skildrar mötet mellan Marie och sonens kompis Victor, som också tog en överdos, i en kortdokumentär.
Viktors berättelse: ”Jag vill försöka vara drogfri.” Viktor fuskade sig genom drogtest flera gånger. Efter en överdos kom vändpunkten.
Marie hade precis hällt upp kaffe och satt sig vid köksbordet. Pustat ut efter att ha tvättat, diskat och plockat undan efter tvillingarna. Medan hon väntade på att det heta kaffet skulle bli drickbart vandrade blicken ut genom köksfönstret. Träden vajade i vinden. Det är gott om skog i den lilla orten, utanför industristaden. Marie tänkte på sonen Pontus som inte längre bodde hemma. Hur det hade gått för honom efter att han lämnat jobbet som snickare på pappa Mickes byggföretag. I stället jobbade han nu i grannorten på en liten firma. Marie hade varit dit några gånger och lämnat lunchlådor, mest för att hålla lite koll på sonen.
Plötsligt plingade det till bakom ryggen på henne, borta vid köksbänken. Hon stelnade till och rätade på ryggen. Det var hennes ipad. Den hade varit tyst ett tag, vilket brukade betyda att Pontus hållit sig lugn. Marie reste sig snabbt, lika bra att få det överstökat.
Pontus visste inte om det men hans mamma kunde se hans meddelanden på sin ipad. Nu såg hon att han var ute efter att köpa knark igen. Borta vid köksbordet stod kaffet kvar och kallnade.
Marie är något av en expert på missbruk. Under många år har familjen varit jour- och familjehem för barn till missbrukare. Pontus hade börjat med hasch under tiden på industriprogrammet. Kanske så sent som runt studenten. Marie är inte säker, ingen förälder vill tro att ens barn missbrukar. Till slut insåg hon ändå.
Utåt sett var det ingen som kunde få för sig att Pontus knarkade. Han var fräsch, vältränad, betalade hyran och skötte sitt jobb förutom att han kanske sjukskrev sig lite för ofta. Han hade aldrig blivit industriarbetare, tyckte det var för enahanda. Började i stället som lärling i pappa Mickes företag. Ofta låg de ute på veckorna. Föräldrarna tror att Pontus höll sig ren när han jobbade, att haschrökandet var förlagt till helgerna.
Pontus kom att inleda en relation med en kvinna som hade ett barn sedan tidigare. Han gillade rollen som extrapappa men även om han tog ett stort ansvar höll rökandet i sig. När förhållandet tog slut ett par år senare drabbades Pontus av djup hjärtesorg. Strax efter fick Marie ett anonymt sms där någon skrev att hon skulle kolla upp vad Pontus höll på med.
– Hans missbruk eskalerade och han började ta tyngre droger.
Är det ett råd jag har till andra föräldrar så är det att störa, störa, störa. Ring, hälsa på, tjata.
Marie berättar om hur hon under Pontus sista år i livet hade tillgång till hans knarkkonversationer i sin egen ipad.
– Han lånade min surfplatta en gång och glömde logga ut från Messenger.
Det innebar att Marie blev iskall varenda gång det plingade från ”paddan.” Var det lugnt där så kunde hon andas ut tills det började om igen. Fördelen var att hon visste och kunde störa honom så mycket som möjligt.
– Är det ett råd jag har till andra föräldrar så är det att störa, störa, störa. Ring, hälsa på, tjata.
Hon kontaktade polisen vid ett tillfälle och berättade att hon hade en ipad full med bevis. De var inte intresserade.
Pontus ville inte ha hjälp, han ville sköta sig själv. Fem veckor innan han tog sin överdos hade han bestämt sig för att sluta med droger. ”Hade jag vetat att det var så här enkelt hade jag slutat tidigare”, sa han till sin mamma.
För snart två år sedan hade Marie och Micke gått och lagt sig när det knackade på dörren. Micke hade svårt att hitta sin morgonrock som Marie tvättat och lagt undan. När han äntligen tog sig ut i hallen och öppnade dörren blev han i det närmaste intryckt av två poliser som berättade att Pontus hittats död i sin lägenhet. Micke skrek rakt ut och lyckades ta sig in i tvättstugan för att inte väcka tvillingarna. Marie iklädde sig rollen som den kontrollerande. Hon ställde noggranna frågor och ville ha svar på allt som gick att få. Hon ordnade så att en vän kom och hämtade de yngre barnen.
– Sedan brast det. Vi grät och skrek resten av natten. Innan vi kunde börja ringa runt och ge dödsbudet.
Pontus hade sprungit på en kompis som skulle in på behandlingshem. De hade bestämt sig för att ta ett sista rus med fentanyl, en drog som är mycket starkare än heroin.
Inget vet säkert men antagligen tog Pontus lika mycket som han var van vid och nu hade han hållit upp i flera veckor. Hans kropp klarade inte mängden.
– Pontus syster gifte sig två dagar senare. Vi bestämde oss för att inte ställa in. Och tredje dagen åkte vi till Thailand. Fråga mig inte hur vi höll ihop. Jag minns inte så mycket mer än att vi sörjde.
Maries väg framåt i livet har varit att inte bära sorgen inom sig. Hon pratar och engagerar sig. Hon skyller inte Pontus död på någon. Hon är arg på drogerna som är så lättillgängliga. Till och med på arbetsplatserna.
– Jag kan förstå om småfirmor inte har råd att skicka missbrukare på rehabilitering. Men stora arbetsplatser. Det är inte klokt. Jävligt konstigt. Det är dags att de uppgraderar sig.
Tipsa oss!
Vill du berätta om droger på ditt jobb?
Kontakta våra reportrar:
Johanna Edström, 070-648 22 15, je@da.se
Marcus Derland, 070-485 67 16, md@da.se
Läs på tipsa.da.se hur vi garanterar din anonymitet. Tänk på att inte använda företagets telefon eller dator!