Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Replokalen är en magisk plats

24 januari, 2020

Skrivet av Carl-Einar Häckner

Carl-Einar Häckner är trollkarl och artist och firar 30 år som krönikör (först i Metallarbetaren och sedan i Dagens Arbete.)

Krönika Hur mycket får drömmar kosta?, undrar Carl-Einar Häckner.

Bland minnen, papper, trolleri, gamla texter, fotografier sitter jag i min replokal och sorterar saker i lådor. Reflekterar över trettio år som har gått. Fyrtio år. Tittar på fotografier på min gamle kompis Max Milton. Trollkarlen som betydde så mycket för mig.

Undrar varför jag har 500 tärningar i en låda? Kortlekar som ligger i en annan låda. Elvis-dockor, Michael Jackson-dockor.

Är jag en pojke som leker med dockor?

Jag har kinesiska ringar som man kan sätta ihop och ta isär. Jag inser att jag är en trollkarl som har väldigt många tärningslådor. Man hör hur tärningen försvinner. Vart tog den vägen?

Vart tog åren vägen?
Vart tog livet vägen?
Vad har jag gjort?

Jag brukar ställa den frågan till folk första gången jag träffar dom. ”Har du varit i min replokal?”

Det är klart dom inte har. Det är som ett internt skämt med mig själv. Bara jag som skrattar tyst inom mig. Lite knäppt nästan.

Jag har haft en replokal sen 1990. En replokal är en magisk plats. En plats för drömmar. Min replokal är min frihet. Det är min rymd – tänker jag för mig själv när jag förhandlar om den nya hyreshöjningen.

Jag undrar vad det är för mening med att ha tio solglasögon i en plastlåda, och veta var dom finns, när jag aldrig använder dom? Hur mycket får det kosta?

Eller att jag har en låda med små saker som får plats i en jeansficka. Eller att jag har kvar egentillverkade specialmynt från 80-talet.

Replokalen kostar tvåhundratusen kronor om året. Det är fruktansvärt mycket pengar för att ha dom där solglasögonen i den där lådan. Som att sitta i en roddbåt utan åror och guppa.

Skönt men vart är jag på väg?

Jag har velat förändra världen. Velat göra något som är bättre. Göra något som finns kvar. Göra något som ger mer hopp. Nu känns det som att jag måste ompröva hur viktigt det är var jag har mina solglasögon. Omvärlden brinner på riktigt.

Vad är viktigast? Vad vill jag vara om tio år? Framför allt var vill jag ha mina solglasögon?

Min kompis på Volvo som jag började skriva krönikor till i Metallarbetaren har slutat jobba där för länge sen. Han har gått vidare i livet. Någon gång måste jag väl göra det med.

Tills dess vill jag fortsätta och guppa i mina drömmar.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Vad händer med humorn nu?

Vad händer med humorn nu?

Carl Einar-Häckner om att ligga på soffan och vänta på bättre tider.

Livets gång syns bara från sidan

Livets gång syns bara från sidan

Det är hjärtat som visar oss vägen. Och hundar, skriver Carl-Einar Häckner.

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

Om du skickar in en ansökan om a-kassa måste du på heder och samvete intyga att du verkligen är arbetslös. Precis som företag som söker krisstöd intygar att de är i en djup ekonomisk kris, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

”Bra Karl-Petter, men ta ett steg till”

”Bra Karl-Petter, men ta ett steg till”

Jag saknar fortfarande en tydlighet från LO:s styrelse om turordningsreglerna i las, skriver Jan-Olov Carlsson, IF Metallklubben på Volvo Lastvagnar Umeå.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

”Det är bara att börja röjningsarbetet”

”Det är bara att börja röjningsarbetet”

”Löntagarmakt, demokratisk planering och jämlikhet. Det som nu behövs, akut och för framtiden, är varken nya eller märkvärdiga idéer.” Volvoarbetaren Lars Henriksson skriver om vägen framåt efter coronakrisen.

”Kompetensutveckling kan inte ställas mot trygghet”

”Kompetensutveckling kan inte ställas mot trygghet”

Det vore absurt om vi resonerande om vad vi ska offra för att få en säker arbetsmiljö. Samma inställning borde vi ha kring anställningstryggheten, skriver Jan-Olov Carlsson på Volvo Lastvagnar i Umeå.

Den här gången tänker jag inte sticka

Att fylla 50 – i vår tid är det lika gammalt som Bockstens­mannen, skriver Carl-Einar Häckner.

Meningen med livet är att ha något att göra

Kulturhus ger hopp inför framtiden och ska finnas i hela Sverige, överallt, skriver DA-krönikören och trollkarlen Carl-Einar Häckner.

Viktlös bortom havet ser jag livet

Jag längtar efter att få resa med bara handbagage och inte göra något annat än att vila, skriver Carl-Einar Häckner.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.