Replokalen är en magisk plats

Krönika Hur mycket får drömmar kosta?, undrar Carl-Einar Häckner.

Bland minnen, papper, trolleri, gamla texter, fotografier sitter jag i min replokal och sorterar saker i lådor. Reflekterar över trettio år som har gått. Fyrtio år. Tittar på fotografier på min gamle kompis Max Milton. Trollkarlen som betydde så mycket för mig.

Undrar varför jag har 500 tärningar i en låda? Kortlekar som ligger i en annan låda. Elvis-dockor, Michael Jackson-dockor.

Är jag en pojke som leker med dockor?

Jag har kinesiska ringar som man kan sätta ihop och ta isär. Jag inser att jag är en trollkarl som har väldigt många tärningslådor. Man hör hur tärningen försvinner. Vart tog den vägen?

Vart tog åren vägen?
Vart tog livet vägen?
Vad har jag gjort?

Jag brukar ställa den frågan till folk första gången jag träffar dom. ”Har du varit i min replokal?”

Det är klart dom inte har. Det är som ett internt skämt med mig själv. Bara jag som skrattar tyst inom mig. Lite knäppt nästan.

Jag har haft en replokal sen 1990. En replokal är en magisk plats. En plats för drömmar. Min replokal är min frihet. Det är min rymd – tänker jag för mig själv när jag förhandlar om den nya hyreshöjningen.

Jag undrar vad det är för mening med att ha tio solglasögon i en plastlåda, och veta var dom finns, när jag aldrig använder dom? Hur mycket får det kosta?

Eller att jag har en låda med små saker som får plats i en jeansficka. Eller att jag har kvar egentillverkade specialmynt från 80-talet.

Replokalen kostar tvåhundratusen kronor om året. Det är fruktansvärt mycket pengar för att ha dom där solglasögonen i den där lådan. Som att sitta i en roddbåt utan åror och guppa.

Skönt men vart är jag på väg?

Jag har velat förändra världen. Velat göra något som är bättre. Göra något som finns kvar. Göra något som ger mer hopp. Nu känns det som att jag måste ompröva hur viktigt det är var jag har mina solglasögon. Omvärlden brinner på riktigt.

Vad är viktigast? Vad vill jag vara om tio år? Framför allt var vill jag ha mina solglasögon?

Min kompis på Volvo som jag började skriva krönikor till i Metallarbetaren har slutat jobba där för länge sen. Han har gått vidare i livet. Någon gång måste jag väl göra det med.

Tills dess vill jag fortsätta och guppa i mina drömmar.