Svensk industri för klimatets skull
8 januari, 2020
Skrivet av Helle Klein
Det nya året börjar oroligt med en amerikansk presidents vettlösa utrikespolitik som kan leda till storkrig i Mellanöstern. Den eskalerande konflikten mellan USA och Iran är mardrömslik. Just som världen borde samlas i krafttag i miljöomställningen verkar storpolitikens fokus snarare vara krig än klimat.
Då får man leta ljuspunkter på annat håll. En sådan är faktiskt svensk industri. Många gånger har industriproduktion ställts mot miljö. Det är ett förlegat synsätt. Tvärtom är industrin en hjärtpunkt i den omställning från fossilt till klimatsmart som vårt samhälle nu måste gå igenom.
Industriföretagen kan förstås med rätta ses som de stora miljöbovarna. Svensk stålindustri står exempelvis för tio procent av utsläppen av växthusgaser i Sverige. Men just därför är omvandlingen av industriproduktionen till fossilfria processer av största vikt. Och det inser både facken och företagsledningarna.
LKAB och SSAB har tillsammans med Vattenfall startat Hybrit – ett gemensamt projekt för att göra svensk stålproduktion klimatsmart. Om 25 år ska allt stål som produceras i Sverige produceras fossilfritt. Radioprogrammet Vetandets värld har intervjuat de ansvariga för den pilotanläggning som byggs i Luleå där en ny metod för att få fram järn ur järnmalm ska testas. Idén är att istället för att använda kol som reduktionsmedel ska vätgas användas och då blir biprodukten vanligt vatten istället för miljöfarlig växthusgas.
Det är ett hoppfullt industriprojekt som kan rädda jorden, jobben och Sverige som industrination.
Klimatfrågan måste gå från alarmism till konstruktiv samhällsomvandling. Målkonflikter kommer att uppstå på vägen och det är politikens uppgift att kunna föra ett vettigt samtal med medborgarna om detta och lösa konflikterna. Visst kan det vara så att vissa industrijobb bör ersättas med andra, då behöver trygghetssystemen och utbildningsmöjligheterna finnas där.
Men det kan också vara så att även om utsläppen ökar på ett ställe kan de minska på ett annat och därför kan det vara vettigt att tillåta en industri trots vissa utsläpp. Ta den besvärliga frågan om Preems utbyggnad i Lysekil.
Preem hör till Sveriges största drivmedelsföretag och är därmed också en av de största utsläppsbovarna. Samtidigt hör Preems raffinaderier i Göteborg och Lysekil till Europas bäst klimatanpassade raffinaderier. De släpper ut betydligt mindre koldioxid än jämförbara raffinaderier i Europa.
När nu Preem vill bygga ut sin verksamhet och skapa ”Sveriges största produktionsanläggning för förnybar diesel och förnybart biojetbränsle” som de skriver på sin hemsida är det ingen liten fråga. Det kommer att öka utsläppen lokalt i Sverige. Men samtidigt är det bättre för klimatet om det är svenska Preem som används för raffinaderiverksamhet än andra anläggningar i Europa. Dessutom är de förnybara drivmedlen som ska tillverkas också en miljövinst.
Alarmisterna skriker stopp och belägg mot en utbyggnad av Preem i Lysekil och Göteborg. Men den konstruktiva politiken borde se att Sverige kan bli en ledande aktör även på drivmedelsmarknaden. Preems mål är att blir världens första klimatneutrala petroleum- och biodrivmedelsföretag. Det vore en stor vinst för klimatet.
Kombinationen av bra miljöpolitik med hårda utsläppskrav och industriella innovationer och teknikutveckling är nyckeln till verklig klimatomställning. Det handlar om att utveckla, inte bara avveckla. Svensk industri går idag hand i hand med Greta. Det är mycket hoppfullt.
Jag vill gå ett steg vidare: Parallellt med en påskyndad övergång till hållbara drivmedel bör Sverige köpa all sin olja från Norge, kanske t o m betala ett välavvägt överpris för att få Norges garantier att oljan levereras även om t ex Trump och ayatollorna får spel.
Thorsten Schütte, Sala
Visst kan man tänka sig att det någon gång i framtiden kan bli ett läge där man kan acceptera inte bara som med ståltillverkningen att man fortsätter att använda kol. Till och med som de gör idag, fortsätter att använda miljoner ton kol årligen och bara kommer med löften om att eventuellt någon gång i framtiden kunna minska förbrukningen. Det är till och ed tänkbart att man kan komma att acceptera sådana ”löften” som Preems att i fall de får öka utsläppen kommer detta eventuellt ändå att innebära en mindre ökning av utsläppen globalt sett än i fall någon annan tog hand om oljeresterna. Det finns dock ingenting som tyder på att sådana förhandlingsresultat skulle ge något som helst resultat i klimatfrågan. Hastigheten i jordens temperaturökning ökar fortfarande. Och eftersom klimatet inte begränsas av Sveriges gränser kan det faktiskt tänkas att det krävs mer än vad som utlovats. Förutom att de hittills gjorda löften hålls, vilket tillhör undantagen. Eller så kan man välja den Australiska politikens väg. Australien är fortsättningsvis världens största exportör av kol. Företagsklimatet är det viktigaste.