”Kompetensutveckling kan inte ställas mot trygghet”

Debatt Det vore absurt om vi resonerande om vad vi ska offra för att få en säker arbetsmiljö. Samma inställning borde vi ha kring anställningstryggheten, skriver Jan-Olov Carlsson på Volvo Lastvagnar i Umeå.

Jag misstror inte Marie Nilsson när hon i sin senaste krönika skriver att målet för IF Metall är att komma till rätta med osäkra anställningar och bristen på kompetensutveckling. Dagens turordningsregler i LAS löser i sig inte de problem som det ”nya” arbetslivet skapat. Att få ett slut på otryggheten är av högsta prioritet.

Men vi drar helt olika slutsatser av samma iakttagelser. IF Metallklubben på Volvo Lastvagnar i Umeå startade i januari en budkavle för att försvara turordningsreglerna i Las. Det gjorde vi på förekommen anledning. Vi har uppfattat att turordningsreglerna finns med som en möjlig insats från fackens sida i förhandlingarna med Svensk Näringsliv. Vi anser att det är ett spel med för höga insatser.

Våra erfarenheter är att turordningsreglerna i Las har hög acceptans och spelar en viktig roll i det fackliga arbetet. Efter finanskrisen 2009 då drygt 1000 medlemmar fick lämna fabriken gjordes endast ett fåtal kompetensundantag. Arbetsgivaren hade tid att omplacera och utbilda. Verksamheten kunde fortsätta utan störningar. Exakt samma erfarenheter har vi från 2014 då en del av verksamheten flyttades till Göteborg och drygt 300 medlemmar sades upp.

Tankesättet om att en villkorsförbättring alltid måste betalas med en villkorsförsämring har tyvärr börjat etablerat sig som en sanning på förbundskontoren.

Vi tror att det är många med oss, facklig förtroendevalda och medlemmar, som delar dessa erfarenheter. Den ”schweizerost” som förbundskontoret vill likna Las vid har, trots sina hål, fortfarande en del god arom kvar som uppskattas av medlemmarna. Turordningsreglerna är en viktig landvinning inom arbetsrätten.

Trots detta finns det anledningen att se över och rätta till skevheter i Las och i frågor som rör anställningstrygghet. Vi välkomnar initiativ för att få bort allmän visstid, öka andelen tillsvidareanställda och stärka anställningsskyddet.

Däremot vänder vi oss kraftfullt mot uttalandet från LO:s avtalssekreterare om att förhandlingarna om anställningstryggheten handlar om att försämra för vissa, för att kunna förbättra för andra. Själva uttalandet kanske får stå för Torbjörn Johansson själv, men tankesättet om att en villkorsförbättring alltid måste betalas med en villkorsförsämring har tyvärr börjat etablerat sig som en sanning på förbundskontoren.

Så har den fackliga kampen dessbättre inte alltid bedrivits. Det finns frågor som handlar om rättigheter. Kring dessa köpslår vi inte. Vi kämpar för att uppnå dem. Det vore absurt om vi resonerande om vad vi ska offra för att få en säker arbetsmiljö. Samma inställning borde vi ha kring anställningstryggheten. Vi ska inte behöva ge bort något för att minska otryggheten för dem som är mest utsatta.

När Marie Nilsson redogör för vilka viktiga saker som finns i den gemensamma avsiktsförklaringen blir det vinklat och selektivt. I avsiktsförklaringen står nämligen också att ”det nya systemet ska öka arbetsgivarens möjlighet att ha rätt bemanning”, (med det avses knappast rätt antal!) och ”öka förutsägbarheten … kring hur anställningen kan avslutas”.

Vi måste få slut på otryggheten

Att arbetsgivarna är villiga att lägga in en insats för detta blir i sammanhanget tämligen uppenbart. Kompetensutveckling och mer motiverade medarbetare ligger redan i deras intresse med tanke på den alltmer digitaliserade industrin. Arbetsgivarnas insats är således redan en intecknad vinst.

I stället måste vi bygga en försvarsmur runt turordningsreglerna och saklig grund-begreppet. Det behövs också en kamp för att stärka den anställningstrygghet som kraftig försvagats av att fackföreningsrörelsen oförmåga att möta arbetsgivarnas strategier kring inhyrning.

Den svenska partsmodellen bygger på en balans av makt och inflytande på arbetsplatsen mellan fack och arbetsgivare. Balansen har rubbats kraftigt till fackets nackdel av alla otrygga anställningar och försämringar i avtal och regelsystem. Den fackliga styrkan måste byggas upp på nytt. Där måste vi våga lita på medlemmarnas kollektiva styrka. Vår målsättning med budkavlen är att bidra till detta.

Jan-Olov Carlsson
Ordf. IF Metallklubben Volvo Lastvagnar, Umeå