Allt mer ensamt när robotar ersätter arbetskamrater
10 mars, 2020
Skrivet av Harald Gatu
Robotisering Färre arbetare och smartare maskiner. På SKF:s ”världsklass-fabrik” ersätts människan av förarlösa truckar och robotar. ”En tickande social bomb”, varnar forskare.
Tills nyligen hade Thomas Björnestad och Magnus Lundvall 135 arbetskamrater. I dag är de 48 och ännu färre ska de bli.
På fabriksgolvet i SKF:s D-fabrik i Göteborg kör förarlösa truckar omkring. Deras ihärdiga pipande, som varslar att de befinner sig i närheten, har gett verkstan en ny kännetecknande ljudbild. Truckarna tar sig fram via ett mobilt system, utrustade med sensorer som nogsamt registrerar omgivningen och som slår på bromsen om någon människa händelsevis skulle komma i vägen.
Truckarna vet vart de ska. De förser exempelvis slipmaskinerna med svarvade och härdade ringar som ska planslipas. Trucken har talat om för slipmaskinen exakt vilken typ av ring som levereras. Trucken lämnar och åker iväg till nästa uppdrag, slipmaskinen bearbetar och när ringen är färdig tillkallas trucken igen. Dags att hämta och transportera vidare till monteringen. Utan att en enda människa är inblandad.
Vi är trötta på ett helt annat sätt nu. Ibland är man helt grötig i huvudet när man kommer hem.
Thomas Björnestad, SKF:s D-fabrik i Göteborg.
Thomas Björnestad och Magnus Lundvall står i den fabrik som SKF kallar världsklass-kanalen. Automatiserad och flexibel. Allt uppbyggt kring ett digitaliserat affärssystem där chefen i detalj kan följa produktionsflödet. För de anställda: färre arbetskamrater, mera övervakning och inte längre några tunga lyft när den manuella monteringen har automatiserats.
– Förr kunde var och en av oss lyfta så där fyra, fem ton på ett skift, berättar Magnus Lundvall.
Så på så vis har det blivit bättre, men …
– Vi är trötta på ett helt annat sätt nu. Ibland är man helt grötig i huvudet när man kommer hem, säger Thomas Björnestad.
– Vi jagar mera. Jobbet handlar mera om bevakning. Att rycka ut när det krånglar.
Och krånglar gör det. Barnsjukdomar, säger de. Processen löper trots allt smidigare ju längre tiden går.
Gillar ni det nya sättet att jobba?
De dröjer vid svaret. Sedan säger Magnus Lundvall:
– Det har blivit betydligt mera ensamt. Förr jobbade man alltid ihop med andra när man stod och monterade två och två. Nu sprids vi ut där vi för tillfället behövs.
– Vilken resa vi har gjort.Jag har haft en klump i magen hela tiden om jag ska vara ärlig.
Georges Diab är gruppordförande för verkstadsarbetarna på D-fabriken. Han, som så många andra av arbetskamraterna, började på SKF för en så där trettio år sedan då fabriken liknades vid en slamrande, dånande hangar med en maskinpark från rekordårens 50- och 60-tal och där väggarna inte gick att se för all oljedimma.
Han var en tonåring som med familjen just hade flytt krigets sönderslitna Libanon och slussats in i det svenska samhället via en personalkrävande industri som i grunden hade formats på 1920-talet.
SKF är ett barn av den tidens industriella revolution då elektrifieringen omformade arbetsplatserna. Eldrivna maskiner, elektriskt ljus som möjliggjorde skiftgång. En hårt rationaliserad industri som ökade produktiviteten och därmed gav utrymme för höjda löner. Människan styrde maskinerna, betjänade och kontrollerade dem.
I dag sköter de nya maskinerna sig själva, i stort sett.
På kort tid har D-fabriken slungats från en industriell epok till en annan. Georges Diab företrädde sina medlemmar.
– Vi löste det, säger han, på ett hyfsat bra sätt ändå. De som inte fick fortsätta på D-fabriken fick andra jobb på företaget. Ingen behövde lämna SKF.
– Men det var mycket känslor med under hela processen. Vi har sett folk bete sig som de normalt inte brukar göra.
En sak stökade till det: valideringen och kompetensutvecklingen. Kartläggningen av de anställdas färdigheter gjordes när det stod klart att två av tre jobb skulle försvinna. Men när det var dags för kompetensutveckling och utbildningsinsatser blev det plötsligt mycket att göra i fabriken. Tiden gick åt till att förse kunderna med rullager.
Vilket gjorde Zarko Djurovic, ordförande i SKF:s verkstadsklubb, frustrerad.
– Så får det inte gå till. Man kan inte börja värdera människors kunskaper i skarpt läge inför en strukturförändring. Det blir helt fel, vilket vi lärde oss då.
Att kartlägga kompetens, fortsätter han, ska ju ligga till grund för personliga utvecklingsplaner, inte som underlag för bortsållning.
– Risken är att man hotar acceptansen för den tekniska omvandlingen. Att man blir fientlig mot förändring.
Då och då kommer ny teknik som vänder upp och ner på samhället. När ångmaskinen gjorde sitt intåg från slutet av 1700-talet var det särskilt en grupp som hotades: hantverkarna. Deras yrkesskicklighet mekaniserades bort av maskiner som var så enkla att de kunde betjänas av barn. I England slogs textilindustrins maskiner sönder av dem som över en natt hade förlorat sin försörjning.
Upproren mot mekaniseringen straffades med döden och det dröjde länge – uppåt sju årtionden – innan folkflertalet kunde se att maskinerna faktiskt förde något gott med sig. Med 1900-talets elektricitet och nya maskinpark kom anständigare jobb, stigande reallöner, kortare arbetstid, fackföreningar som förhandlade fram bättre arbetsvillkor och en politisk arbetarrörelse som pressade fram välfärdsreformer. Ny teknik bäddade för bättre levnadsförhållanden, inte social oro. Tills nu.
Går vi mot en uppslitande tidnär teknisk utveckling åter skapar förlorare och oro? Carl Benedickt Frey, uppmärksammad ekonomiforskare vid Oxforduniversitetet, varnar för en tickande social bomb.
– Vad vi såg under den industriella revolutionen var att en stor del av befolkningen fick det sämre. I dag är det de gamla industriländernas medelklass som är förlorare.
Nu slås inga maskiner sönder. De missnöjda utnyttjar i stället sin rösträtt. Efter det amerikanska presidentvalet 2016 kunde Frey i en studie visa på ett samband mellan automation och röster på Donald Trump.
– Avindustrialiseringen har gjort att medelinkomstjobben försvunnit för framför allt män som kunnat leva som medelklass utan någon högre utbildning. Samtidigt har facken försvagats vilket populisterna effektivt kunnat utnyttja.
Det här innebär inte att han misstror teknikutvecklingen. På lång sikt kommer den att bidra till en bättre tillvaro.
– Ny teknik är det bästa som har hänt oss. Vi har ju kunnat automatisera bort fysiskt ansträngande och farliga jobb. Vi har det betydligt bättre i dag än för tvåhundra år sedan.
Levnadsvillkoren kommer att förbättras och därigenom accepteras också teknikutvecklingen.
Det viktiga, säger han, är att ha ”fungerande institutioner”: demokrati, ett utbildningsväsen för alla, fackföreningar med rätt att teckna kollektivavtal och så vidare.
Han tror att Sverige är bättre rustat i att hantera omställning jämfört med andra länder. Men att även vi ”ser en ökad polarisering med växande inkomstklyftor och ökade motsättningar mellan stad och land”.
Omställningen sker bäst genom bra omställningsavtal och att man underlättar för människor att skifta yrken eller byta arbetsuppgifter inom företagen.
– Fackföreningarna i Sverige har ju historiskt spelat en viktig roll i omställningen som har varit till gagn för den enskilde och för hela samhället. En tradition att ta vara på.
Zarko Djurovioc, i dag klubbordförande för IF Metallarna på SKF i Göteborg, arbetade som maskinoperatör fram till 2014. Sedan dess har det hänt mycket.
– Du vet, jag som så många andra här älskar att skruva och montera. Det var ju därför vi sökte oss hit. Men om man tittar på det nya affärssystemet vi har … jag fattar ingenting.
– Vi har, fortsätter han, människor som är jättekompetenta i en föråldrad maskinpark. De kan titta på en rulle och fastän det handlar om en tusendels my så kan de se på rullen om kvaliteten är bra eller inte. De kan gå till en maskin från sjuttiotalet och trycka med foten på rätt ställe för att säkra kvaliteten. Den här kompetensen försvinner. Den behövs ju inte längre.