Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

Krönika | avtal 2020 Låt oss hoppas att det är arbetsgivarnas förhandlare som haft otur när de tänkte. För inte vill väl våra chefer att vi ska jobba genom barnens sommarlov, för att sedan solfrysa på stranden i september, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

Hur skulle de kännas att av arbetsgivaren tvingas ta sin julledighet i mars, eller vara påskledig i december? Fundera på det ett tag medan jag sätter in er i arbetsgivarnas syn på er tid.

Jag har haft förmånen att i flera år ingå i en centralt facklig förhandlingsdelegation som förhandlat fram både ”märket”, det vill säga procentsatsen för de årliga löneökningarna och andra villkor för över hundra tusen medlemmar. Även för årets pågående avtalsrörelse har jag fått den äran.

I nuläget är avtalsförhandlingarna i full gång och Facken inom industrin har bland annat krävt en löneökning på 3 procent.

Procentsatsen får alltid störst uppmärksamhet i medierna, men även ute på verkstadsgolven och på kontoren. För att ger er ett bredare perspektiv har jag för avsikt att belysa en annan fråga som inte är kopplat till rena pengar, utan till er tid.

Först och främst. En avtalsrörelse går till på följande sätt: Parterna som består av centrala fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer tar fram avtalskrav, växlar dessa, förhandlar, och målet är att innan det gällande avtalet går ut, teckna ett nytt avtal.

Hur arbetsgivarna jobbar har jag länge funderat på. Har de också kongresser där flera hundra arbetsgivarrepresentanter deltar, eller är det utsedda anställda för en arbetsgivarförening som mosskokar fram en kravlista?

Jag har god insyn i hur facken tar fram avtalskraven och det görs i demokratiska forum, av demokratiskt valda företrädare. Oftast hålls ett avtalsråd eller till och med en kongress där motioner från klubbar och enskilda medlemmar lyfts upp. Sen får en mindre gruppering, en delegation av förtroendevalda, finslipa kraven tillsammans med avtalsansvariga tjänstepersoner. Avtalen godkänns slutligen av förbundsstyrelserna och om de mot förmodan inte godkänns, varslar förbundsstyrelserna om konflikt.

Hur arbetsgivarna jobbar har jag länge funderat på. Har de också kongresser där flera hundra arbetsgivarrepresentanter deltar, eller är det utsedda anställda för en arbetsgivarförening som mosskokar fram en kravlista?

I år känns det verkligen som att arbetsgivarna kör på mosskokningsspåret, för ett av årets avtalskrav är att arbetsgivaren ska kunna tvinga personalen att ta sin semester i maj eller i september, för att sedan tvingas jobba sommarmånaderna juni, juli och augusti.

För att göra lite mer research om semesterkravet googlade jag på ”semester” följt av ”maj” och Googles toppresultat blev en lista på orter och länder som man kan semestra på i maj. Googles topplista över semesterplace i maj:

Det är alltså hit arbetsgivarna vill att sina anställda ska ta vägen i maj för att få sommarvärme och för att sedan komma hem utvilade så att man överlever sommarhettan i fabriken under juni, juli och augusti.

Men hur blir det med barnen som fortfarande går i skolan i maj? I arbetsgivarnas avtalskrav finns inget skrivet om att de tar på sig att hjälpa till med läxor och laga mat medan föräldrarna är på Kreta. Eller tänker arbetsgivarna att man ska ta med sig barnen och sen får de gå skola på sommaren i stället. Fast hur blir det då med lärarna? Frågorna är många och svaren är få.

Jag har en förhoppning. Och nu utgår jag från den stora arbetsgivarföreningen Teknikföretagen, där bland annat storbolagen Volvo och Scania ingår. Jag vill tro att Teknikföretagens förhandlingsorganisation och deras medlemsföretag har helt olika syn på denna fråga. Att det är Teknikföretagens egna förhandlingsansvariga som har kokat den här mossan, och helt enkelt inte frågat sina medlemsföretag om detta krav verkligen är en bra idé.

Så jag hoppas innerligt att arbetsgivarnas tokiga semesterkrav beror på otur i tänkandet, för vad blir annars nästa steg? Tvingad julledighet i mars eller påskledigt i december? Det kanske tids nog skulle ses som rimliga krav.

Årets avtalsrörelse handlar inte i huvudsak om en procentsats – det är inte kärnfrågan – utan makten över tiden. Arbetsgivarföreningarna har länge strävat efter att äga vår tid, och är det inte rätten att beordra övertid, så är det nu rätten att bestämma om vi ska ha semester i ett regnigt september.

Förhoppningsvis får nu inte arbetsgivarna som de vill denna gång, tack vare starka och enade fackförbund – men deras krav visar tydligt på deras strävan

I sommar när ni ligger på stranden och läser en bok. Fundera då på hur det skulle kännas att ligga där i maj eller september. Sommarsemester är ingen självklarhet – om arbetsgivarnas förhandlare får välja.