”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

I dag är det kollektivavtalets dag. Det första rikstäckande avtalet tecknades efter en strid på Hvilans i Kristianstad. Där krävde arbetarna tre öre mer i timmen.

Veckan före midsommar. Året är 1894 och fabrikör Karlsson har beordrat de anställda vid Hvilans gjuteri och mekaniska verkstad att avbryta arbetet. Alla beger sig ut i dagsljuset och ställer upp sig inför fotografen. Fabrikören själv placerar sig högst upp på trappen, längst bak.

Dagen visar sig utmärkt för fotografering. Försommarens ljus faller mjukt över gjutare, snickare och lärpojkar. Hur många har sett en kamera förr?

Gideon Hazard vet hur en kamera ser ut. Han har mött fotografen några år tidigare när han poserade med några andra utanför en nybyggnad de kallade Fackföreningarnas hus.
En redaktör Axel Danielsson hade kommit upp från Malmö och prisat Kristianstads arbetare för att de som först i landet ”skaffat tankefriheten ett eget rum”.

Gideon Hazard vet att fabrikören inte uppskattar fackföreningens tankefrihet. ”Strikeföreningar” brukar fabrikören säga. Strike är strejk på engelska.

Strax efter att kortet togs ska fabrikören avskeda svarvare Malmberg och hyvlare Lundqvist. ”Det finns andra som är billigare”, förklarade fabrikören.

Alla visste att Malmberg och Lundqvist försökt organisera arbetarna i fackföreningen.
När bilden togs är såväl Malmberg som Lundvist med. Kanske anade de. Men Gideon Hazard kunde knappast förutse vilken historisk betydelse han själv kom att spela inom några år.

”Vi vill ha tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”.

Avbrottet för fotografering var en välkommen paus i ett hårt arbete med arbetsdagar som uppgår till tolv-fjorton timmar. Det var bråda tider. Bokhållarna på kontoret fyller orderböckerna från alla nystartade företag som växt upp i utkanten av det skånska jordbruket. Kunderna vill ha maskiner till stärkelsefabriker och spritbrännerier.

Jordbruket står inför en stor omvandling som kallas mekanisering och som ska driva landbygdens arbetare in mot städerna och deras fabriker. Sånings- och slåttermaskiner korsar fälten, från logar hörs det främmande ljudet av ångtröskverk. Och i ladugårdar och små bymejerier skiljs grädde från mjölk med hjälp av en ny uppfinning, separatorn.

I Stockholm fanns världens största fabrik för separatorer, Aktiebolaget Separator. Ett globaliserat företag som leds av en målmedveten, frireligiös man, son till en tunnbindarmästare i Helsingborg. Hans namn var John Bernström.

Han, liksom fabrikör Karlsson på Hvilan, misstror fackföreningarna.
För att dämpa fackföreningarnas dragningskraft inför Bernström en rad förmåner för sina anställda: sjukkassa, hyresbidrag, fri kärnmjölk, fritt kaffe, ett eget sanatorium för dem som drabbats av lungsot, begravningshjälp. Förmånerna ges bara till den som är flitig, skicklig och lydig.

Tre dagar i maj 1902 stannar maskinerna på Separator i Stockholm, på Hvilans gjuteri i Kristianstad och på många andra fabriker. 120 000 arbetare går ut i en politisk generalstrejk för allmän rösträtt. Bara män med egendom får rösta, därför representeras Kristianstad i riksdagen av en greve, en godsägare, en friherre, en major.

När arbetarna kommer tillbaka till jobbet efter strejken återupptas arbetet. På alla arbetsplatser utom Separator. Alla som deltagit i rösträttsstrejken avskedas och Bernström anställer oorganiserade.

Strejken blir en väckarklocka för John Bernström. Han säger att strejken fungerat som det ”piskrapp” som visade ”de isolerade arbetsgivarnas vanmakt gentemot arbetarnas samlade styrka”.

På hösten samlas några direktörer och bildar Sveriges verkstadsförening. Bland kollegorna beundras Bernströms för sina hårda nypor. Han hade rensat sin egen arbetsplats från socialister. Därutöver har han från regementena rekryterat en egen ”verkstadspolis” på femton man i syfte som han säger ”hålla den mest strikta ordning i varje del av verkstaden”.

I tidningarna gick att läsa hur Bernströms ”rakryggade hållning har vunnit sina kollegors förtroende” och att han har ”gjort sig förtjänt av industrimännens stora tacksamhet”.

Till sin son, även han direktör, skriver Bernström, att han ska ”en gång för alla ta kål på den socialistiska makten”. Han berättar om alla strejkbrytare han anställt. Han uppmuntrar bildandet av en arbetsgivarvänlig, religiöst färgad fackförening, Svenska arbetareförbundet.

Bernström och hans nybildade verkstadsförening står rustade.
Striden ska komma och kraftmätningen ska börja på Hvilans gjuteri och mekaniska verkstad i Kristianstad.

Ett företag skulle ha friheten att anställa strejkbrytare vid konflikt. Riksomfattande minimilöner? Aldrig.

En vårdag 1903 knackar Gideon Hazard och hans sju kamrater i gjuteriet på dörren till fabrikör Karlsson.

Hur stor respekt hade de för denna fabrikör som egentligen bara var en före detta huggedräng – en slöjdare – från Bråsarp? En uppkomling vars ursprung befann sig långt från jordaristokratins adel.

De visste vad fabrikören tyckte om samfällda lönekrav. De visste att fabrikören helst vill göra upp med var och en mellan fyra ögon, inte förhandla med någon ”strikeförening”.
Bara några månader tidigare hade Sjöholm, Metallavdelningens ordförande, avskedats från Hvilans för en struntsak. Fabrikörens var inte att leka med.

Där stod de åtta gjutare. Lindberg, Eskilsson, Emil Svensson, August Karlsson, Sven Wahlberg, Svante Ekström, Per Nordgren och Gideon Hazard. Dagarna innan hade de varit fullt sysselsatta med att gjuta lokomobilhjul, pallskivor, remskivor, lager, flänsar och delar till potatistvättar och ångtröskverk.

De tjänade mellan 11 och 37 öre i timmen. De sa:
”Vi vill ha tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”.

Dagen efter stänger Verkstadsföreningen av 15 000 arbetare vid 78 verkstäder över hela landet. Konflikten på Hvilan förvandlas till en angelägenhet för hela riket.

Verkstadsföreningen var otålig att gå till strid. Dess ordförande, Separator-direktören John Bernström förklarade senare att ”en urladdning var oundviklig och att man lika gärna kunde taga den i anledning av strejken på Hvilan som att vänta på större händelser”.

I fyra sommarveckor stod verkstäderna stilla. Det var en idyllisk, närmast behaglig konflikt. Julivädret var vackert, i Stockholm körde bryggerierna ut öl till de lockoutade arbetarna vars sak väckte sympati långt in i borgerligheten. Efter en månad enades Verkstadsföreningen och Metall att de skulle börja förhandla med varandra.

Gideon Hazard och hans sju kamrater var tillbaka på Hvilans. Nu skulle grosshandlare Pehrson åter få sin kätting och byggmästare Jönsson sina ankarjärn och skruv och bygget av varmbadhuset i Åhus kunde återupptas.

I Stockholm satte sig samtidigt Verkstadsföreningens Bernström öga mot öga med Ernst Blomberg, en 40-årig kopparslagare som valts till Järn- och metallarbetareförbundets förste ordförande.

Blomberg krävde att arbetsgivarna skulle erkänna fackföreningen och inte använda sig av strejkbrytare vid konflikt. Han krävde ett avtal för alla verkstäder i hela landet. I avtalet skulle det stå vilken lön som företaget lägst måste betala. Hur hög denna minimilön skulle vara måste bestämmas utifrån hur länge man jobbat och ålder.

Verkstadsföreningens Bernström talade å sin sida om ”arbetets frihet”. Arbetsgivarens skulle få bestämma vem som anställdes. Ett företag skulle ha friheten att anställa strejkbrytare vid konflikt. Riksomfattande minimilöner? Aldrig. Varje direktör skulle själv få sätta sina minimilöner utifrån flit och skicklighet. Reglerade arbetstider? Inte en minut under 60 timmar i veckan.

I månader diskuterade de. Mellan förhandlingarna kunde de läsa i tidningar om hur oron spreds i landet. Krav på rösträtt och politisk frihet. Krav på republik. Från Norge hördes kraven på att lämna unionen med storebror Sverige. Makten utmanades.

I Sundsvall attackerades strejkbrytare, i Helsingborg utlöste sömmerskornas strejk på Stenströms textilfabrik oroligheter på gatorna och i Norrköping framkallade strejkande spårvägsanställda ”gatudemonstrationer, attacker av ridande polis, masshäktningar och ett 40-tal dragande inför rätta för upplopp och tumult”. Stockholm lamslogs av renhållningsarbetarnas strejk och studenter i kostym och vita mössor kallades in som strejkbrytare med polisskydd. Tusentals uppretade arbetare försöker nå justitieministerns och statsministerns bostäder men hindras av ridande polis.

Inför första maj beordras tusen värnpliktiga från Svea och Göra livgarde till att bevaka de centrala delarna av Stockholm. Var och en av soldaterna får 20 skott. 25 000 demonstrerande arbetare ses dra förbi i med sockenkädda dalkullor från bryggerierna i första ledet.

Det är nu förhandlingarna mellan Bernströms verkstadsförening och Blombergs Metall bryter samman. Facket uppmanar sina verkstadsklubbar att förhandla fram lokala avtal med minimilöner. Verkstadsföreningen kontrar med att förbjuda sina medlemsföretag att förhandla om minimilöner. Strejker sprider sig och i juni kommer Verkstadsföreningens motdrag: lockout på 101 verkstäder. 17 000 arbetare utestängs från sina jobb.

När storlockouten bröt ut i juni 1905 började Folkets park i Kristianstad att ha sommaröppet, från klockan åtta på morgonen och varje lördagskväll och söndagseftermiddag anordnades dans. Förutom ”utmärkt kaffe” lockade man med smörgåsar och läskedrycker och två ”eleganta skjutbanor”.

Här kunde de samlas, de utelåsta Kristianstadsarbetarna från Hvilans, Ljungbergs och Hessleholms mekaniska.

Eller också kunde de, om de ville, lämna brädkåkarna som de byggt åt sig själva på sankmarken öster om stadens centrum och bege sig in mot stora torget, mot boulevarderna. De kunde söka skugga under kastanjerna och beundra blomsterpyramiderna vid Frimurarhotellet där borgmästare Åkerman ofta hamnade i samspråk med de bägge hovrättsråden. Major Dyrssen sågs då och då korsa torget på väg ner mot roddklubben på Tivoliholmen, detta lummiga västra flanörsstråk intill ån med sin fontänbassäng, sin Venusstay, musikpaviljong och sina rosenbuskar.

Verkstadsarbetarna intog staden som fattiga flanörer. Pengarna räknades noga, understödet från facket var än mindre än lönen. Många imponeras av att danska och norska metallarbetare stödde svenska. Många brydde sig. I Stockholm förklarade Verkstadsföreningens John Bernström att det detta var den allvarligaste strid som ”i vårt land utkämpats mellan kapital och arbete”.

Hvilan stod i det närmaste stilla. Det var bara verkmästarna som såg till att byggmästare Pehrsons bud fick sina grova krokar och att leveransen av skruvnycklar och växelstänger till Christianstad-Åhus Järnvägsaktiebolag fortskred så länge de fanns i lager.

Strejkerna du måste känna till

Det skulle dröja 135 dagar, till den 13 november innan Gideon Hazard och de andra lockoutade verkstadsarbetarna kunde komma tillbaka till sina arbeten. Avtalet var klart, det första riktiga riksavtalet. Det första verkstadsavtalet.

Fackföreningen erkändes, arbetsgivarna lovade respektera den. Facket å sin sida tvingades acceptera att arbetsgivarna fritt kunde anställa och avskeda vem man ville. Men arbetarna fick ändå ett riksomfattande avtal med minimilöner utifrån ålder och år i yrket. De fick reglerade arbetstider och facket hade spräckt 60-timmarsveckan. Den normala arbetsveckan skulle nu uppgå till 57 timmar i veckan.

Var Gideon nöjd? Hur ställde han sig när medlemmarna fick rösta om uppgörelsen?
Han fick i alla fall tillbaka sitt arbete. Tusen och åter tusen återvände till sina verkstäder landet runt. De kom tillbaka till Arlövs vaggonfabrik utanför Malmö, till Vulcan i Norrköping, till Nydals gjuteri i Jönköping, till Munktells i Eskilstuna.

Men på ett ställe möttes arbetarna av kalla handen. På Separator i Stockholm. De som lockoutats miste sin anställning. Där jobbade redan medlemmar i Svenska arbetareförbundet.

Till Svenska Dagbladet förklarade John Bernström, Verkstadsföreningens ordförande och Separators vd: ”Vi nöjer oss med denna arbetsstyrka. Av den gamla personalen återtages för närvarande ingen i arbete”.

Arbetsgivarna behöll makten.
Arbetarna hade visat sin.

Fotnot:
Verkstadsavtalet från 1905 undertecknades av de fack som fanns inom verkstadsindustrin: Järn- och metall, gjutarna, träarbetarna och grovarbetarna. Det anses vara det första rikstäckande kollektivavtalet.

Visserligen tecknade typograferna ett avtal med minimilöner 1901, men i verkstadsavtalet erkändes fackföreningsrätten, arbetstiderna reglerades och en förhandlingsordning (lokala och centrala förhandlingar, skiljenämnd) inrättades som kom att prägla resten av svensk arbetsmarknad. Verkstadsavtalet behöll sitt namn till i 2004, då det bytte namn till Teknikavtalet. Verkstadsföreningen heter i dag Teknikarbetsgivarna.

Harald Gatu