Ångesten tog över Tommys liv

Leva med diagnos Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Det här är en av de vanliga dagarna. Tommy stegar över parkeringen mot Volvo Olofströms övre fabrik. Snurrar genom grindarna, vinkar till vakten, klappar någon han möter på axeln och skojar lite. Genom korridoren med de nya omklädningsrummen, nedför trappan, in i fabriken.

Han kryssar mellan självkörande truckar och robotar i burar, under säkerhetsskyltarna med förskolebarn som påminner de anställda om vikten av att komma hem helskinnad till familjen.

Klockan är 14 och det är skiftbyte på linjerna som gör dörrar till Volvo XC40. Tommy hälsar på alla i laget med stort leende, kvinnor och män, några unga, några lite äldre. Säkerhetsgenomgång, överlämning och så är det dags att sätta i gång.

Ett par timmar senare skickas menyer och listor fram och tillbaka i fikarummet. Torsdag på eftermiddagspasset betyder pizzakväll. De flesta skriver upp sig på pizzalistan, några väljer thaimat.

– Förutom Magnus där, han tar både pizz­a och thaimat, säger Tommy.

Magnus Wahlberg skakar på huvudet.

– Du ska veta att allt Tommy säger är inte sant.

Så skrattar de.

– Bättre gäng än det här laget får man leta efter, säger Magnus. Humorn. Att vi bryr oss om varandra.

Tommy skriver upp sig för att dela en Milano med en jobbarkompis.

Går man en trappa ner till Tommys chef Marina Eriksson har hon bilden klar för sig.

– Tommy är spelevinken på skiftet. Och han har förmåga att få med nya medlemmar i laget. Det är ingen som går tyst från detta skift.

– Vi är ett bra lag, fyller Tommy i. Man dansar inte ensam.

I morgon blir det tårta. Laget ska fira att de vunnit Volvos fototävling om hur man får energi i laget. Tommy kom på att alla skulle ställa sig på ett långt led och langa komponenter till varandra.

Så finns de andra dagarna. Chefen Marina märker det redan vid skiftbytet. Tommy håller sig i bakgrunden, är tyst. Går till sin station. Tar på sig lurarna och börjar jobba. Då vet Marina att det är dags att fråga hur han mår.

– Jag läser Tommy ganska bra.

– Ja, det gör du, säger Tommy. Det är jättebra. Jag är inte alltid på topp, det är ju så.

– När du slutar skoja, då vet man att det är någonting.

De kom från ingenstans. Det smällde till. Det var en junikväll 2011 och Tommy var på väg längs landsvägen efter en dag på Sweden Rock. Han försvarade sig, men de var tre stycken. Senare vaknade han vid vägkanten. Pengarna och kameran var borta. Tummen bruten.

Det hade hänt så mycket svårt de senaste åren. Dagen före sin femtioårsdag ramlade han på cykeln och bröt armen. I finanskrisen 2008 förlorade vännerna jobbet en efter en. Själv var han sju personer ifrån att få gå. Olofström blev en spökstad. Barnen flyttade hemifrån, och det fanns tid att fundera över meningen med allting.

Nu var han också ett brottsoffer. Han kände skuld och ilska.

Livet blev svart. Tommy hade alltid mått bra av att röra på sig. Nu satt han stilla. I stället tog han till en annan ”medicin”: alkohol. Periodvis hade han ett okontrollerbart driv. Han tappade koll på ekonomin, äktenskapet knakade.
Femtioårskris, tänkte han.

– Det är en gåta hur jag kunde sköta jobbet så bra.

Med tiden växte sig mörkret inombords starkare. Han förstod inte, det var som om hjärnan var kidnappad. På nätterna sov han inte. Verkligheten svajade.
En dag tog demonerna över.

Ur Tommys bok Ett myteri inifrån:
Jag hade dödsångest och jag hade hallucinatione­r, kände lukt av död och hörde hjärtskärande skrik runt mig. Rum som det pratades i trots att ingen var där.

Tommy såg in i badrumsspegeln, såg sin far. Pappan som alla sa att han var så lik. Han, som Tommy hade lovat att aldrig bli som.

Han tog en whisky, tog en till, och ringde sin chef på Volvo.
När han kom till företagshälsan hade han 3,8 promille i blodet.

– Jag höll på att dö, alltså.

Nu skulle Tommy få hjälp mot supandet. Han skulle gå avvänjningsprogram och få blåsa i vakten. Och ja, det skulle bli bättre, men först skulle det bli värre. För alkoholen var aldrig grundproblemet.

Ett bra arbetslag ska bestå av olika typer, tycker Tommy. Kvinnor, män, olika åldrar och bakgrunder. Mångfald är ett ord han återkommer till.

– Jag har tränat många idrottslag, jag ser vilka som passar ihop. Alla ska ha olika egenskaper. Och man ska skratta tillsammans.

Man är ju kung. Jag har haft planer som inte går att genomföra. Jag ville bygga en tiometersbassäng utanför huset.

Två gånger har hans arbetslag vunnit Volvos mångfaldspris. Tommy har skrivit ansökan.
Engagemanget tror han kommer från uppväxten i Olofströms arbetarkvarter Vilboken. Dit kom människor från olika delar av världen för att jobba på Volvo.

– Man lärde sig lekar de hade med sig, man lärde sig deras maträtter.

När han var nio år älskade han fotboll men saknade en fotbollsplan. Han och några kompisar startade en namninsamling. Grannarna var trötta på sparkandet mot garageportarna och skrev på. Tommy lämnade listan till kommunen. Vilbokenbarnen fick sin fotbollsplan.

– Jag har alltid haft det där drivet, jag vill att saker ska hända. När någon säger, ”Tack, det var roligt att du gjorde det” – det är obetalbart.

Genom åren har han ordnat cykelmanifestationer, jobbåterträffar och fester. Han har dragit ihop bygdens cykelentusiaster och de är ett stort gäng som kör Vätternrundan varje år. Genom cyklingen har han träffat en mängd olika människor. Stött på så många spännande öden att det väckt idén att skriva en bok om det.

I behandlingen mot alkoholproblemen fick Tommy träffa en psykolog. Men allt svårt han bar med sig, den trasiga familjen han växt upp i, var inget han gick till botten med där. Han vred bort kroppen, sa att det inte var någon fara med honom.

– Jag har hört många som gör så. Bra karl reder sig själv.

Åren gick och mörkret blev djupare. Livet var som i ett töcken, han hade ingen kontroll, ibland ville han avsluta allt. Vänner försvann. Frun Majken började leta lägenhet.
Tommy förstod sig inte på alkoholen. När han mådde bra kände han inget sug. Sedan kom ångesten och han drack för att döva. Drack mycket.
Självmedicinering, kallar han det i dag.

Död pest och pina! En ängel och en djävul som sitter på varsin axel. Kämpa  … Dö  … Kämpa  … Dö!

En morgon vaknade han efter flera dagars supande. Han hörde regnet slå mot rutan. Huset var tomt: ingen hund, ingen Majken.

– Jag höll på att förlora allt. Vänner, familj, rubbet.

Han ringde psykiatrin i Sölvesborg, och den här gången började Tommy berätta. Varför nu?

– Jag hade släppt axlarna, kapitulerat. Insett: jag fixar inte detta.

Ett efter ett kom minnena tillbaka. Han mindes hur han fick hämta en full farsa på krogen. Hur mamman var deprimerad och frånvarande. Han mindes hur han alltid känt sig udda. Genom livet hade han varit rastlös, sökt kickar. Kört för fort, missbrukat droger, sex och mat. Skolbetygen hade studsat upp och ner: Höga, om något engagerade honom, annars låga. Han såg hur han kunde gå all in för något. Ungdomens häftigt uppblossande förälskelser som snabbt falnade. Impulsköpen.

Efter några månader sa psykologen:
– Det låter som om du kan vara bipolär.
Tommy fick göra en utredning och fick till slut inte en, utan två diagnoser: Bipolär sjukdom typ 2 och adhd. Världen rasade samman – på ett plan. På ett annat plan var han inte förvånad. I bilen på vägen hem satt han bredvid Majken och grät.

I garderoben har Tommy och Majken hittat kläder där prislapparna sitter kvar. Tommy förstår att impulsköpen var en del av hans maniska skov. En gång köpte han ett helt köksmöblemang.

– Man är ju kung. Jag har haft planer som inte går att genomföra. Jag ville bygga en tiometersbassäng utanför huset.

Sedan kunde han vakna och energin var bortblåst. Han förstod inte hur han kunnat tänka de där tankarna. Mörkret tryckte ner honom.

Samtidigt med depressionen fanns adhd:n, som gjorde honom rastlös och energisk.

– Det blir en krasch. Jag slets mellan det som ville upp och det som ville ner.
Bipolariteten kan ha väckts av allt som hände Tommy i femtioårsåldern. Adhd:n har funnits så länge han kan minnas.

När han fått diagnoserna fick han medicin för båda. Det var ingen quick fix, det dröjde innan de blev rätt doserade. Därför skulle det komma fler krascher.

Nyårsafton 2016 hade han ett maniskt skov, lagade fem tjusiga rätter, drack stora mängder sprit. På nyårsdagen vaknade han på psykakuten, insåg hur förrädisk sjukdomen var. En dryg vecka senare var han tillbaka på jobbet, taggad. Han blev lagledare och jobbade hårt med att fasa ut linan för XC60. Det var högtryck i fabriken. Efter ett drygt halvår rasade han ihop. Till diagnoserna kunde han nu lägga utbrändhet.

Under sjukskrivningen gick han långa promenader med hunden. Mötte människor som inte kunde förstå att han var sjuk. Han såg ju frisk ut.

– När jag bröt armen tyckte alla synd om mig. Det som inte syns är svårare att ta på. Jag kallar det fulsjukdomar – de som sitter ovanför axlarna.

Det var svårt att prata om psykisk ohälsa och det störde honom. En dag skrev han ett långt inlägg på Facebook. Han brukade inte linda in saker, skrev han, och det tänkte han inte göra nu heller.

Jag har något som kallas bipolär sjukdom typ 2. Den yppar sig så att ingen ser solen starkare än jag men heller inte mörkret mörkare än jag.

Han skrev att han skulle kriga för att ändra bilden av psykisk ohälsa.

Den kampen får bli viktigare än att
köra fort på Vätternrundan.
Kram Tommy.

När han tryckt publicera ångrade han sig. Sedan kom reaktionerna.

Kommentarsfältet fylldes, folk ringde och messade. Som stöd, men också för att berätta om egna erfarenheter.

I dag säger han att han råder alla att vara öppna med sina sjukdomar.

– Jag har haft en lättare resa efter att jag berättade. Så många gånger jag mådde dåligt på jobbet och inte kunde säga vad det var.

En höstkväll gick han och Majken på psykiatriveckan i Folkets hus för att höra en föreläsning om schizofreni.

Föreläsaren kom inte, och scenen stod tom. Tommy fick en ingivelse – det var väl adhd:n, säger han. Han gick upp på scen. Så började han prata, utan manus, om barndomen, de sena dia­gnoserna, sjukskrivningen.

Applåderna var långa. Imponerande, starkt, fick han höra. Du borde skriva en bok, sa någon.

Det hade han ju faktiskt tänkt göra – om cykling. Nu fick det bli en annan berättelse.
Vem som helst får göra det, utom du!” Arbetsledaren pekar på Tommy när han ber om en frivillig till ett uppdrag. Alla vet att Tommy gärna ställer upp när något behöver göras. De flesta vet också att det lätt blir för mycket. Nu säger arbetskamraterna åt honom att ta det lugnt. Han har slutat som lagledare.

Tommys chef Marina Eriksson säger att hon lärt sig mycket av att jobba med Tommy. Hon har fått läsa på om diagnoserna. Nu tycker hon mest att de är en fördel.

– Han tänker utanför boxen, tänker hela tiden på nästa grej.

Hon har också lärt sig en del om att sätta gränser. Som ny chef begärde hon att Tommy skulle blåsa i alkomätare varje måndag, och krävde förstadagsintyg när han var sjuk.

– Även om jag tycker jätte­mycket om Tommy måste jag ha regler för honom som för alla andra, säger hon.

– Hon är väldigt tuff och rättvis. Hon kan mig och det är bra, säger Tommy.

Om jag slutar medicinera, dricker för mycket alkohol, jobbar för mycket – allting som blir för mycket kan utlösa skov.

Tommy började skriva sin bok och fick återigen gräva i det förflutna. Först blev det en lång redogörelse av händelser. Sedan sa en jobbarkompis att han borde borra djupare i hur det verkligen kändes. Han gjorde omtag, insåg att han behövde gå in i det svarta också.

– Annars kan jag lika gärna skriva om tulpanodlingar i Amsterdam.
Ibland gjorde skrivandet så ont så att han fick gå ifrån. Han märkte att han skrev bättre när han mådde sämre, det var som terapi. I slutändan blev det ett slags testamente. Hösten 2018 kom Ett myteri inifrån ut.

Efteråt har han fått höra att boken varit till hjälp för folk, och det gör honom stolt.
– Det var ett syfte som jag inte visste att den hade.

Både adhd och bipolär sjukdom är kroniska. De går inte att bota, men de går att hålla i schack.

– Jag har en väldig respekt för dem. Om jag slutar medicinera, dricker för mycket alkohol, jobbar för mycket – allting som blir för mycket kan utlösa skov.

Därför behöver han strukturer i livet: Medicin, sömn, måttligt med alkohol.
– Och mycket träning. Jag behöver röra på mig för min adhd.
Tommy har passerat 60 och är i sitt livs form. I fjol satte han personbästa på Vätternrundan med 8:39. I vår är det dags igen.
Dagarna när han står tyst längst bak vid skiftbytet är inte så många. De djupa dalarna är borta, men också topparna. Tillvaron, säger han, är mer jämngrå.
Att vara öppen med sina diagnoser har hjälpt honom, och han hoppas att det kan hjälpa andra.
– Vi ska vara bra på alla möjliga sätt och vi ska lägga ut fina bilder på Instagram. Jag gjorde tvärtom.

Ett bra arbetslag ska innehålla många olika sorters människor. Tommy har alltid varit en i laget, och det fortsätter han med. Det är han som småsnackar, skojar med nykomlingar, ser till att alla har kul tillsammans.
Men ibland händer det att Tommy försvinner bort från snacket i fikarummet och börjar knappa ivrigt på sin telefon. Tro då inte att han är osocial. Det är den där boken om cykling som äntligen ska bli av.
– Jag kommer på något jag måste skriva ner. Jag har fått lite feeling.

Fotnot: DA besökte Volvo Olofström före coronautbrottet. I dag har fabriken stängts ned tillfälligt. Tommy är permitterad. På tiden han får över tränar han, vårstädar garaget och skriver på sin bok om cykling.

Läs också

Skäms inte för att själen är trasig

På arbetet måste vi kunna tala lika öppet om den psykiska ohälsan som att kroppen värker, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.