Dagarna då livet förändrades

Krönika ”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

Det här var dagarna när allt förändrades. Vi satt där, samma välkända ansikten i rummet som jag arbetat med i flera år. En grupp som är van att fatta beslut och som har många år av gemensamma fackliga kunskaper i ryggen. Ombudsmän som kan arbetsrätten, Arbetsutskottet och jag som är expert på arbetsmiljö.

Vi var den grupp som ett par år tidigare upprättats för att kunna hantera just sånt här. Kriser. Nu darrade det i rummet. Som om ångesten blivit fysiskt synlig.

Allt gick i ett rasande tempo och vi tvingades ta till åtgärder vi aldrig trott att vi skulle behöva ta till

AFS 2001:1, AFS 2018:4, Smittämne klass 3: allvarlig konsekvenser, begränsade möjligheter att bota, mycket smittsamt. Stödet i arbetsmiljölagen. SAM-snurran.

Telefonen ringer och ringer. Vi svarar och försöker stötta. Ombudsmännen har fullt upp med förhandlingar om uppsägningar, korttidsavtal och permitteringar.

Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?

IF Metall Sörmland, där jag jobbar som regionalt skyddsombud, stängde för besök och vi fick kraftigt begränsa vår närvaro ute på arbetsplatserna. Utbildningar – bara att ställa in. Vi kan alla vara den som sprider smitta.

Vi är hemma vid snuva och hosta, sjukdagarna växer på hög. Vi vabbar hellre en gång för mycket än en gång för lite. Inte en enda gång hör jag vår arbetsgivare sucka.

Avtalsrörelsen skjuts upp. Nu jobbar vi ihop, arbetsgivare och arbetstagare och förtroendevalda, mitt i kaoset som uppstått.

Det upprättats digitala plattformar så att vi ska kunna kommunicera och dela information, oavsett vart vi befinner oss. Jag sitter i pyjamasbyxor på Skypemöten och diskuterar fackliga och politiska frågor. Fixar kaffe hemma i mitt eget kök. Ser färgval och tapeter på väggarna hemma hos mina arbetskamrater. Roliga kaffemuggar och katter som stryker sig mot kameran på datorn.

Det finns en charm i detta. Men det är också tomt, ensamt. Kaffet smakar inte riktigt samma sak. Skrattet är inte lika hjärtligt i en digitalt grupp.

”Arbetsgivaren har ett ansvar även om arbetet utförs i hemmet”

Nu arbetar de som kan hemifrån. På golvet, på trästolen i köket, liggandes ner i sängen. Det finns inga instruktioner och riskerna med det ska vi inte ens tala om. Skyddskläderna består av mjukisbyxor, en urtvättat t-tröja och raggsockor.

Ett skyddsombuds mardröm. Det är svårt för en arbetsgivare att ta ett ansvar i våra egna hem även om föreskriften gäller också vid ett vid köksbordet under arbetstid. Nu är vi alla vara våra egna skyddsombud. Vi måste lära oss att ta pauser, röra på oss och tänka på vår hälsa. Hälsan ja, det är ju på grund av ett hälsohot som vi som kan arbetar hemma.

När jag skriver det här har nästan 900 personer avlidit av Covid 19 och jag vet namnet på två av dem. Vet att det kommer bli fler än två men håller tummarna för att jag har fel.

Så jag gråter och arbetar. Tittar på nyheterna, finner lite styrka i att se att personer faktiskt återhämtar sig och att siffrorna är skeva. Att vi alla sluter upp. Vi stannar hemma över påsken. Stannar hemma så mycket vi kan. Håller avstånden. Skyddar de utsatta grupperna.

Men alla kan inte jobba hemifrån. Och när fackavdelningen stängt och jag inte kan verka som regionalt skyddsombud så går jag i stället till min ordinarie arbetsplats, som tack och l0v finns kvar. Så mycket som möjligt i samhället måste ju fortsätta att fungera.

Även här gäller förstås handsprit och avstånd. Vi smygtittar på nyheterna. Vi är hemma vid snuva och hosta, sjukdagarna växer på hög. Vi vabbar hellre en gång för mycket än en gång för lite. Inte en enda gång hör jag vår arbetsgivare sucka.

I fikarummet på en av Sveriges tyngsta industrier smakar kaffet gott igen. Vi sitter i blåställ och skrattar åt skämt. Vi håller avstånd – men vi är i samma rum. En glimt av det som var vardag tills alldeles nyligen. En värld vi kommer att komma tillbaka till, men just nu det enda stället där allt får vara precis som vanligt en stund.

Fotnot: Förra veckan började samtalen från icke-medlemmar ramla in. Fackföreningsrörelsen växer och eftersom det är  tillsammans vi är starka så finns det i detta snurrande kaos ett hopp om att vi faktiskt kommer ut ut det här just så. Tillsammans och starkare.

Fotnot 2: Ett skyddsombud är alltid ett skyddsombud. Så om du som läser det här jobbar hemma: sträck på din rygg, strunta i att hänga tvätten på lunchen utan ta en extra promenad för att spara på kroppen. Välj gärna ett par raggsockor med halkskydd. 🙂