Litterär pandemi för karantänsoffan

Böcker.Från Homeros till Hanne-Vibeke Holst. I tusentals år har pandemierna och farsoterna dragit genom litteraturen och lämnat lidande och död i sina spår – men även en stor portion kärlek och framtidstro.

När digerdöden drar fram genom staden Florens under medeltiden tar tio ungdomar sin tillflykt i en villa på landsbygden. Där fördriver de tiden med att berätta historier för varandra; erotiska och burleska skämthistorier, underfundiga sagor och gripande kärlekshistorier. I kontrast till den död och förintelse som omger dem bli berättelserna tillsammans en sorts hyllning till livet – även de sidor som på den tiden framstod som låga eller triviala.

Giovanni Boccaccios Decamerone från 1353 är kanske det mest klassiska, och mest upplyftande, verket för den som vill fördjupa sig i farsoterna och epidemiernas litteraturhistoria. Men här finns det ett rikt bibliotek som sträcker sig ända från inledningen av Homeros Iliaden (ca 700 f.Kr.), där guden Apollo beskjuter den grekiska hären med pestsmittade pilar, till Torgny Lindgren och våra tiders deckardrottningar.

Ett av de mer centrala verken är självklart nobelpristagaren Albert Camus roman Pesten från 1947. När staden Oran i Algeriet drabbas ställs människors moral på sin spets. Vissa väljer att fly, andra att bekämpa utbrottet, vissa profiterar på nöden andra agerar uppoffrande. Romanen, som brukar beskrivas som en av existentialismens främsta verk, har ibland lästs som en allegori över det franska samhället under nazisternas ockupation.

En annan klassiker, där en epidemi agerar fond åt berättelsen, är Gabriel García Márquez Kärlek i kolerans tid från 1985. Samtidigt som kolera härjar i den colombianska kuststaden Cartagena vid sekelskiftet 1900, förälskar sig en fattig pojke och en medelklassflicka. Pappan gifter dock bort sin dotter till stadens erkänt duktiga kolera-läkare. Decennierna går, men trots epidemins grymhet, lever kärleken vidare. För att slutligen, på ålderns höst när läkaren dör, åter blossa upp.

Från våra breddgrader är Torgny Lindgrens Ljuset från 1987 en lite skruvad variant på temat. I en liten norrländsk by har bara nio av byns sextio invånare överlevt en farsot liknande pesten. Åkrarna ligger i träda och vägarna har växt igen. Men även människornas rättskänsla och moraluppfattning har grott igen. En dag kommer en främling till byn för att driva in skatt, vilket utlöser en händelsekedja av det mer absurda slaget. Bland annat kommer en gris ställas inför rätta efter ett nedrigt illdåd.

Ännu närmare vår tid har vi deckarförfattaren Anna Janssons Främmande fågel från 2006. Här drabbas Gotland av fågelinfluensan och öns gränser stängs. Frågan är om det är rätt att offra några för att rädda den stora massan? Och hur hanterar man den allt mer våldsamma jakten på syndabockar?

I nutid har vi också den danska författaren Hanne-Vibeke Holst vältajmade roman Som pesten från 2018. En pandemi, inte olik den vi nu upplever, sprider sig som en löpeld över världen. Största delen av handlingen utspelar sig på Världshälsoorganisationen, WHO:s, högkvarter i Genève där beslut fattas som avgör ödet för miljontals människor. Det blir gastkramande spänning i plenisalar och konferensrum från författaren bakom de hyllade Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret.

Och om du nu tröttnar på romanerna, plocka upp en biografi över en av vår tids största tänkare istället. Även här spelar epidemin en huvudroll. Pesten slår till mot London år 1665, skolorna stänger och eleverna hemförvisas. För den unge universitetsstudenten Isaac Newton innebar det familjegården Woolsthorpe Manor på den engelska landsbygden. Tiden i isolering brukar kallas för Newtons magiska år, annus mirabilis. Han löser matematiska problem, studerar ljuset och formulerar sin teori om optiken. Och utanför hans fönster i trädgården står ett äppelträd. Just det, det äppelträdet!

Utifrån sina upptäckter skriver Newton sedan vår tids kanske viktigaste bok, Principia, som revolutionerade naturvetenskaperna – och möjliggjorde den värld vi lever i.
Även om tiderna är mörka vet man aldrig vad framtiden bär. Så låt oss göra som Boccaccios ungdomar, ta hand om varandra och bejaka livet så som det är.