Sätter stopp för smittan

Nya risker.Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Utanför ingången till det flera kvarter stora fabriksområdet, sträcker Jesper Johansson fram handen. Än så länge får han som huvudskyddsombud ta emot besökare inne på fackklubbens kontor och visa runt på innergården.

Sedan början av mars är fabriken i småländska Lenhovda stängd för de flesta. Bara de nästan fyrahundra anställda som jobbar dag, kväll och natt kommer in. Ingen har ännu blivit smittad av det nya coronavirus som försatt världen i ett akut krisläge.

På fackklubbens kontor reser sig ordföranden Amel Maslan bakom datorn. ”Jag vet inte hur vi kan…”, börjar han. ”Vi gör så här”, säger han och sträcker fram armbågen – det verkar på samma gång inövat och ovant. Han är egentligen inte så rädd för sin egen skull, förklarar han, men försöker visa extra hänsyn just nu.

– Det är bara jag som är en barbar och hälsar, säger Jesper Johansson.

Med coronaviruset kommer nya rutiner och nya frågor. Vi slutar ta varandra i hand, tvättar händerna medan vi sjunger Blinka lilla stjärna och försöker låta bli att peta oss i näsan.

Samma rutiner gäller på Elitfönster. På skärmarna runt om i fabriken syns information om hur de anställda ska göra för att undvika smittan. Tvätta händerna ofta! Nys i armvecket! Stanna hemma när du är sjuk!

Jesper Johansson har jobbat för fullt de senaste veckorna. Varje dag går han in på Folkhälsomyndighetens och Vårdguidens hemsidor för att uppdatera sig. Sedan kontrollerar han Johns Hopkins-universitetets siffror över antalet smittade av coronaviruset. Alltid i den ordningen.

Men här i Lenhovda – där han själv växte upp – har han ännu inte hört talas om några sjuka. Orten är inte särskilt stor, en sådan nyhet skulle spridas fort.

Givetvis finns en stor oro. Vi vill att företaget gör allt de kan för att förhindra att viruset kommer in i fabriken.

Jesper Johansson, huvudskyddsombud.

Så många frågor saknar fortfarande svar. Jesper Johansson är tjugosex år och har varit huvudskyddsombud i mer än två år. Ute i fabriken finns ytterligare fjorton skyddsombud som ska hantera arbetskamraternas frågor.

Viruset är bara det första problemet. Hur ska de hantera rädslan att någon i arbetslaget kan vara smittad och de rykten som oundvikligen uppstår?

Han förväntas ha åtminstone ett par svar.

Visst, han kan stödja sig på Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Han kan prata om vikten av att fortsätta med det systematiska arbetsmiljöarbetet, att det är nyckeln för att förhindra smittan. Men ändå – vad som händer nu är exceptionellt. Något färdigt facit finns inte.

Jesper Johansson drar fram en stol och sätter sig bredvid Amel Maslan.

– Givetvis finns en stor oro. Vi vill att företaget gör allt de kan för att förhindra att viruset kommer in i fabriken. Vi har gjort ganska mycket, men det dyker upp många frågor. Vi kan inte svara på allt, för vi är inga experter på sjukdomar, säger han.

– Både vi och företaget har försökt att läsa så mycket som möjligt för att kunna bemöta oron så bra som möjligt, säger Amel Maslan.

Redan i februari var Jesper Johansson tvungen att lyfta frågan om smittorisken. Två anställda hade åkt skidor i norra Italien på sportlovet. Han bad arbetsgivaren att sätta dem i karantän. Först ville de inte riktigt lyssna, men så blev det. De fick stanna hemma i två veckor.

Sedan dess har företaget vidtagit en rad åtgärder. Städningen har utökats – nu rengörs även handtag och andra ytor som människor ofta tar i – och handsprit har ställts ut i hela fabriken.

Lastbilsförare får inte heller använda samma toaletter som de anställda. I stället finns bajamajor utställda på området. Alla anställda på företaget avråds från att resa till riskområden. Om de ändå skulle göra det, väntar två veckor karantän när de kommer hem igen.

Allt för att försöka förhindra vad alla vet kommer: det första bekräftade fallet på fabriken. Än så länge – en bit in i april – fortgår produktionen av fönster som planerat. Företaget har inte behövt permittera någon personal. Sjukskrivningarna har däremot gått upp kraftigt de senaste veckorna. Många har stannat hemma när de känt sig krassliga.

– Man blir nästan alkoholist, kommenterar skyddsombudet Senko Dzebic mängden handsprit på utlastningen där han arbetar.

En bit bort pratar Jesper Johansson med en lastbilsförare utanför utlastningen. Förare hämtar och lämnar leveranser hela dagarna – en av de bajamajor som är särskilt avsedda för dem står uppställd bredvid porten.

– Våra lokaler får de inte komma in i. De använder bajamajorna och hämtar fraktsedlar på en hylla utanför kontoret. Om de vill fråga något får de knacka eller ringa, säger Senko Dzebic.

Han knyter händerna i de kalla morgonvindarna.

– Jag är inte orolig egentligen, men jag har familj och blir orolig för dem. Här i Sverige tycker jag att vi sköter oss bra än så länge och tar ansvar för de äldre.

Annars är mycket som vanligt i hans arbetslag. Men visst, de gör inga high-fives längre.

Jag tänker på det här hela tiden naturligtvis. Men jag känner att jag inte är ensam i det här, även om jag är vd.

Jonas Hernborg, vd Elitfönster.

Tillbaka på kontoret sätter sig Jesper Johansson bakom datorn igen. På tavlan bakom honom sitter ett papper med coronainformation från GS-facket. Han kontrollerar som vanligt Johns Hopkins-universitets uppdaterade siffror.

– Jag tror att många blev tagna på sängen av den här pandemin. Själv känner jag hur ny jag är och hur mycket mer jag behöver lära mig. I ett uppdrag som mitt måste man vara förberedd. Jag har lärt mig hur vi ska arbeta vid en sådan här kris, säger han.

Hur då?

– Leta efter risker. Fortsätt med det dagliga arbetet, men ta på dig dina riskglasögon och ställ in dem på en väldigt specifik sak.

– När vi går en vanlig skyddsrond letar vi efter allt möjligt. Nu krävs tunnelseende, men samtidigt en öppen syn för vad det här viruset kan åstadkomma – dels under tiden, dels när det är över.

Har din syn på skyddsombudsrollen förändrats?

– Ja, det är nog en större roll än vad jag trodde. Jag visste redan från början att det handlar om människors hälsa. Men vid ett sådant här tillfälle, handlar det plötsligt om hela landets hälsa. Det är faktiskt människors liv vi pratar om. Jag känner pressen, det gör jag verkligen.

Viruset kommer att komma hit. Då har vi vår krishanteringsgrupp som ska fokusera på det. För vi behöver samtidigt driva verksamheten framåt och inte få panik.

Jonas Hernborg, vd Elitfönster.

Jonas Hernborg lägger armarna i kors. ”Ni är friska?” säger han. ”Jag måste fråga.”
Han öppnar dörren till receptionen och visar in till sitt kontor i centrala Vetlanda. Företagsledningen har egentligen bestämt att inte släppa in någon alls just nu – bara så kallade ”affärskritiska” besök är tillåtna framöver – men som vd kan han besluta om ett undantag.

Han sätter sig ner och brer ut en bunt papper med coronariktlinjer på bordet framför sig.
– Det här är inget man kan planera för, säger han och börjar berätta om alla åtgärder som företaget har vidtagit. Personal som tillhör riskgrupper har kartlagts ifall viruset skulle komma in på företaget, resor har ställts in och en särskild krisgrupp har bildats för den dagen någon blir smittad.

Efter en stund andas han in djupt och suckar.

– Jag tänker på det här hela tiden naturligtvis. Och pratar om det och lever i det. Men jag känner att jag inte är ensam i det här, även om jag är vd. Ensam är inte stark i en sådan här situation, det här är något vi måste möta tillsammans.

– Viruset kommer att komma hit. Då har vi vår krishanteringsgrupp som ska fokusera på det. För vi behöver samtidigt driva verksamheten framåt och inte få panik.

Ett par dagar senare får Jesper Johansson, som vanligtvis är skyddsombud på heltid, rycka in och hjälpa till i produktionen. De många sjukskrivningarna gör att alla måste hjälpa till när det behövs.

Ändå är mycket som vanligt den här fredagen. Helgen närmar sig och människor blir på gott humör av tanken att få gå hem och ta en öl.

Också Jesper Johansson hittar in i en gammal rutin. Liksom innan han blev skyddsombud, arbetar han med att spika båge. Han lägger fönsterbågen på ett spikbord, trycker på en knapp och fyra luftdrivna spikpistoler klämmer ihop bågen och skjuter in spikarna.

Men en sak är annorlunda. Företagshälsovården är här i dag. Vad de vet är ingen ännu smittad. Frågor finns däremot, och någon måste åtminstone försöka svara på dem.

Rasmus Lygner