I dag kommer en stor del av Scanias permitterade personal tillbaka till jobbet. Luigi Garrapa är en av dem.

Luigi Garrapa, 64 år, har dubbla känslor över att återvända till jobbet som montör på Scanias chassiavdelning i Södertälje. 25 mars stängde lastbilstillverkaren sina fabriker över hela Europa.

Luigi Garrapa är själv i riskgruppen för Covid-19 eftersom har är rökare och har högt blodtryck. Han har inte varit ute särskilt mycket under permitteringen och då han handlat har han använt munskydd.

– Flera arbetskamrater har ringt mig och pratat. En del är oroliga för smittriskerna på jobbet, säger han.

Frågor som kommit upp är om företaget håller med munskydd, hur nära det ska vara varandra i monteringen och i kafferummet.

– Vi får helt enkelt se när vi kommer dit. På ett sätt är det ändå skönt att börja jobba igen, det har varit lite långtråkigt att sitta hemma. Jag har passat på att vila ordentligt, säger Luigi Garrapa.

Dagen då fordonsindustrin stannade

Mitt i krisen. Luigi Garrapa på Scania var en av tusentals industriarbetare som permitterades. Oron för hans 84-åriga mamma i Italien tynger honom.

Strax efter klockan fyra på eftermiddagarna står snurrgrinden vid chassiporten på Scania i Södertälje aldrig still. Tisdagen den 24 mars lämnade montörerna sina jobb med stor osäkerhet om när de får komma tillbaka igen. När cheferna kallade till möte några dagar tidigare var beskedet att det skulle dröja tre veckor till att börja med. Sedan ändrades det och förlängdes. Då visste ingen när grinden skulle börja snurra igen. För hjulen i svensk fordonsindustri stod still.

När fabriker i länder som Italien, Frankrike, Tyskland och Belgien stängde, bröts leveranskedjorna till jättarna AB Volvo, Volvo Cars och Scania i Sverige.

Den här tisdagen den 24 mars är stämningen ändå uppsluppen ute på parkeringen. Scania-anställda har bildat grupper och resonerar med varandra om den ovissa framtiden. Många röker en sista cigarrett innan de sätter sig i bilarna och rullar hemåt. En del samåker, som några yngre killar i en silverfärgad Toyota. Föraren varvar upp motorn och släpper kopplingen så däcken spinner över asfalten, ett svart streck blir kvar på parkeringen.

Luigi Garrapa som hunnit bli 64 år skakar på huvudet och ler. Han slänger ciggen och hostar lite lätt i armvecket.

Scanias globala produktionschef Ruthger de Vries tar senare emot inne i växellådsfabriken i Södertälje. Ljudet från skornas klackar mot golvet är det enda som hörs i den stora industrilokalen. Han ser sig omkring, märkbart tagen.

– Allt det här är inte värt någonting om vi inte har personal som jobbar. En tyst, folktom fabrik är det värsta som finns för en produktionschef, säger han.

IF Metall-ordföranden Michael Lyngsie som står bredvid, nickar och beskriver känslan som ”olustig”. Han har under många år själv jobbat i växellådsfabriken.

Båda var med under finanskrisen 2008–2009 när efterfrågan i fordonsindustrin störtdök. Men det går ändå inte att jämföra med den pågående coronakrisen där fabriker stänger helt.

– Regeringens krispaket och möjligheten till korttidsarbete är oerhört starkt, säger Michael Lyngsie.

– Det räddar oss i det här läget, säger Ruthger de Vries.

Scania och IF Metall-klubben var bland de första i Sverige att komma överens om ett avtal om korttidsarbete. Att de kunde enas så snabbt beror bland annat på att de för några år sedan införde en ny ordning för hur förhandlingar ska gå till.

I stället för att fack och arbets­givare tar fram var sitt förslag, för att sedan sätta sig vid förhandlingsbordet, så sätter man sig tillsammans direkt.

– Då är vi inte låsta från början, säger Michael Lyngsie.

Han betonar att det krävdes mod från både fack och arbetsgivare för att våga sig på det nya sättet att mötas för att lösa gemensamma problem.

– En del handlade om ett generationsskifte i ledningen men också i fackklubben.

Michael Lyngsie och andra förtroendevalda i IF Metall får signaler från medlemmar som oroas över när de kan komma tillbaka till jobbet. Men det handlar också om rädsla för att smittan då ska spridas på arbetsplatsen.

– Vi förbereder uppstart. Nu måste efterfrågan komma i gång. När vi startar så måste medarbetarna känna sig trygga. Det handlar om social distansering även här och möjlighet till handtvätt. En trygg arbetsmiljö, säger Ruthger de Vries.

De siktar på att starta om produktionen vecka 17, berättar han. Och det ska visa sig stämma. Nu sätts fabrikerna igång igen.

24 000 personer kopplade till produktionen permitterades från Scania globalt. Samtidigt har de som arbetar med servicenätverk och reservdelar haft fullt upp med att hålla i gång lastbilsflottan, så att den kan leverera samhällsviktigt materiel som livsmedel och medicinsk utrustning.

Luigi Garrapa var som sagt en av alla Scania-anställda som omfattades av korttidsarbete. När han den här tisdagen den 24 mars tar hissen upp till lägenheten i en av Stockholms södra förorter använder han bilnyckeln för att trycka på knappen och hissdörren öppnas genom en lätt tryckning med höften. Det är fascinerande hur snabbt vi människor anpassat oss till rådande omständigheter.

– Ni får ursäkta att det är så stökigt. Nu har jag flera veckor på mig att städa, säger Luigi.

Mer hinner han inte säga innan han blir avbruten av katten Kendrik som tar i från magen när han säger mjau. Hela dagen har han väntat på att husse ska servera mat.

Kendrik har blivit ett viktigt sällskap för Luigi. Katten som blev kvar när dottern flyttade ut. Luigi suckar. Flera veckors permittering från jobbet som montör på chassiavdelningen gör att han nu får en massa tid för att ta tag i det han skjutit upp – att rensa och städa i lägenheten.

– För jag går inte ut, bara om jag måste handla.

Luigi bävar lite för den ofrivilliga ledigheten. För drygt ett år sedan gick hans fru bort och han har inte orkat gå igenom alla de saker som samlats under ett långt äktenskap. För att inte tala om alla känslomässiga minnen.

Till det så gnager oron i magen. Luigis 84-åriga mamma bor ensam i en liten by i södra Italien, ett av Europas värst drabbade länder. Hon får knappt gå och handla. De har kontakt på telefon och den planerade semesterresan dit i sommar vet ingen om den blir av. Luigi har också en bror utanför Venedig, en av de regioner i världen där covid-19 slagit som hårdast.

– Man vet inte så mycket. Jag hoppas Sverige klarar sig bättre från viruset än Italien och Spanien, säger Luigi.

Just coronavirusets härjningar i Italien var en orsak till att Scania behövde stänga i Sverige. Viktiga komponenter slutade tillverkas i landets norra, industritäta delar.

Luigi längtar tillbaka. Trots sina 64 år har han klarat sig från krämpor och har inga som helst problem att montera bromsslangar och andra kopplingar på lastbilsaxlarna.

– Jag jobbar på rätt sätt.

Han tittar ut från köksfönstret över bilparkeringen.

– Och jag borde sluta röka. Det är inte bra om man får corona.