Vi kan inte bara äta hamburgare

Krönika Jag läser på om dinosaurierna igen. Hur blev det så fel?

För ett tag sedan stod vi ett gäng och snackade om ungar och dinosaurier. Hur det kunde komma sig att så många smågrabbar har en dinosauriefas? Dessutom verkar det komma helt naturligt. Jag minns själv att jag tidigt bestämde mig för att inte gifta mig, utan att i stället resa till dinosauriernas land och bo där. Smyga i djungeln och kika på skräcködlor varje dag, det verkade fantastiskt.

Hur som helst så stod vi där och pratade när plötsligt den äldsta kompisen, en nyfiken gosse på 60 år, tog till orda och sa ”jag är ju inne i min dinosauriefas nu”. Jag insåg att jag aldrig riktigt lämnat min fas heller utan åkte hem för att läsa på lite om dem igen.

Det är ganska svindlande grejer om man tänker efter. Det jag fastnade för var tiden som gått. Det var ungefär 65 miljoner år sedan den sista av dem klampade omkring på jorden, vansinnigt länge sedan. Samtidigt verkar forskare vara överens om att de uppkommit för omkring otroliga 230 miljoner år sedan.

Det innebär att vi är närmare i tid till en Tyrannosaurus än vad den var i tid till en Stegosaurus, ni vet den med hornplattor på ryggen och en spikförsedd svans. Vi kan i alla fall slå fast att de fanns skitlänge. Som jämförelse läste jag en gång att om vår planet hade varit 24 timmar gammal, så hade vi människor funnits bara i några sekunder.

Det är ju ingenting! Ändå har vi lyckats fixa så att hav och regnskog mår pyton och dessutom gjort så att varenda människa som bor i de största städerna har en kärnvapenrobot riktad mot fontanellen.

Hur blev det så fel, frågade jag mig. Jag tror att svaret är att vi kräver sådana enorma resurser. I nästan varenda bil vi ser som tutar omkring, sitter det en människa som kallt räknar med att kunna tanka fullt och äta hamburgare varje dag för alltid.

Det funkar ju inte att ta mer än vi ger. En dinosaurie klarade sig med lite växter att äta eller möjligtvis sänka hörntänderna i en annan svagare ödla, om den nu råkade ha tänder avsedda för det. Det kostade helt enkelt inte lika mycket och framför allt sköt dom inte raketer på varandra.

Jag avslutar med en scen ur böckerna om Lars Håård. Huvudpersonen satt i köket och funderade över tillvaron, han kände sig så liten och betydelselös. Så hans far gick och hämtade en bok som hette Världens underligheter eller något i den stilen, slog upp en sida och visade den bekymrade. ”Titta här”, sa han sedan. ”För väldigt länge sedan fanns det en slags krokodyll som kunde bli 16 meter lång, vad är du mot en sådan?”

Stefan Eriksson är sågverksarbetare och musiker.