Den stolta lagkaptenen

Som en match Fotbollsälskaren Matts Jutterström liknar Pappers vid en yttermittfältare. En stark och uthållig spelare med lika mycket stolthet som yrkeskunnande i skallen. Och han är övertygad om att den spelaren har framtiden framför sig.

Matts Jutterström har basat över Pappers sedan förbundets kongress i Sundsvall 2014. Det första han gjorde då – liksom efter kongressen i Gävle fyra år senare – var att se till att styrelsen fick en utbildning i konsten att leda och utveckla en idéburen organisation. Något som Pappers styrelse aldrig hade gjort förr.

– Det handlade helt enkelt om att vi skulle sätta oss ner och snacka ihop. Skapa en plattform för hur styrelsen skulle arbeta. Vad är det för värderingar vi har egentligen? Tillit och engagemang – vad är det för något? Frågor som är viktiga när man ska bygga ett lag och få en organisation att fungera.

Hur var det tidigare?

– Väldigt ombudsmannastyrt. Man agerade mest utifrån vad ombudsmännen rapporterade. Det tyckte jag var fel. En förbundsstyrelse ska inte ägna sig åt detaljer, utan den ska lägga upp en färdriktning för organisationen som de leder.

Vad var det viktigaste ni kom fram till?

– Att man inte behöver vara överens om precis allt. Men däremot att det är viktigt att man är överens om huvudlinjerna, de stora frågorna. Vi är ju ändå ett gäng, ett lag som ska fatta olika typer av beslut i fyra år.

Lag och lagarbete är ord som Matts Jutterström ofta återkommer till. Och eftersom han är så passionerat intresserad av fotboll – han har till och med Hammarbys logga intatuerad i en arm – ställer DA honom inför följande tankeexperiment:

Säg att Pappers står på en fotbollsplan tillsammans med LO:s övriga 13 förbund. Det är match mot arbetsgivarna. Vilken position har Pappers?

– Tja, vi skulle ju inte vara en av de tre som får sitta på avbytarbänken i alla fall!

Utan?

– På mittfältet, tror jag. Jo, Pappers är en yttermittfältare, en spelare som orkar springa på långa bollar och skjuta bra inlägg. Stark. Uthållig. Alltid att räkna med.

Och hur skulle du beskriva pappersarbetaren?

– Stolt, jävligt stolt. Över arbetet man gör, och oavsett bruk man arbetar på. Det finns en stark självkänsla bland förbundets medlemmar. Att man är någon, att man kan något. Jag tror också att man är stolt över sin fackförening, att man känner stark solidaritet och samhörighet med den. Och sådant tycker jag är jätteviktigt, det är precis så det ska vara.

Vad har varit Pappers största utmaning under dina år som ordförande?

– Varje avtalsrörelse är en utmaning i sig. Men annars kan jag inte påstå att vi har ställts inför några gigantiska prövningar egentligen. Det har tuffat på. Vi tappar inte lika många medlemmar längre, och dessutom har det inte lagts ner lika många fabriker som tidigare.

Vad är du minst nöjd med?

– Vi har inte synts så mycket utåt i debatten som vi kanske borde ha gjort. Men det tror jag att vi kommer att göra nu i samband med vår ungdomssatsning Ung2020. Om vi ska överleva som självständigt förbund i 40 år till, så måste vi ju satsa på ungdomen.

– Och med det menar jag även tjejerna. Vi kan ju upplevas som ett väldigt gubbigt förbund, och det är vi också. Gubbar allihop!

Vad hoppas du att Ung2020 ska ge?

– En föryngring i stort. Men också att vi får in fler yngre som vill ta på sig förtroendeuppdrag i vår organisation. Men då gäller det också att sådana som jag
makar på oss och släpper fram ungdomarna.

Själv var Matts Jutterström bara 17 år när han klev in genom grindarna till
Iggesunds bruk. Men byggnaderna och skorstenarna där var knappast någon okänd värld för honom. Tvärtom. Hans far arbetade där, liksom hans farfar en gång i tiden.

Sedan dess – sommaren 1978, nej ännu tidigare, sedan tiden som elevrådsordförande – har han haft ett flertal förtroendeuppdrag genom åren. Fackliga, politiska, ideella. Vad är det som driver honom?

– Det är väl något slags rättvisepatos. Jag har alltid engagerat mig i saker som jag har tyckt varit angelägna.

Att arbeta och göra nytta har också betytt oerhört mycket för honom, berättar han. Från de tidiga åren som diversearbetare på Iggesund till posten som förbundsordförande för Pappers 14 000 medlemmar många år senare.

Inte ens en elakartad cancer har fått honom att tappa arbetslusten. Varje dag som han har känt sig frisk och pigg nog, har han gått till jobbet.

Men inför kongressen i Gävle i maj 2018, tvekade han. Skulle han, ”Jutte”, palla i fyra år till? Han funderade. Vad vore bäst för förbundet? Vad skulle hända om han inte kunde jobba under merparten av sin tid?

– Men till slut tänkte jag: ”Jo, jag klarar det nog. Bara jag får hålla mig skapligt frisk, så fixar jag det. Om de vill ha mig så ställer jag upp för en till period.”
Vid kongressen valdes han sedan med acklamation.

– Herregud, när man är mitt i en sjukdom och inte vet hur det ska bli och så, och så litar folk på en i alla fall … Det var … Ja, det var väldigt överväldigande för mig. Jag blev rörd. Samtidigt som jag kände att jag ville fortsätta arbetet.

Vad är det roligaste med att arbeta?

– Det allra roligaste jag vet är när jag bara får vara ute bland folk och surra på fabriken. Det behöver inte handla om fackliga frågor, utan allt möjligt.

Hur mår Pappers om tio år, tror du?

– Organisationen kommer att finnas kvar, det är jag helt övertygad om. Men antagligen är det inte lika många fabriker kvar då, för det kommer ju en lågkonjunktur så småningom.

– Samtidigt är det väldig roligt att det satsas så mycket på nya typer av pappersprodukter nu. Ja, papper är ju outstanding när det gäller förpackningsmaterial och annat. Dessutom har vi ju råvaran här
i Sverige. Och kraften.

– Enda farhågan är väl att det blir en väldig fight om alla pinnarna i skogen!