I väntan på skygg gris

Vildsvin. Natten har ljusnat när Rasmus Wedin smyger upp mot vetefältet.
Där står två fjolårsgrisar och äter av bondens grödor. Skyddsjägaren höjer sin bössa. Ett skott går av.

Pickupen gungar till när Rasmus Wedin kör in den tunga bilen vid vägkanten i krokarna av sörmländska Åkers Stycke­bruk. Klockan är 22 och jakten har börjat. Förardörren öppnas försiktigt och stängs ännu mer försiktigt. Vildsvin har bra hörsel och luktsinne, det gäller att börja smyga redan på långt håll. 26-åriga Rasmus vet, han är redan en erfaren jägare, över 100 vildsvin har fallit för hans gevär.

Mörkret lägger sig sakta. Vildsvin är natt­aktiva och det är ingen idé att jaga dem under de ljusa timmarna då de gömmer sig i vassruggar eller tät skog. Vid skymningen ger sig grisarna ut på jakt efter föda och på somrarna siktar de ofta in sig på böndernas fält som är fulla av mat. Bland favoriterna finns majs, ärtor, potatis och spannmål. Grisarnas framfart i odlingarna kan bli kostsamt för landets bönder.

En studie från Sveriges lantbruksuniversitet har visat att enbart under år 2015 orsakade vildsvin kostnader på närmare 1,5 miljarder kronor, varav huvuddelen drabbade jordbruket.

Under sommaren anlitas Rasmus och hans pappa Lars Wedin för skyddsjakt på just vildsvin. Traktens bönder vill skydda sina grödor från grisarnas härjningar. Lars har åkt runt och rekognoserat åkrarna. En halv kilometer längre fram har han skymtat en flock vildsvin.

En grusväg leder upp mot det stora vetefältet. Vi smyger längs de stråk i vägen där bilar kört och gjort underlaget hårt. Rasmus brukar ta av sig stövlarna och smyga i strumplästen. I dag ligger vinden perfekt. Den blåser rakt emot oss, så risken att djuren får vittring eller hör oss är liten.

Vägen lutar svagt uppför och vi tar sikte på en träddunge som ger lite kamouflage. Det har hunnit bli nästan helt mörkt. Grisflocken avslöjas av sitt högljudda smaskande – tänk en fullsatt och mörk biosalong där alla äter sega råttor. Skillnaden här är att smaskandet ackompanjeras av lövträden som rasslar i vinden.

Mjölkmogen vete, som är fylld med kolhydratrik stärkelse, är bland det bästa vildsvinen vet, berättar Rasmus. Vi ser ryggarna på 20 till 30 grisar nere på fältet. Kultingarna får hjälp av suggorna som trampar ner spannmålet så att även de små ska komma åt att äta.

Vildsvinsjakt ställer stora krav på jägaren. Det är en utmaning att avgöra könet på grisarna när de står bland grödorna. Vuxna galtar ger ett kraftfullare intryck och deras könsorgan syns vid buklinjen. Även suggornas spenar syns under buken. Men när bara djurens ryggar sticker upp i vetefältet är det svårt att se vad som finns där under. Till det kommer mörkret. Rasmus vill inte göra misstaget att skjuta en sugga med kultingar även om det är tillåtet vid skyddsjakt. Vid normal jakt är det förkastligt att skjuta bort ungarnas mor, något som alla seriösa jägare undviker.

– Ofta söker man upp en fjolårsgris. Att skjuta ett djur kan göra att hela flocken håller sig undan i veckor. Det uppskattas av bönderna, säger Rasmus.

Han tar upp kikaren och försöker räkna hur många de är. Det är svårt eftersom nya ryggar dyker upp från sänkor på åkern samtidigt som mörkret sänker sig alltmer. En del jägare använder infraröda sikten för att kunna se på natten. Rasmus tycker det är oetiskt. Han har i stället en kraftfull lampa under gevärspipan som han tänder när han ska komma till skott.

Bössan är av den kraftigare sorten och försedd med ljuddämpare för att spara på hörseln och minska rekylen. För att minimera risken för skadeskjutning bär Rasmus med sig ett trebent skjutstöd som han fäller upp och låter geväret vila i.

Plötsligt ser han en mycket större gris som går för sig själv en bit från flocken. Han svänger runt geväret och tänder den starka lampan. Är det en galt? Mycket möjligt men det går inte att se buklinjen. Rasmus är inte säker, det kan också vara en stor sugga med kultingar som inte syns. Han släcker lampan och viskar:

– Jag vill vara helt säker.

Ljuset från lampan har gjort vildsvinen oroliga, det hörs på grymtningarna nere på åkern. Om de bestämmer sig för att fly in i skogen kan det röra sig om sekunder. Rasmus tänder lampan igen. Nu gäller det att snabbt söka av flocken och hitta en lämplig fjolårsgris. Men som på en given signal försvinner grisarna in i den täta ungskogen. Djuren vann, som så ofta vid jakt.

– Om vi väntar kan de komma tillbaka. Maten lockar. Men det är inte alls säkert, säger Rasmus och hänger upp geväret på axeln.

Jaktformen för natten kallas pyrsch eller smygjakt. Det är bara på somrarna som Rasmus jagar vildsvin på det här sättet. På hösten kommer inte viltet ut på fälten i samma omfattning, och då används ofta hundar som spårar upp och skäller fast djuren.

Han får något drömskt i blicken när oktoberjakten kommer på tal. Knastret under stövlarna från nätternas frost. Hundens skall när den får korn på vildsvin. Att smyga fram och försöka komma till skott.

Som den gången i vintras. Rasmus rörde sig sakta in mellan träden. Stannade upp och lyssnade. Då, utan förvarning, kom en rejäl galt utstormande rakt mot honom. Han fick upp bössan och kastade iväg ett skott. Som missade.

– Skottet gjorde att den stannade till och vek åt sidan.

Rasmus hoppade bakåt samtidigt som han fick iväg ett andra skott. Adrenalinet pumpade. Skottet hade träffat rätt. En galt på 130 kilo. Rekordet i Sverige ligger på över 200 kilo men grisar över 100 kilo är ovanliga.

Vi vandrar bort längs vägen. Natten har övergått till morgon och det börjar nästan bli för ljust. Rasmus gör ett sista försök på en annan åker. Vi smyger upp för en backe och kikar försiktigt fram. Innan vi ser de två fjolårsgrisarna hör vi dem smaska på vetet. Jägaren ställer sig sakta upp och tar stöd för bössan. Skottet går av och sitter där det ska. En snabb avlivning med så lite lidande som möjligt.

– Nu blir bonden glad, säger Rasmus.

Om han inte var ledig i dag så skulle han haft bråttom för att hinna till jobbet i Oxelösund. Många gånger har han fått stressa när jakten dragit ut på tiden. Vid ett tillfälle kom han för sent. Pappa Lars Wedin har slutit upp och ler i bakgrunden. Ännu återstår någon timme innan de kan krypa till kojs. Bytet ska släpas till bilen, transporteras till slakthuset, tas ur och hängas upp. Far och sons favoritdel av grisen är karrékotletter som helst ska tillagas på grillen.

Till vardags är Lars ombudsman på IF Metalls avdelning i Sörmland. Han är den som har fört över jakt- och naturintresset till sonen.

Rasmus sköt sitt första rådjur som 14-åring och på gymnasiet läste han jakt- och viltvårdsprogrammet. Planen var att jobba som yrkesjägare men det visade sig vara svårt. Så nu styr han travers och kör andra maskiner inom industrin. Jakten har gjort att de umgås nästan varenda helg under hösten, något som inte är unikt för Wedinarna. Det är inte ovanligt att ett jaktlag består av pensionärer och ynglingar som jagar sida vid sida.

– När jag och farsan är ute i skogen så är vi mer som kompisar än far och son, säger Rasmus.

De brukar ha upp emot 130 jaktdagar på ett år. Förutom vildsvin jagar de kron- och dovhjort, rådjur och emellanåt grävling.

Men vildsvin är coolast, tycker Rasmus.

– De är som urtidsdjur. Där de dragit fram och bökat kan man tro att det varit en traktor.

Vårt vanligaste vilt

Varje år skjuts över 100 000 vildsvin i Sverige – fler än antalet skjutna älgar (drygt 80 000).

Grovt uppskattat ligger vildsvinsstammen på cirka 200 000 till 300 000 djur. Suggorna får normalt fem till sex kultingar på vårvintern men de kan få upp till tio smågrisar. Om alla dör kan hon bli dräktig igen och få en ny kull senare på året.

Vildsvin har genom århundradena utrotats i Sverige i olika omgångar. Dagens stam anses härstamma från rymningar från vilthägn i främst Sörmland och Skåne.

Vildsvin finns i hela södra Sverige och de sprider sig sakta norrut. De har setts i Västernorrland och Jämtland. Milda vintrar gör att tillgången på föda ökar.

Skyddsjakt får bedrivas året runt men jägare bör inte skjuta suggor med kultingar.