Molnen tröstar och skrämmer
Sommarens skogsbrand togs över av regntunga moln – och barnens sträckkollande på Transformers, skriver författaren Sven Olov Karlsson.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
Debatt Kvar efter metoo finns något viktigare än debatten om rätten att skuldbelägga enskilda personer, skriver sex förtroendevalda i IF Metall.
Debattartikeln är skriven av sex förtroendevalda på IF Metall Sörmland. På bilden från vänster:
Sandra Ekholm, vice ordförande
Erika Larsson, ombudsman
Linda Forså, arbetsmiljöansvarig
Madelein Gusterman, jämställdhetsansvarig
Yvonne Rundquist, andra vice ordförande
Victoria Boström, ledamot i avdelningsstyrelsen och regionalt skyddsombud
Typiskt, det där ordet igen. Det är väl från den där hösten då kvinnor började hata män?
Alltså, jag förstod aldrig vad det där egentligen handlade om? Du får väl säga ifrån?
Kommentarerna angående metoo är många. I dag handlar debatten efter metoo mest om männen som hängdes ut i medierna, de som straffades utan en rättegång.
Men vad var det som egentligen hände hösten 2017?
Handlingar som skett för många år sedan nådde det officiella ljuset och trycktes upp för hela världen att beskåda. Chockvågorna som slog ner i maktens korridorer, styrelserum, fikarum, arbetsplatser och även i våra hem.
Samhället gungade till. Vi höll andan. Varje sten lyftes det på. Vittnesmålen var många och en skräck att läsa. Allt från kommentarer till våldtäkter. Saker vi inte skulle tala om, tysthetskulturer som bröts sönder. Maktpositioner rubbades.
Även inom industrin har det faktum att vi är kvinnor, inneburit att vi fått kommentarer. Att delar av oss har vidrörts utan vårt samtycke. Det har varit en öppen härskarteknik och objektifiering av våra kroppar. Vi har fått höra att vi inte passar i en tung industri. Många gånger kunde vi se vargen komma i sina fårakläder. Ibland kom det som en blixt från klar himmel.
Sa vi ifrån fick vi höra att vi skulle ha mer skinn på näsan. Det pratades om ”högt till tak” och att vi skulle tåla lite i en mansdominerad värld.
Många av oss visste inte att det vi utsattes för var trakasserier, för det var så normaliserat. Metoo förändrade det.
Vi började prata om det som hände. Vad vi upplevde, vad vi utsatts för. Fackföreningarna stämde upp med oss i det vrål som drog igenom Sverige.
Vi fick utbildningar i hur vi skulle hantera sexuella trakasserier. Förtroendevalda och anställda i alla led. Vi diskuterar det på lokala utbildningar, på konferenser och i styrelserum. Våra arbetsgivare upprättade handlingsplaner och satte reglerna på arbetsplatsen. Arbetsgrupper började arbeta med machokulturen.
Och nu?
Vi har inte nått målet, men vi har påbörjat resan dit. Jargongen på arbetsplatserna har ändrats, klimatet förändrats. Tyvärr förekommer det fortfarande sexuella trakasserier. Men tack vare metoo finns nu helt andra verktyg att arbeta med. Och varje gång vi tar upp ämnet så kommer en kvinna våga stiga fram och berätta. De rösterna får vi aldrig tysta igen.
Att bli utsatt för sexuella trakasserier är lika smärtsamt nu som innan metoo. Kränkningen är lika kännbar. Men nu vi vet någonstans, att vi inte är ensamma i det vi upplevt.
I medierna läser vi om män som hängts ut, och om det var rätt att namnge på det här sättet. Vi kan också läsa om kvinnor som nu straffats för att man vågat berätta.
Men metoo var inte bara det som hände på tidningssidorna. Den här hösten och vintern handlade om att börja ifrågasätta och våga säga ifrån. Om beteenden och om makt. Det handlade förstås i olika grad också om upprättelse, hämnd, och det viktigaste – att börja diskutera problemet.
Kvar efter metoo finns något viktigare än debatten om rätten att skuldbelägga enskilda personer. Vi menar att det i dag på industrigolvet finns ett förändrat samtalsklimat och nya verktyg att bättre hantera trakasserier och övergrepp.
Metoo handlade om att förändra en arbetsmarknad, en organisation, ett samhälle och många kvinnors liv.
Exakt så var det när man började jobba inom industrin.
Fokus låg inte på mina kunskaper eller erfarenhet. Utan det man sa på intervjun var: ”Du vet att det mest är män som jobbar här? Man måste ha lite skinn på näsan. Det är en rätt rå jargong här. Kommer DU att klara av det?”
Sen råga på allt: Har du planer att bilda familj?
Hur kan det vara en relevant fråga?
Ställs den till män som söker jobb?
Och framförallt, blir män varnade och ifrågasatta om de klarar av den råa machokulturen som råder på arbetet?
Här struntar vi om du har cnc-utb utan det dom vill veta är om du kommer klara av som tjej att bli trakasserad.
Ni vet… Boys will be boys….
Uttrycket som rättfärdigar dåligt beteende.