Från gruvhål till ångsåg – så blev livet på Guldkusten
Så var det att vara arbetare på 1800-talet
Telefonen som skulle hålla i 40 år
Publicerad 2020-10-27, 08:00 Uppdaterad 2022-01-04, 15:39
ArkivbildEN | Sommaren 1978
Knapptelefonen Diavox hade precis börjat serietillverkas vid LM Ericssons gamla fabrik på Ölandsgatan i Karlskrona.
Men som framgår av bilden var fingerskivan inte helt uträknad ännu. Ja, den där runda petmojen med tio numrerade hål i. Hål som man stoppade in ett finger i, varpå man vred skivan tills det tog stopp och därefter drog ut fingret i väntan på att skivan hade åkt tillbaka till ursprungsläget, så att man kunde slå nästa siffra.
Och för att sådant skulle bli rätt och riktigt krävdes det kompetens. Anställda som visste hur man borrade och monterade in rätt axlar, fjädrar och andra små komponenter.
Dessutom fanns det ju krav på att telefonerna skulle vara stryktåliga. Detta minns Jan-Anders Månsson, som arbetade på Karlskronafabriken vid den här tiden:
– Ja, jag har för mig att det var någon som hade räknat ut att den skulle hålla i 40 år. Lite skillnad mot i dag alltså, när folk ska byta ut sin mobiltelefon efter bara några år!
Ett par droppar olja.
Det minns Jan-Anders Månsson att man brukade smörja in vid centrumaxeln, axeln som fingerskivan snurrade runt. Detta gjordes alltid före montering.
1896
uppfanns fingerskivan i USA, och kom i bruk i Sverige några decennier senare. Efter 1990 var det knappt någon som efterfrågade fingerskivor längre. Däremot mobiltelefoner. Ericssons, bland annat. Eller Nokia. Men det är en annan historia.
2,5 miljoner
kobratelefoner tillverkades vid LM Ericssons fabrik i Karlskrona mellan 1956 och 1982. I dag anses den modellen vara en klassiker inom industridesign. Fingerskivsstommen på bild kan vara en som är avsedd för just en kobra. Eller ”Ericofon”, som den också kallades.
