Musik för de som lämnats i sticket

Presidentvalet i usa Donald Trump lovade att jobben i kolgruvorna skulle komma tillbaka. Men det gjorde de aldrig. I stället skenar dödstalen till följd av överdoser, alkoholskador och självmord i rost­bältets delstater.

I de amerikanska gruvdistrikten spökar det förgångna. Minnen av storhetstiden för kolet, för jobben som alltid fanns, för stridbara, sammansvetsade fackföreningar som tillkämpat sig sina rättigheter i ofta våldsamma konfrontationer med bolagens väpnade gäng. Sångerna kan berätta. I en låt som Union, God and Country återkallar Steve Earle den stolta, högburna musik som en gång fyllde dalgångarna.

Men de senaste trettio åren har hopplösheten brett ut sig. Uppåt hundratusen jobb har försvunnit när gruvor stängts och lämnat spöklandskap efter sig. Bland dessa spillror skördade Donald Trump stora framgångar i valet för fyra år sedan.

En chock för inte minst Steve Earle som med sitt nya album Ghosts of West Virginia vill öppna en dialog med de av sina lyssnare ”som inte röstade som jag”.

Efter valsegern 2016 framträdde Donald Trump med ett dussintal gruvarbetare och lovade att gruvarbetarna skulle få jobben tillbaka.

Närvarande var också Bob Murray från landets största privata kolproducent, Murray Energy. En hängiven supporter som en gång guidat Donald Trump till missnöjet i gruvdistrikten. Barack Obamas plan att minska kolproduktionen – och därmed utsläppen av växthusgaser – hade väckt ont blod. Budskapet ”Trump Digs Coal” gick hem.

Verkligheten var svårare att rå på. Kolet minskar i betydelse. Bara under Donald Trumps tre första år som president stängdes ett 50-tal kolgruvor. När han vann valet sysselsatte kolgruvorna 51 000 personer, i dag 45 000.

Bob Murrays eget företag var ett av många som i fjol ansökte om konkurs. Samma år fick USA för första gången mer el från sol och vind än från kolkraftverken. Jobben inom förnyelsebar energi är numera mångfalt fler än i gruvorna.

Samtidigt har hela landsändar lämnats i sticket med obefintliga skyddsnät och ingen tillstymmelse till omställning.

Resultatet: en utbredd misär, en social katastrof. I rostbältets delstater har dödstalen på några decennier skenat till följd av överdoser, alkoholskador och självmord.

Nobelpristagaren i ekonomi Angus Deaton och Anne Case förklarar i den nyutkomna boken Death of Despair and the Future of Capitalism varför medellivslängden för lågutbildad vit arbetarklass nu närmar sig den för den fattiga svarta befolkningen.

Två saker skiljer USA från andra jämförbara länder. Frånvaron av socialt skyddsnät och närvaron av en stark pillerindustri som med god förtjänst försett de övergivna med smärtstillande och starkt beroendeframkallande medel.
Inte minst drabbas vita i åldrarna 45–55 år med kort utbildning i delstater där gruvindustrin tagit som mest stryk, West Virginia och Kentucky. Offren går att räkna i hundratusental.

I Kentucky bor SG Goodman, en sångerska någonstans mellan Patti Smith och Cat Power. På debutalbumet Old Time Feeling utgör Appalachernas gruvsamhällen en mörk kuliss till det liv som hon försöker leva. Hennes hbtq-värderingar och livsstil borde kanske ha tagit henne till en annan plats. Men hon gillar trots allt sina grannar, människor som precis som hon själv kämpar med att få livet att gå ihop.

Hon känner sin uppväxtmiljö tillräckligt väl för att undvika förenklingar och stereotyper. I skymningen tänder hon ett ljus: ”stick around and work your way through, be the change you hope to find”. Bli själv den förändring du söker. En individuell utväg när gårdagens sammanhållning och fackliga styrka trasats sönder.

I spillrorna av det som en gång var såg högerpopulismen sin chans. Men gruvjobben kom aldrig tillbaka. I stället har över 600 000 amerikaner sedan millennieskiftet, enligt Angus Deaton och Anne Case, mött den ”desperata döden” i form av missbruk, överdoser och självmord.