Två månader under jord

Chile Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

Smattret från 33 flaggor vid infarten till San José-gruvan bryter Atacamaöknens nästan bedövande tystnad. 32 chilenska flaggor och en boliviansk, på samma ställe som för tio år sedan – uppe på en grå sandkulle med utsikt över platsen där 33 instängda gruvarbetare efter 69 dygn på 700 meters djup, en efter en lyftes upp ur berget.

Då var det som om flaggorna lyste av stolthet. Nu är de trasiga och färgerna har bleknat. Nästan en symbol för vad som hänt ”de 33” – från hjältar som visade världen att med solidaritet kan man klara allt, till besvikna offer som känner sig lurade och knappt pratar med varandra. En smärtsam omvandling. Men kanske rymmer det envetna smattret från de slitna flaggorna ändå ett hopp som vägrar att ge upp.

– Vi blev totallurade. De lovade guld och gröna skogar, men vi fick inget. Hollywoodfilmen de gjorde om oss och som skulle göra oss rika, var lögn till 90 procent. Och dessutom blev vi osams.

När Mario Gómez drar ner munskyddet syns slangarna som går till näsan från syrgasapparaten han alltid bär över axeln. Ändå kippar han efter andan så snart han rör sig. Han hade silikos – stendammslunga – också för tio år sedan, men bara en vag fläkt av den han har nu.

– Det jobbigaste är ändå att inte få gå ut, säger han. Det känns som om jag håller på att växa fast här inne.

Staden Copiapó har varit i karantän sedan mars på grund av pandemin. Gatorna är nästan öde. Smittrisken gör att många av de 33 som bor kvar här föredrar att inte träffa mig. Andra jobbar och har inte tid. En ber om pengar för att ge en intervju. ”Vissa av oss får ju betalt bara för att släppa en fis”, argumenterar han.

Men Mario, och några till, vill prata. Framför Marios hus finns ett öppet utrymme där vi kan sitta på två meters avstånd. Marios hustru Lilian är också med. Ett av de första breven som kom upp ur gruvan, förutom det legendariska beskedet att de alls var vid liv, var ett brev som Mario skrivit till Lilian där han ber henne gifta sig med honom i kyrkan.

– Mario har aldrig visat sådana känslor som i det här brevet, sa Lilian då, när jag träffade henne i tältlägret där anhöriga tålmodigt väntade på räddningen.

– Det verkar som att han förändrats där nere …

Lilian var en av ledarna i La Esperanza, en sammanhållande och lugnande kraft för upprörda, osäkra men hoppfulla anhöriga. I början rådde misstro och ilska i lägret, men när beskedet om att de levde kom upp, 17 dagar efter olyckan, blev det annorlunda. Oron fanns kvar, men även glädje och gemenskap. En spegelbild av livet där nere, menade Lilian.

– Kan de, sa hon, så måste vi här uppe också kunna.

Mario, som var äldst, lyftes upp som nummer nio och när han flögs i helikopter till sjukhuset, vinkade Lilian upp mot honom.

– Vi ses snart, ropade hon. Nu börjar det nya livet Mario!

Det var ett magiskt ögonblick. Hela dygnet då de 33 lyftes upp var magiskt. Ett löfte om ett bättre liv. Ja, en bättre värld. Men när jag frågar Lilian vad som förändrats får jag ett sorgligt svar.

– Jag förlorade min man när olyckan skedde. Och han som kom tillbaka var en för mig helt okänd person. Inget är som tidigare. Han är liksom inlåst i sig själv.

Tänker bara på vad som hände, vad som kunde vara annorlunda.

Brevets löfte om en öppnare och mer kärleksfull Mario uppfylldes inte.

– Han är så bitter, säger Lilian.

Mario reagerar inte på hennes kommentar och börjar i stället en lång förklaring om hur advokaterna som hjälpte till med kontraktet för filmen lurat dem.

– Vi skulle ha fått 20 procent av all vinst, minst en halv miljon dollar var. Men vi fick inget. De säger att filmen gick med förlust, men det tror jag inte på.

Mario och sju andra har inlett en process mot advokaterna. Men innan dess anklagade de en annan av gruvarbetarna, Omar Reygadas, som då var ordförande i de 33:s stiftelse, för att ha skrivit på i deras namn.

– Det är helt galet, säger Omar Reygadas när jag träffar honom.

– Kontrakten var individuella. Var och en skrev under sitt kontrakt. Jag mitt och Mario sitt, liksom alla andra.

Omar, som var den sjuttonde att lyftas upp ur gruvan, hade just fått ett nytt jobb med att köra hyrbilar tillbaka till ursprungsorten, när pandemin slog till. Nu lever han på att hyra ut rum i ett gammalt hus i centrala Copiapó, där han bor.

– I själva verket, säger Omar, tror jag att det är producenten som har hjärntvättat Mario just för att få bort advokaterna. De är de enda som hade möjlighet att övervaka hur stora filmens intäkter är.

– Nu när de är borta är vi helt utlämnade till vad producenten säger och han säger så klart att det inte finns någon vinst. Ju mer splittrade vi är, desto bättre för honom.

Talet om pengar och om vem som lurat vem är som murar mellan de 33. Men när jag frågar hur de skulle vilja fira tioårsdagen av räddningen så svarar Omar och Mario med nästan exakt samma ord.

– Att vi alla 33 träffas uppe i gruvan och, som bröder, hand i hand, tackar Gud för allt.

När den jättelika stenen, den 5 augusti för tio år sedan, rasade ner och täppte till gruvan, befann sig Omar Reygadas och Mario Gómez tillsammans allra längst ner. När de senare mötte de andra högre upp vid skyddsrummet och insåg att det inte fanns någon möjlighet att ta sig ut, blev de lika förtvivlade som alla andra och gick undan och grät för sig själva. Men båda kom snart att tillhöra de drivande som hjälpte de svagaste att hålla modet uppe och hoppet vid liv. Sina tvivel och sin ångest höll de för sig själva.

– Vi var verkligen som bröder, säger Mario. Vi hjälpte varandra med allt. Och när maten, de få burkarna med tonfisk och den surnade mjölken, var på väg att ta slut, så var det den svagaste av oss, som i stället för att klaga, föreslog att vi bara skulle äta varannan dag.

Omar berättar att han brukade organisera sin lilla ranson som en trerätters måltid.

– Först blandade jag en halv tesked tonfisk med mjölk och vatten. Det var soppan. Sen åt jag den andra halvan som huvudrätt. En gång lyckades jag göra 25 tuggor av en halv tesked tonfisk. En fjärdedels kex blev en dessert som jag kunde njuta av i en halvtimme.

Varje dag på ett bestämt klockslag träffades alla 33 för att be och meditera tillsammans.

– Vi var alla troende, säger Mario. De som inte var det från början, blev troende där nere. Utan tron hade vi inte klarat det.

I samband med det dagliga bönemötet diskuterade man också. Allt från hur maten skulle ransoneras till varför det borrljud som man började höra efter en vecka plötsligt tystnade, och däremellan hur man skulle bete sig om det kom ett nytt ras.

– All misstro mellan oss, all rädsla, all avundsjuka  … allt det försvann. Och alla, också de tystaste, deltog. Och vi röstade alltid om alla förslag. Demokratin levde mitt i katastrofen.

Mario drar upp munskyddet som om han vill dölja att han är på väg att gråta.

– Vi var verkligen bröder, mumlar han. En enda familj. En för alla, alla för en.

Lilian stryker honom över armen.

Så varför överlevde inte solidariteten mellan dem?

Mario skakar på huvudet och vill inte tala mer om det.

– Det gör för ont, förklarar Lilian.

Omar, däremot, säger att det hela började redan när de fortfarande satt instängda.

– Så snart borren trängt igenom och vi etablerat kontakt med världen där uppe började djävulens svans slå omkring sig.

Innan de ens blivit räddade trängde löften om pengar och saftiga kontrakt ner till dem.

– Tanken att vi skulle bli rika var som ett gift, säger Omar. Det fanns till och med några som beställde ner broschyrer för att välja bil.

– Och sen, fortsätter han, när vi kom upp bjöds vi på internationella turnéer innan vi ens hunnit fatta var vi var. Allt gick för fort. Och sedan kom Hollywoodfilmen som spiken i kistan.

Men Omar tror ändå att såren ska kunna läkas och det gamla brödraskapet återupprättas.

– Om vi vinner processen mot staten, så tror jag att vi kan börja om från början.

Processen drivs mot det statliga organ som är ansvarigt för att övervaka att lagarna om säkerhet i gruvorna efterföljs. I en första instans vann gruvarbetarna. Staten dömdes att betala motsvarande nästan en miljon kronor till var och en. Men staten överklagade och i dag står processen stilla på grund av pandemin.

– Men jag tror att vi kommer att segra, säger Omar. Och gör vi det kan kanske allt gammalt groll läggas åt sidan. En segrande dom skulle också garantera att lärdomen av vår olycka tas på allvar. Att säkerhetslagarna blir striktare och övervakningen mer rigorös.

Mario håller med om att skadeståndsprocessen mot staten är viktigare än den som han och sju andra driver mot advokaterna. Men det som ger Mario mest hopp är något helt annat.

– Jag har blivit lovad hjälp till en lungtransplantation i USA, säger han.

Det är en välkänd artist, som själv gått igenom en lungtransplantation, som förbarmat sig över honom.

– Och, säger Mario, om jag får en ny lunga så har ändå den berömmelse som vi 33 drabbades av och som jag alltid förbannat, varit värd sitt pris.

Håkan var med när gruvarbetarna räddades

Omar, å sin sida, har också en alldeles egen dröm – att på nytt känna av den svalkande vinden han en dag upptäckte nere i gruvan.

– Jag trodde att jag var på väg mot en hjärtinfarkt när jag plötsligt kände en svalkande vind. Jag började söka. Kanske hade borren kommit igenom. Vi gick längst ner i gruvan. Inget hål. Ingenting utom den massiva bergväggen. Men vinden fortsatte. Jag hade en cigarettändare vars låga vek sig nedåt. Från och med då kom vinden tillbaka en stund varje dag. Jag brukade säga att det var Jesus som blåste, som visade att han fanns där, tillsammans med oss.

Omar lyfter ansiktet som om han kände vindens smekning.

– En vind av hopp, säger han. Då är ingenting för sent.

Kanske rymmer verkligen de 33 flaggornas smatter en hoppfullhet om att solidariteten där nere, trots allt, ska besegra egoismen här uppe. 

---

Fler röster från de 33

Esteban Rojas lyftes upp som nummer 18. Han började jobba i gruvor tillsammans med sin pappa redan när han var 16 år. Men upplevelsen i San José önskar han inte ens sin värste fiende. Just nu är han arbetslös och beroende av den statliga pensionen på 5 000 kronor. Esteban Rojas har mått dåligt långa perioder. Han menar att de borde ha fått vård och terapi i minst ett år efter räddningen innan de började sina vanliga liv igen.

”De fångade oss när vi var försvarslösa. Vi skrev på kontrakt med tusen små bokstäver som vi inte kunde tolka. Jag kan läsa ett arbetskontrakt, men kontrakten för filmen och boken var inte gjorda för att vi skulle förstå”.

Esteban drömmer om att en dag få vara med att göra en film där alla 33 får berätta sin historia. Hollywoodfilmen är något helt annat, menar han. Men mest ledsen är han för att så många, inte minst i sociala medier, påstår att de 33 har tjänat miljoner och ändå vill ha mer, när de flesta i själva verket inte har någonting.

Franklin Lobos lyftes upp som nummer 27. Han hade varit fotbollsproffs i 20 år, och till och med spelat i landslaget innan han började arbeta i gruvan. Han var en av två som först vägrade att skriva på filmkontraktet.

”Jag litade inte på advokaten. Han hade onda ögon. Men de andra tryckte på, så till sist gav jag med mig”.

Trots att han också känner sig lurad, är han nöjd med livet.

”Jag upptäckte min familj. Det bästa som hänt mig”.

Han var också försiktig med de pengar de fick för rättigheterna. Istället för att spendera och känna sig rik, sparade han. Senare investerade han i sitt hus, byggde en liten pool och en stor grill.

”Nu hyr jag ut de delarna till olika slags sällskap, allt från skolbarn till idrottsföreningar. Det ger mig en tacksam extrainkomst”.

Franklin Lobos har, till skillnad från de flesta andra, sovit gott ända sen han kom upp ur gruvan, men han tänker på livet i San José varenda dag. Han gillar inte filmen, men boken har han läst två gånger.

Jorge Galleguillos lyftes upp som nummer elva, men säger att han egentligen aldrig lämnat gruvan. Innan pandemin satte hinder i vägen, åt han sina söndagsluncher med sin hustru uppe vid gruvhålet. Han har också satt igång en turistverksamhet vid gruvan och visat runt hundratals turister från hela världen. Till en början fick han stöd av kommunen och den statliga turistbyrån och där fanns också löften om att bygga ett museum vid gruvan.

”De lovar runt och håller tunt”, säger han.

Han är kanske den argaste av alla. Känner sig både grundlurad av myndigheterna och övergiven av kamraterna.

”Ingen annan har gjort något för att hålla det historiska minnet vid liv. Bara jag. Och det har gjort att jag idag har skulder över öronen”.

Därför begär han betalt för att ge intervjuer. När jag säger att jag inte betalar för att intervjua, svarar han: ”Jag kan allt det där och jag har blivit lurad alltför ofta för att gå på det.”

Han har vare sig sett filmen eller läst boken, men är en förödande kritiker av bägge.

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.