Industriarbetarnas tidning

Två månader under jord

7 oktober, 2020

Skrivet av Lars Palmgren

Chile Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

Foto: Nicolás Wormull

Olyckan i San José-gruvan i Caldera

Den 5 augusti 2010 rasade ett stenblock stort som ett 45-våningshus ner genom det 800 meter djupa gruvschaktet. Några år tidigare inträffade en annan olycka. Gruvan stängdes, men öppnades igen när ägarna lovade införa ett nytt säkerhetssystem. Ett löfte som inte uppfylldes.

Tre olika borrningssystem arbetade dygnet runt för att få kontakt med gruvarbetarna. Hela världen följde räddningsaktionen när de efter 69 dagar lyftes upp ur gruvan.

Boken Deep Down Dark, skriven av Hector Tobár, kom ut 2014. Filmen The 33, med Antonio Banderas i huvudrollen, hade premiär i Chile 2015. Gruvarbetarna fick omkring 100 000 kronor var för rättigheterna. De skulle även få en andel av vinsten för både film och bok. Men vinsterna uteblev. I dag är de flesta arbetslösa och beroende av en statlig pension på knappt 5 000 kronor som regeringen erbjudit dem.

Gruvan är stängd sedan olyckan, men rymmer fortfarande så pass stora reserver av silver, guld och koppar att flera intressenter vill köpa den.

Smattret från 33 flaggor vid infarten till San José-gruvan bryter Atacamaöknens nästan bedövande tystnad. 32 chilenska flaggor och en boliviansk, på samma ställe som för tio år sedan – uppe på en grå sandkulle med utsikt över platsen där 33 instängda gruvarbetare efter 69 dygn på 700 meters djup, en efter en lyftes upp ur berget.

Då var det som om flaggorna lyste av stolthet. Nu är de trasiga och färgerna har bleknat. Nästan en symbol för vad som hänt ”de 33” – från hjältar som visade världen att med solidaritet kan man klara allt, till besvikna offer som känner sig lurade och knappt pratar med varandra. En smärtsam omvandling. Men kanske rymmer det envetna smattret från de slitna flaggorna ändå ett hopp som vägrar att ge upp.

– Vi blev totallurade. De lovade guld och gröna skogar, men vi fick inget. Hollywoodfilmen de gjorde om oss och som skulle göra oss rika, var lögn till 90 procent. Och dessutom blev vi osams.

När Mario Gómez drar ner munskyddet syns slangarna som går till näsan från syrgasapparaten han alltid bär över axeln. Ändå kippar han efter andan så snart han rör sig. Han hade silikos – stendammslunga – också för tio år sedan, men bara en vag fläkt av den han har nu.

– Det jobbigaste är ändå att inte få gå ut, säger han. Det känns som om jag håller på att växa fast här inne.

Staden Copiapó har varit i karantän sedan mars på grund av pandemin. Gatorna är nästan öde. Smittrisken gör att många av de 33 som bor kvar här föredrar att inte träffa mig. Andra jobbar och har inte tid. En ber om pengar för att ge en intervju. ”Vissa av oss får ju betalt bara för att släppa en fis”, argumenterar han.

Men Mario, och några till, vill prata. Framför Marios hus finns ett öppet utrymme där vi kan sitta på två meters avstånd. Marios hustru Lilian är också med. Ett av de första breven som kom upp ur gruvan, förutom det legendariska beskedet att de alls var vid liv, var ett brev som Mario skrivit till Lilian där han ber henne gifta sig med honom i kyrkan.

– Mario har aldrig visat sådana känslor som i det här brevet, sa Lilian då, när jag träffade henne i tältlägret där anhöriga tålmodigt väntade på räddningen.

– Det verkar som att han förändrats där nere …

Trots att han känner sig lurad är Mario Gómez tacksam mot regeringen som har försett honom med den syrgasutrustning han behöver för att kunna andas. Foto: Nicolás Wormull

Lilian var en av ledarna i La Esperanza, en sammanhållande och lugnande kraft för upprörda, osäkra men hoppfulla anhöriga. I början rådde misstro och ilska i lägret, men när beskedet om att de levde kom upp, 17 dagar efter olyckan, blev det annorlunda. Oron fanns kvar, men även glädje och gemenskap. En spegelbild av livet där nere, menade Lilian.

– Kan de, sa hon, så måste vi här uppe också kunna.

Mario, som var äldst, lyftes upp som nummer nio och när han flögs i helikopter till sjukhuset, vinkade Lilian upp mot honom.

– Vi ses snart, ropade hon. Nu börjar det nya livet Mario!

Det var ett magiskt ögonblick. Hela dygnet då de 33 lyftes upp var magiskt. Ett löfte om ett bättre liv. Ja, en bättre värld. Men när jag frågar Lilian vad som förändrats får jag ett sorgligt svar.

– Jag förlorade min man när olyckan skedde. Och han som kom tillbaka var en för mig helt okänd person. Inget är som tidigare. Han är liksom inlåst i sig själv.

Tänker bara på vad som hände, vad som kunde vara annorlunda.

Brevets löfte om en öppnare och mer kärleksfull Mario uppfylldes inte.

– Han är så bitter, säger Lilian.

Lilian, Mario Gómez fru, 2010 och i dag. ”Jag förlorade min man när olyckan skedde. Och han som kom tillbaka var en för mig helt okänd person”, berättar hon. I dag driver hon en liten kvarters­butik som heter just ”33”. Foto: Nicolás Wormull

Mario reagerar inte på hennes kommentar och börjar i stället en lång förklaring om hur advokaterna som hjälpte till med kontraktet för filmen lurat dem.

– Vi skulle ha fått 20 procent av all vinst, minst en halv miljon dollar var. Men vi fick inget. De säger att filmen gick med förlust, men det tror jag inte på.

Mario och sju andra har inlett en process mot advokaterna. Men innan dess anklagade de en annan av gruvarbetarna, Omar Reygadas, som då var ordförande i de 33:s stiftelse, för att ha skrivit på i deras namn.

– Det är helt galet, säger Omar Reygadas när jag träffar honom.

– Kontrakten var individuella. Var och en skrev under sitt kontrakt. Jag mitt och Mario sitt, liksom alla andra.

Omar Reygadas är änkeman, men med alla hyresgäster, påminner hans gamla hus i centrala Copiapó om en storfamiljs. Foto: Nicolás Wormull

Omar, som var den sjuttonde att lyftas upp ur gruvan, hade just fått ett nytt jobb med att köra hyrbilar tillbaka till ursprungsorten, när pandemin slog till. Nu lever han på att hyra ut rum i ett gammalt hus i centrala Copiapó, där han bor.

– I själva verket, säger Omar, tror jag att det är producenten som har hjärntvättat Mario just för att få bort advokaterna. De är de enda som hade möjlighet att övervaka hur stora filmens intäkter är.

– Nu när de är borta är vi helt utlämnade till vad producenten säger och han säger så klart att det inte finns någon vinst. Ju mer splittrade vi är, desto bättre för honom.

Talet om pengar och om vem som lurat vem är som murar mellan de 33. Men när jag frågar hur de skulle vilja fira tioårsdagen av räddningen så svarar Omar och Mario med nästan exakt samma ord.

– Att vi alla 33 träffas uppe i gruvan och, som bröder, hand i hand, tackar Gud för allt.

När den jättelika stenen, den 5 augusti för tio år sedan, rasade ner och täppte till gruvan, befann sig Omar Reygadas och Mario Gómez tillsammans allra längst ner. När de senare mötte de andra högre upp vid skyddsrummet och insåg att det inte fanns någon möjlighet att ta sig ut, blev de lika förtvivlade som alla andra och gick undan och grät för sig själva. Men båda kom snart att tillhöra de drivande som hjälpte de svagaste att hålla modet uppe och hoppet vid liv. Sina tvivel och sin ångest höll de för sig själva.

– Vi var verkligen som bröder, säger Mario. Vi hjälpte varandra med allt. Och när maten, de få burkarna med tonfisk och den surnade mjölken, var på väg att ta slut, så var det den svagaste av oss, som i stället för att klaga, föreslog att vi bara skulle äta varannan dag.

Omar berättar att han brukade organisera sin lilla ranson som en trerätters måltid.

– Först blandade jag en halv tesked tonfisk med mjölk och vatten. Det var soppan. Sen åt jag den andra halvan som huvudrätt. En gång lyckades jag göra 25 tuggor av en halv tesked tonfisk. En fjärdedels kex blev en dessert som jag kunde njuta av i en halvtimme.

Varje dag på ett bestämt klockslag träffades alla 33 för att be och meditera tillsammans.

– Vi var alla troende, säger Mario. De som inte var det från början, blev troende där nere. Utan tron hade vi inte klarat det.

Minnestavla med texten ”Vi mår bra i skyddsrummet alla 33”, som det stod på lappen som bekräftade att de levde. Tavlan finns i allas hem. Foto: Nicolás Wormull

I samband med det dagliga bönemötet diskuterade man också. Allt från hur maten skulle ransoneras till varför det borrljud som man började höra efter en vecka plötsligt tystnade, och däremellan hur man skulle bete sig om det kom ett nytt ras.

– All misstro mellan oss, all rädsla, all avundsjuka  … allt det försvann. Och alla, också de tystaste, deltog. Och vi röstade alltid om alla förslag. Demokratin levde mitt i katastrofen.

Mario drar upp munskyddet som om han vill dölja att han är på väg att gråta.

– Vi var verkligen bröder, mumlar han. En enda familj. En för alla, alla för en.

Lilian stryker honom över armen.

Så varför överlevde inte solidariteten mellan dem?

Mario skakar på huvudet och vill inte tala mer om det.

– Det gör för ont, förklarar Lilian.

Omar, däremot, säger att det hela började redan när de fortfarande satt instängda.

– Så snart borren trängt igenom och vi etablerat kontakt med världen där uppe började djävulens svans slå omkring sig.

Innan de ens blivit räddade trängde löften om pengar och saftiga kontrakt ner till dem.

– Tanken att vi skulle bli rika var som ett gift, säger Omar. Det fanns till och med några som beställde ner broschyrer för att välja bil.

– Och sen, fortsätter han, när vi kom upp bjöds vi på internationella turnéer innan vi ens hunnit fatta var vi var. Allt gick för fort. Och sedan kom Hollywoodfilmen som spiken i kistan.

Men Omar tror ändå att såren ska kunna läkas och det gamla brödraskapet återupprättas.

– Om vi vinner processen mot staten, så tror jag att vi kan börja om från början.

Processen drivs mot det statliga organ som är ansvarigt för att övervaka att lagarna om säkerhet i gruvorna efterföljs. I en första instans vann gruvarbetarna. Staten dömdes att betala motsvarande nästan en miljon kronor till var och en. Men staten överklagade och i dag står processen stilla på grund av pandemin.

– Men jag tror att vi kommer att segra, säger Omar. Och gör vi det kan kanske allt gammalt groll läggas åt sidan. En segrande dom skulle också garantera att lärdomen av vår olycka tas på allvar. Att säkerhetslagarna blir striktare och övervakningen mer rigorös.

Mario håller med om att skadeståndsprocessen mot staten är viktigare än den som han och sju andra driver mot advokaterna. Men det som ger Mario mest hopp är något helt annat.

– Jag har blivit lovad hjälp till en lungtransplantation i USA, säger han.

Det är en välkänd artist, som själv gått igenom en lungtransplantation, som förbarmat sig över honom.

– Och, säger Mario, om jag får en ny lunga så har ändå den berömmelse som vi 33 drabbades av och som jag alltid förbannat, varit värd sitt pris.

Omar, å sin sida, har också en alldeles egen dröm – att på nytt känna av den svalkande vinden han en dag upptäckte nere i gruvan.

– Jag trodde att jag var på väg mot en hjärtinfarkt när jag plötsligt kände en svalkande vind. Jag började söka. Kanske hade borren kommit igenom. Vi gick längst ner i gruvan. Inget hål. Ingenting utom den massiva bergväggen. Men vinden fortsatte. Jag hade en cigarettändare vars låga vek sig nedåt. Från och med då kom vinden tillbaka en stund varje dag. Jag brukade säga att det var Jesus som blåste, som visade att han fanns där, tillsammans med oss.

Omar lyfter ansiktet som om han kände vindens smekning.

– En vind av hopp, säger han. Då är ingenting för sent.

Kanske rymmer verkligen de 33 flaggornas smatter en hoppfullhet om att solidariteten där nere, trots allt, ska besegra egoismen här uppe. 


Fler röster från de 33

Esteban Rojas. Foto: Nicolás Wormull

Esteban Rojas lyftes upp som nummer 18. Han började jobba i gruvor tillsammans med sin pappa redan när han var 16 år. Men upplevelsen i San José önskar han inte ens sin värste fiende. Just nu är han arbetslös och beroende av den statliga pensionen på 5 000 kronor. Esteban Rojas har mått dåligt långa perioder. Han menar att de borde ha fått vård och terapi i minst ett år efter räddningen innan de började sina vanliga liv igen.

”De fångade oss när vi var försvarslösa. Vi skrev på kontrakt med tusen små bokstäver som vi inte kunde tolka. Jag kan läsa ett arbetskontrakt, men kontrakten för filmen och boken var inte gjorda för att vi skulle förstå”.

Esteban drömmer om att en dag få vara med att göra en film där alla 33 får berätta sin historia. Hollywoodfilmen är något helt annat, menar han. Men mest ledsen är han för att så många, inte minst i sociala medier, påstår att de 33 har tjänat miljoner och ändå vill ha mer, när de flesta i själva verket inte har någonting.

Franklin Lobos. Foto: Nicolás Wormull

Franklin Lobos lyftes upp som nummer 27. Han hade varit fotbollsproffs i 20 år, och till och med spelat i landslaget innan han började arbeta i gruvan. Han var en av två som först vägrade att skriva på filmkontraktet.

”Jag litade inte på advokaten. Han hade onda ögon. Men de andra tryckte på, så till sist gav jag med mig”.

Trots att han också känner sig lurad, är han nöjd med livet.

”Jag upptäckte min familj. Det bästa som hänt mig”.

Han var också försiktig med de pengar de fick för rättigheterna. Istället för att spendera och känna sig rik, sparade han. Senare investerade han i sitt hus, byggde en liten pool och en stor grill.

”Nu hyr jag ut de delarna till olika slags sällskap, allt från skolbarn till idrottsföreningar. Det ger mig en tacksam extrainkomst”.

Franklin Lobos har, till skillnad från de flesta andra, sovit gott ända sen han kom upp ur gruvan, men han tänker på livet i San José varenda dag. Han gillar inte filmen, men boken har han läst två gånger.

Jorge Galleguillos. Foto: Nicolás Wormull

Jorge Galleguillos lyftes upp som nummer elva, men säger att han egentligen aldrig lämnat gruvan. Innan pandemin satte hinder i vägen, åt han sina söndagsluncher med sin hustru uppe vid gruvhålet. Han har också satt igång en turistverksamhet vid gruvan och visat runt hundratals turister från hela världen. Till en början fick han stöd av kommunen och den statliga turistbyrån och där fanns också löften om att bygga ett museum vid gruvan.

”De lovar runt och håller tunt”, säger han.

Han är kanske den argaste av alla. Känner sig både grundlurad av myndigheterna och övergiven av kamraterna.

”Ingen annan har gjort något för att hålla det historiska minnet vid liv. Bara jag. Och det har gjort att jag idag har skulder över öronen”.

Därför begär han betalt för att ge intervjuer. När jag säger att jag inte betalar för att intervjua, svarar han: ”Jag kan allt det där och jag har blivit lurad alltför ofta för att gå på det.”

Han har vare sig sett filmen eller läst boken, men är en förödande kritiker av bägge.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

Gruvarbetarna slipper ta smällen i Spanien

Gruvarbetarna slipper ta smällen i Spanien

Vem ska betala notan när industrin måste bli renare? Inte arbetarna, tycker spanska regeringen, som storsatsar på dem som förlorar jobben.
Dagens Arbete har besökt Asturien, där kolgruvorna en gång gav jobb till minst 100 000 arbetare.

Kolarbetarna slipper ta smällen i Spanien

Vem ska betala notan när industrin måste bli renare? Inte arbetarna, tycker spanska regeringen, som storsatsar på dem som förlorar jobben.

Franska gruv­arbetare kan få skadestånd

Franska gruv­arbetare kan få skadestånd

I Frankrike kan de som har jobbat med farliga ämnen få skadestånd för att de är oroliga för att bli sjuka. 731 franska gruvarbetare har fått stöd för sina krav i Högsta Domstolen.

Metals are going to lift Mongolia

Metals are going to lift Mongolia

In the middle of the Gobi Desert the world’s largest copper mine is developing. Some people have been given the chance to start small, legal mines. With the help of the deposits discovered under Mongolia’s soil, the country is going to rise from poverty. For our English readers we have translated our long read from the mines in Mongolia.

Ninjorna samlar Mongoliets guldskärvor

Ninjorna samlar Mongoliets guldskärvor

Tiotusentals mongoler försörjer sig som ninja miners, illegala gruvarbetare som letar kol eller guld i nedlagda gruvor. DA har mött Oyuna och Lkhagvaa som förlorade sina jobb som vägarbetare för 15 år sedan.

”Vi ville inte flytta”

”Vi ville inte flytta”

När den gigantiska koppargruvan Oyu Tolgoi började anläggas mitt i den mongoliska Gobiöknen, förlorade nomaderna sitt bästa vinterbete. När bolaget erbjöd för dålig kompensation gick nomadfamiljerna samman och tog strid.

Gruvornas land

Gruvornas land

Mitt i Gobiöknen växer världens största koppargruva fram. Samtidigt gräver människor på landsbygden efter guld och kol för hand. Några har fått chansen att starta lagliga ­smågruvor. Med hjälp av fynden under Mongoliets jordyta ska landet resa sig ur fattigdom.

Metallerna ska lyfta Mongoliet

Metallerna ska lyfta Mongoliet

Mongoliets jord rymmer enorma metallfyndigheter, förhoppningen är att de ska få landet att resa sig ur fattigdom. DA har besökt en av världens största koppargruvor, men också kooperativa gruvor och illegala guldvaskare. Läs eller lyssna på reportaget här.

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Två timmar senare skulle de ha varit flera hundra.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Skyddsombudens dag DA uppmärksammar dem som värnar om din arbetsmiljö

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

21 oktober är det Skyddsombudens dag. DA frågade tre ombudsmän från tre fackförbund hur de tänker uppmärksamma dagen.

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

I över 15 år har Lotten Loberg varit den enda åklagaren i landet som arbetat heltid med arbetsmiljöbrott.
Nu när hon gått i pension tar ingen över hennes arbete på heltid.

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.

Dagarna då livet förändrades

Dagarna då livet förändrades

”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Tre av tio skyddsombud har funderat på att avsäga sig sitt uppdrag på grund av svårigheter med att utföra det. Det visar en undersökning som Dagens Arbetsmiljö har gjort bland skyddsombud i industrin.

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.