Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
Kina har visat att inte bara stöd till innovation och forskning i tidiga teknikutvecklingsstadier är viktigt, utan också att det krävs starkare konkreta stöd till investeringar och produktion, skriver Kajsa Borgenäs. Foto: Arena och TT Nyhetsbyrån.
Därför måste vi lära av Kinas industripolitik
25 november, 2020
Dela:
Debatt Coronapandemin, klimatkrisen och Kinas stora tekniska framsteg visar att vi behöver en mer aktiv industripolitik, skriver Kajsa Borgnäs, chef för det tyska fackliga utredningsinstitutet ”Arbeit und Umwelt”.
Om skribenten
Kajsa Borgnäs är chef på det tyska fackliga utredningsinstitutet Stiftung Arbeit und Umwelt der IG BCE. Hon sitter också i styrelsen för IndustriAll i Europa. Författare till En geostrategisk industripolitik för Europa (Arena Idé 2020)
Med coronapandemin genomgår den globala ekonomin en av de djupaste kriserna sedan andra världskriget. Trots att krisen denna gång inte orsakades av det ekonomiska systemet självt, avslöjar den likväl stora svagheter i vår globaliserade kapitalism.
Att munskydd och annan skyddsutrustning inte gick att få tag på i Europa under pandemins mest akuta fas, liksom att många företag var tvungna att ställa in produktionen i toppmoderna anläggningar för att enklare insatsvaror inte längre kunde levereras från utlandet, har tydliggjort att den långt drivna internationella arbetsdelningen också lett till en ny sårbarhet i våra ekonomier och samhällen.
I Europa växer nu en debatt fram om hur en mer aktiv industripolitik bör se ut. Både för att stärka Europas allmänna ekonomiska resiliens, men särskilt för att vi inte ska halka efter inom utvecklingen av den framtida teknik som är avgörande för digitalisiering och hållbar omställning.
Under de senaste åren har framför allt Kina gjort stora framsteg på de här områdena. I rapporten En geostrategisk industripolitik för Europavisar jag på några av de viktigaste lärdomarna som EU:s medlemsländer och institutioner bör dra av Kinas allt mer ambitiösa industristrategi.
Den kinesiska industripolitiken är i dag starkt inriktad på att skapa global teknisk dominans och ”autonomi” inom viktiga framtidsbrancher, exempelvis förnybar energi, grön vätgas, utsläppsneutral industriell produktion, batteriteknik, bränsleceller, AI och molntjänster. Konkret har Kina byggt upp sin industriella kapacitet genom:
Samarbete i gemensamma projekt eller utbytesprogram med utländska företag, universitet och experter.
Välkomnande av utvalda företag och experter genom lättnader bland annat. i visumregler, liksom gynnsamma villkor för företagande och forskning.
Köp av utländska patent eller företag (helt eller delvis).
Forcerad kunskapsöverföring genom användning av olagliga medel som till exempel hacking eller industrispionage.
Genom de nära banden till staten har kinesiska storföretag ofta oerhört generösa finansierings- och produktionsvillkor. På detta sätt har Kina lyckats bygga upp sin egen industriella kapacitet på kort tid samt dumpa priserna på internationella marknader så att andra (europeiska) företag slagits ut. Det tog inte Kina många år att på detta sätt bli världsledande exempelvis inom solcells- och batteriproduktion, och landet verkar nu alltså ställa in sig på dominans inom andra framtida nyckelbrancher.
Kinas imponerande industriella uppbyggnad har återverkningar också på europeisk ekonomi. I grunden handlar detta om att upprätthålla välfärden för Europas medborgare samtidigt som en hållbar omställning blir möjlig. I rapporten identifierar jag tre viktiga utgångspunkter för en framtida europeisk och svensk industripolitisk strategi.
Det är tänkbart att staterna oftare bör gå in som (passiv eller aktiv) ägare i företag som får utvecklingsstöd, och därmed få del av möjliga vinster – inte bara finansiera förluster.
1) Produktionskapacitet inom nyckelindustrier är avgörande för bibehållen välfärd och hållbar omställning.
Vårt historiskt uppbyggda välstånd är industribaserat och hållbar utveckling tar sin utgångspunkt i omställningen till en hållbar industriell produktion. Vissa industrier och tekniker har med sina många ”framåt- och bakåteffekter” i förädlingskedjorna en nyckelroll i ekonomin, det vill säga för den allmänna teknikutvecklingen och för kvalifikations- och lönenivåer.
Därför är det inte oväsentligt vilka produkter, teknologier och företag som utvecklas här respektive någon annanstans. För en socialt och ekologiskt hållbar utveckling krävs en mer geopolitiskt medveten industripolitik, där framtidsbrancher baserade på förnybar energi – framtidens nyckelteknologier – utvecklas och produceras i Sverige och Europa.
2) Staten behöver inta en mer aktiv roll på vissa marknader.
Kinas framgångsrika innovationssystem bör leda till en generell omprövning av förhållandet mellan marknad och stat när det gäller teknikutveckling även hos oss. Kina har visat att inte bara stöd till innovation och forskning i tidiga teknikutvecklingsstadier är viktigt, utan också att det krävs starkare konkreta stöd till investeringar och produktion.
Det är tänkbart att staterna oftare bör gå in som (passiv eller aktiv) ägare i företag som får utvecklingsstöd, och därmed få del av möjliga vinster – inte bara finansiera förluster. De europeiska statsstödsreglerna måste omförhandlas för att tillåta mer omfattande stöd till (industriell) produktion inom nya teknikområden.
3) EU-samarbete allt mer nödvändigt.
Då de nationella marknaderna och produktionssystemen i Europa – inklusive de svenska – är för små för att bära teknikutvecklingen var och en för sig, blir EU allt viktigare för oss. För Sveriges del innebär det att vi måste bli bättre på att se hur EU kan vara en del av lösningen på våra problem, alltså hur svenskt välstånd hänger samman med europeisk industriell och ekonomisk utveckling.
Den svenska socialdemokratins ofta kritiska EU-hållning bör ge vika för en mer konstruktiv och aktivt medskapande inställning, med fokus på att överbrygga inbyggda ekonomiska intressekonflikter mellan EU:s medlemsstater och koordinera (samfinansiera) gemensamma industriella och tekniska processer. Särskilt nu när flera stora EU-länder vill stärka unionens sociala och miljömässiga fokus borde det vara lättare för den svenska socialdemokratin att se och framhålla fördelarna med en gemensam union och marknad.
Både Coronapandemin, Kinas uppsving och den hållbara omställningen tydliggör således behovet av en mer aktiv ”teknikutvecklingspolitik”. En sådan omprövning av vår traditionella närings- och industripolitik brådskar.
Efter coronan
Hur får vi samhället på fötter igen?