Den ständigt aktuella liberalen

Krönika I en tid när liberalismen sällan betonar människors ekonomiska möjligheter att uppnå frihet behöver vi Kerstin Hesselgren, skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck.

Om skribenten

Jan-Ewert Strömbäck är författare till bland annat ”Alla presidenters Mary – om svenskamerikansk kvinnokamp” (2018)

Varje gång jag läser någon uppgörelse eller, för den delen, sympatiyttring med liberalismen vill jag utropa ”Men Kerstin Hesselgren då?”.

Det kan gälla när en liberal januaripartist vill urholka arbetsrätten eller, som nu, när jag tar till mig Nina Björks aktuella genomgång av liberalismen i boken Om man älskar frihet (Wahlström&Widstrand).

Till min förvåning saknas Kerstin Hesselgren, en av den svenska historiens främsta liberaler, i Nina Björks essä. Ändå var hennes signum att hela tiden formulera och tillämpa en ideologi som prioriterade en frihet som inte gjorde avkall på trygghet och jämlikhet. Rätten för kvinnor till arbete och rätten att slippa en patriarkal maktutövning på jobbet är bara en av de frihetsfrågor som hon bevakade.

Jag har umgåtts med Kerstin ”den första” ett antal år, läst, skrivit, debatterat. Hon har kort sagt blivit min favoritliberal, kanske för att hon håller sådan distans mot både nutidens och dåtidens liberaler.

Epitetet ”den första” har att göra med att hon räknas som den första kvinnan som valdes in i Sveriges riksdag (första kammaren). Men Kerstin Hesselgren (1872–1962) var också den första bostadsinspektrisen, skolköksinspektrisen, Sveriges första kvinnliga representant i Nationernas Förbund och ILO och, inte minst, den första yrkesinspektrisen. Hon var chef för den kvinnliga yrkesinspektionen som startade 1913. (Hur många vet att vi hade en sådan?)

För en tvättäkta liberal som Kerstin Hesselgren handlade frihet om just frihet till möjligheter, särskilt för kvinnor.

Efter mina turnéer mellan några av de arkiv som härbärgerar hennes efterlämnade handlingar, Kvinnsam i Göteborg, KB i Stockholm och Arkiv Gävleborg i Gävle, skulle jag vilja döpa om denna pionjär till ”Kerstin den tidlösa”.
Hon kom ofta in på motsättningen mellan arbete och kapital och välkomnade att arbetsgivare och arbetare var på väg bort från en bitter strid: ”Fackföreningarna står inte längre i motsats till samhället de är ett uttryck för det moderna samhällets struktur.”

Inför en internationell kongress i London 1948 åtog sig den svenska kvinnliga yrkesinspektionen att samla in uppgifter på det mentalhygieniska området. Den rapporterade om stressen av arbetsstudier, tempoarbete, bandarbete och likartade arbetsmetoder, ackordssystem, kontroll av arbetet, arbetstakt, stora arbetslokaler och skiftarbete.

”Fackföreningarna står inte längre i motsats till samhället – de är ett uttryck för det moderna samhällets struktur.”

Kerstin Hesselgren

Hesselgren var påverkad av liberalismens store ideolog, John Stuart Mill. I klassikern Om frihet gör han klart att arbetsgivare inte ska ha friheten att strunta i arbetarnas rätt till skydd och säkerhet. Mill för ett resonemang om frihetens gränser. Ska individen ha rätt att skada sig själv om hon eller han vill detta? Nej, svarar Mill, eftersom det bryter mot människans innersta vilja.

John Stuart Mill är referens i Nina Björks aktuella genomgång av liberalismen. Essensen i Björks resonemang är att både liberalismen och vänstern eftersträvar frihet för individen, men liberal frihet är frihet från förtryck, medan vänsterns frihet är frihet till möjligheter.

Här finns skäl att invända. För en tvättäkta liberal som Kerstin Hesselgren handlade frihet om just frihet till möjligheter, särskilt för kvinnor. Ändå var hon inte vänster i dagens mening, utan lämnade påpassligt organisationer som tog alltför stora steg vänsterut.

Nina Björk menar att för liberalen är det viktigt att staten i ett gott samhälle inte tar ställning för vad som är ett bra människoliv, ”utan att den är neutral inför människors olika livsval.” Det stämmer inte för Kerstin Hesselgren, som under hela sitt målmedvetna arbete ville få en ordning som gav människor ett bra liv.

Det är också tveksamt om det stämmer för de socialliberala partierna överhuvudtaget. Politiska styrmedel till människors gagn är inte något främmande för dem.

Det som Nina Björk tillför debatten är att politiska styrmedel, eller styrmedel från marknaden, ingalunda garanterar någon frihet för individen. Och det gäller i alla samhällen, kapitalistiska som socialistiska.

Adam Smith är som sig bör en återkommande referens i Björks bok. Smiths klassiska exempel med den extrema arbetsdelningen i en knappnålsfabrik är tydligt och åskådliggörande för kapitalistisk produktion. Men Björk påminner också om att Smith faktiskt uppehöll sig vid avigsidorna av arbetsdelningen.

Enformigheten bryter ner arbetarens kroppsliga energi. Detta, antyder hon, reflekterar inte liberalerna över. Och jag invänder på nytt: Om det var något som liberalen Kerstin Hesselgren försökte och ibland lyckades komma till rätta med, så var det just detta, utarmningen och alienationen.

I ett avseende är ändå Kerstin Hesselgrens formuleringar barn av sin tid och till och med lätt rogivande för dagens läsare. Apropå olidligt enformiga arbetsuppgifter vill många efter arbetstidens slut, skriver hon, ha olika formen av stimulans – ”den nutida danslusten och de överfyllda biograferna talar här sitt tydliga språk.”

Som politiskt intresserad medborgare och framför allt som före detta arbetsmiljöreporter är jag imponerad över det som denna pionjär åstadkom. Som jag vore en gammal kompis till henne missar jag inte ett tillfälle att påpeka när hon försummas i nutida historieskrivningar.

Om man vill utforska konsten att älska frihet, och tillämpa en frihet som med fördel kan kombineras med jämlikhet och materiella framsteg, så behöver man den tidlösa Kerstin Hesselgren.