Krokodilen som blev för stor

Krönika Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.

Jag låg som vanligt en morgon och stirrade i mobilen innan jag orkade släpa mig upp för att göra ­kaffe. Från ingenstans dök det upp ett filmklipp som visade en krokodil som simmade ikapp med en motorbåt. Pansartaxen var otroligt snabb, dessutom var den bestyckad med ­massor av tänder.

Rubriken var: Försök inte simma ifrån en ­krokodil.

Nej okej, men vad är alternativet då tänkte jag, stanna och slåss verkar ju också helt uteslutet. Att försöka resonera med krokodilen känns även det hopplöst. I alla lägen är man rökt.

Det är nu en gång för alla, med evolutionens lag, hans vatten.

Därför tänker jag att det bästa av allt är att inte ens låta ­honom veta när jag är i vattnet över huvud taget.

Där ligger jag i sängen, med blicken i skärmen, och i min morgonhjärna förvandlas den där krokodilen till en symbol för byråkratin.

Hans kungarike ligger direkt utanför vår ytterdörr. Det finns många lagar under honom som han inte ens känner till, men om någon underordning växer sig för stark är han direkt där och hugger. Det är trots allt hans vatten.

I min morgon­hjärna förvandlas den där krokodilen till en symbol för byråkratin

Hans enda motstånd är enighet, ­vilket har gett oss EPA-traktorer, hembryggerier och rally. Även kampsport och friggebodar och fackföreningar och mycket mer. Alla dessa exempel är resultatet av folks okuvliga vilja att göra något, att leva om. Det går helt enkelt inte att stoppa. Byråkratins enda val är att anpassa sig för att överleva.

Vi, som är folket, kan slås ner tusen gånger. Vi reser oss ändå, det är nämligen vår drivkraft. Men utan motstånd från byråkratin är vår kamp inget värd. Likväl som byråkratin inte är värd något utan vårt motstånd.

Om jag får återgå till krokodilexemplet, så levde den största krokodilen i modern tid i Burundi. Han kallades Gustave och var total boss i sin flod. Hans enda problem var att han var så framgångsrik i sin jakt och växte sig så stor, att han fick problem att fånga naturliga byten.

Så han fick övergå till att jaga tam­boskap och människor, vilket gjorde honom till ett intresse för allmänheten, som sköt efter honom och gillrade fällor tills han försvann.

Så blev den stackars framgångsrike Gustaves öde. Han borde ha haft mer motstånd.