Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Krokodilen som blev för stor

13 november, 2020

Skrivet av

Krönika Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.

Jag låg som vanligt en morgon och stirrade i mobilen innan jag orkade släpa mig upp för att göra ­kaffe. Från ingenstans dök det upp ett filmklipp som visade en krokodil som simmade ikapp med en motorbåt. Pansartaxen var otroligt snabb, dessutom var den bestyckad med ­massor av tänder.

Rubriken var: Försök inte simma ifrån en ­krokodil.

Nej okej, men vad är alternativet då tänkte jag, stanna och slåss verkar ju också helt uteslutet. Att försöka resonera med krokodilen känns även det hopplöst. I alla lägen är man rökt.

Det är nu en gång för alla, med evolutionens lag, hans vatten.

Därför tänker jag att det bästa av allt är att inte ens låta ­honom veta när jag är i vattnet över huvud taget.

Där ligger jag i sängen, med blicken i skärmen, och i min morgonhjärna förvandlas den där krokodilen till en symbol för byråkratin.

Hans kungarike ligger direkt utanför vår ytterdörr. Det finns många lagar under honom som han inte ens känner till, men om någon underordning växer sig för stark är han direkt där och hugger. Det är trots allt hans vatten.

I min morgon­hjärna förvandlas den där krokodilen till en symbol för byråkratin

Hans enda motstånd är enighet, ­vilket har gett oss EPA-traktorer, hembryggerier och rally. Även kampsport och friggebodar och fackföreningar och mycket mer. Alla dessa exempel är resultatet av folks okuvliga vilja att göra något, att leva om. Det går helt enkelt inte att stoppa. Byråkratins enda val är att anpassa sig för att överleva.

Vi, som är folket, kan slås ner tusen gånger. Vi reser oss ändå, det är nämligen vår drivkraft. Men utan motstånd från byråkratin är vår kamp inget värd. Likväl som byråkratin inte är värd något utan vårt motstånd.

Om jag får återgå till krokodilexemplet, så levde den största krokodilen i modern tid i Burundi. Han kallades Gustave och var total boss i sin flod. Hans enda problem var att han var så framgångsrik i sin jakt och växte sig så stor, att han fick problem att fånga naturliga byten.

Så han fick övergå till att jaga tam­boskap och människor, vilket gjorde honom till ett intresse för allmänheten, som sköt efter honom och gillrade fällor tills han försvann.

Så blev den stackars framgångsrike Gustaves öde. Han borde ha haft mer motstånd.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Vi kan inte bara äta hamburgare

Vi kan inte bara äta hamburgare

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

När radion slutar funka

När radion slutar funka

Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Bekväma tider föder veka människor

Jag är ingen spågubbe tack och lov, men det känns som att året 2020 kommer att handla om klimat och konflikt mer än på länge, skriver Stefan Eriksson.

Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

Men tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur, skriver Stefan Eriksson.

Lägerelden är ändå viktigast

Vad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om? Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om att lägereldar förenar mer än tekniska framsteg.

Att släppa taget och gå vidare

”Många människor vill ju begripa allt, men ibland kan det faktiskt vara rent skadligt”, skriver krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

Krönikören Stefan Eriksson hyllar världens alla inspiratörer, men påpekar att resultatet av deras inspiration kan bli lite vad som helst.

Bara nio måltider från rena anarkin

Det gäller att ha en plan B om allt går åt helsike, skriver DA-krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Ett huvudlöst tekniksprång?

”Ny teknik ger alltid minst lika mycket skitdåliga saker som bra.” Ändå är den helt nödvändig. DA:s krönikör Stefan Eriksson om huvudtransplantationen som kanske någon gång blir av.

Armageddon i badrummet

Stefan Eriksson om att vara beredd på det oförutsedda och risken med att missa transportskruven.

Sjuka Samhall: Fackets roll

Samhallanställda känner sig svikna av facket

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.