Förbannade medberoende
Skrivandet och jobbet hjälpte Daniel Sundström efter att hans bror dött av en överdos
Industriarbetarnas tidning
30 november, 2020
Skrivet av Anna Julius
Dilemmat För den som lever nära någon som missbrukar är det lätt att känna skuld, skam och utmattning. Då är det viktigt att förstå hur lite man kan påverka sjukdomen – och att man har rätt att må bra själv.
Man behöver ha stöd i att jag inte är en dålig människa om jag inte orkar längre.
Ett beroende av alkohol eller narkotika är en sjukdom, som tyvärr har en ganska dålig prognos. Det är viktigt för en anhörig att veta, säger psykologen Bo Blåvarg. Många återhämtar sig inte, eller återfaller. Det är något som anhöriga inte kan påverka.
–Beroendet och sjukdomen har sin egen dynamik. Den fortsätter oavsett om jag ringde i lördags eller satte gränser eller inte. Vi gör så gott vi kan men själva sjukdomsförloppet rår vi inte på som anhöriga.
Han möter anhöriga till personer med missbruksproblem i sitt jobb som verksamhetschef på Ersta Vändpunkten i Stockholm. Där får de träffas i grupp, för att komma bort från en ofta kaotisk vardag, inse att de inte är ensamma, och för att få kunskap om hur missbruk fungerar.
En sak som är viktig att förstå, säger Bo Blåvarg, är hur beroendet skadar hjärnan. Minnet och förmågan att planera försämras, och det syns inte alltid utifrån.
– Vi tror att vi pratar med en fungerande person, det känns som vi har ett bra samtal. Men vi pratar med en person som har kraftigt nedsatt minnesfunktion, har svårt med empati och inte kan se sig själv utifrån.
Även motivationen påverkas – vilket gör att den beroende ofta inte söker den vård som behövs. Först kanske av skam, sedan av bristande motivation och oförmåga att se sig själv utifrån.
All denna skada gör att det är svårt att fungera i en relation, även om kärleken till ens nära finns kvar.
För den anhöriga är det förstås väldigt plågsamt, och det gäller att inse att man har rätt att må bra själv ändå. För sin egen skull och för att kunna finnas där för andra anhöriga.
– Man behöver ha stöd i att jag inte är en dålig människa om jag inte orkar längre. Jag har rätt att tänka på mig själv och mitt liv.
Var gränsen går för vad man mäktar med är olika för olika personer, och förstås vilken relation man har till den som missbrukar. Ska man separera från en missbrukande partner? Det finns inget färdigt svar, men man behöver vara medveten om att om man stannar blir man antagligen mer en vårdare än en partner.
– Om man blir den som planerar allt, tar hand om barnen och ser till att det inte finns alkohol hemma, då har man redan en annan sorts relation.
Det man normalt skulle få i en relation kanske man inte kan få, som ömsesidighet, respekt och uppskattning, säger Bo Blåvarg. Då är det viktigt att se till att man får det någon annanstans, och inte klipper av band till vänner och andra.
Barn till missbrukare kan också bli vårdare till sina föräldrar. De kan försöka och försöka hjälpa föräldern utan att lyckas, och in i vuxenvärlden ha med sig en känsla av att inte räcka till, inte vara sedd.
-–Det är viktigt med kunskap om att barnet inte kan påverka. Jag får åka på ett hockeyläger även fast mamma är sjuk. Jag behöver inte ställa om mitt liv, min mamma behöver hjälp av sjukvården. Jag är också en värdefull människa.
En av de allra svåraste situationerna är när ens barn missbrukar. För var slutar ens ansvar för ens barn? Där finns ett program som heter CRAFT, för föräldrar som trots allt vill försöka påverka sitt barn att söka vård. För ofta vill man inte sluta förrän man gjort sitt yttersta.
– Det är oerhört smärtsamt för oss som föräldrar.
Sorgen och smärtan över att en anhörig är sjuk är ofta stor. De måste få finnas. Det gäller att skilja sorgen från skuldkänslorna och tron att man kunde ha gjort något annorlunda.
– Vi gör så gott vi kan, vi räcker inte till till allt, det gör inte vi människor. Om någon är sjuk så är det oerhört tragiskt, men det är inte något man som anhörig kan bota. Vi har inte skuld på det sättet.
När den svenska arbetarrörelsen växte fram var Ungdomsmarschen hiten nr 1. En sång som då slog både Internationalen och Arbetets söner, och som sjöngs på alla möten.
Energikrisen slår hårt mot den svenska pappersindustrin. Flera bruk har börjat elda olja för att klara produktionen. Andra ändrar arbetstiderna för att få ner elräkningen. Samtidigt tjänar massaindustrin stora pengar på att sälja el.