Industriarbetarnas tidning

Ledarsidan i Dagens Arbete bildar opinion utifrån arbetarrörelsens värderingar.

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

8 december, 2020

Skrivet av

Ledare Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Helle Klein är chefredaktör för Dagens Arbete.

Det är ett år så präglat av döden. Coronapandemin lamslår världen. Det vi trodde var över i somras när alla kurvor pekade rätt visade sig bli en ny skrämmande smittovåg. Ovissheten är stor och vi måste vara rädda om varandra.

Ibland påstås det lite slarvigt att döden åtminstone är rättvis för vi ska alla dö en dag. Filosofiskt riktigt men i realiteten är döden väldigt orättvis. Vi ser hur coronasmittan främst drabbar fattiga människor som lever i trångboddhet och dem som redan dras med svåra kroniska sjukdomar.

Döden är uppenbart en klassfråga.

Vi ser också hur möjligheten att skydda sig är djupt ojämlik. Medan industriarbetare, hemtjänst- och vårdpersonal, busschaufförer, bilmekaniker med flera måste fortsätta att gå till jobbet, kan många tjänstemän distansarbeta hemma framför sina datorer. Coronasäkra arbetsplatser måste därför bli en avgörande del i företagens arbetsmiljöarbete. Utan arbetarna kollapsar Sverige.

Döden är uppenbart en klassfråga. Det ser vi i statistiken över döden på jobbet. Nästan en arbetare i veckan dör på sitt arbete. Det tar åratal innan åtal för arbetsmiljöbrott väcks och väldigt få av fallen leder till en fällande dom. Här måste politiken öka ambitionerna med nollvisionen. Det är bra att arbetsmarknadsminister Eva Nordmark aviserar en ny arbetsmiljöstrategi till våren.

Lika viktigt är det att facken aktivt driver arbetsmiljöfrågorna men också att de själva fungerar som ett socialt sammanhang där arbetskamraters och anhörigas sorg kan bearbetas.

Dagens Arbete har granskat ett helt års dödsolyckor (2019) och kontaktat anhöriga. Det är djupt smärtsamma berättelser som vi har tagit del av. Läs om Olles och Christinas son Robin som klämdes till döds i en maskin på betongfabriken i Södra Sandby. Föräldrarna beskriver väntan på ett avslut som att man vittrar sönder bit för bit.

”Men jag måste orka hela vägen. Jag sa det vid kistan på begravningen, att jag bestämt mig för att inte ge mig förrän rättvisa har skipats”, säger Christina.
Facket vittnar om en företagsledning som varken tog säkerhetsarbetet på allvar eller brydde sig om att ge krisstöd efter att olyckan hade skett.

Betongarbetaren Robin blev bara 20 år. Hans mamma Christina vill starta en minnesfond. Tanken är att hjälpa andra att orka.

Det är en fin idé som fackföreningsrörelsen borde plocka upp. Facket är inte bara en förhandlingsorganisation utan också en kamratstödjare. Tänk om IF Metall, Pappers och GS-facket kunde sätta in ett första startkapital till Minnesfonden Robin för att stödja dem som är kvar och kämpar. Så kan sorgen förvandlas till meningsfullt arbete för Livet.

En kommentar till “Kamratstödet behövs – mer än någonsin

  • Hmmm, tycker gott att man kan stödja initiativ som detta!
    Men skall inte den fackliga rörelsen se till att alla som tecknat en försäkring får den hjälp och stöd man behöver vid en sådan här händelse?

    Jag har skrivit detta någonstans men det kan gott upprepas igen; Vad är en arbetsskadeförsäkring/olycksfallsförsäkring värd för den som drabbas?

    Här ligger kärnan i alla dödsfall och arbetsskadeolyckor som man inte tar tag i från den samlade fackföreningsrörelsen. Utan medlemmen står ensam och utan juridiskt ombud eller annan kvalificerad advokathjälp i sitt största behov av stöd.

    Skall man klandra någon så är det väl hen som fick arbetsskadeförsäkringen på plats utan att man får en advokat i denna försäkring. Taleförbud eller ej! För när man väl börjar processen / processerna mot staten (försäkringskassan och afa-försäkring) så har du som enskild inte mycket att komma med.

    Glöm ej detta! Jag har försökt att få upprättelse i mitt fall (arbetsolycksfall) i närmare 20 år utan framgång. Jag undrar också hur länge orkar jag? Mina rättigheter har man trampat på!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 2 av 15 på temat Döden på jobbet

De kom inte hem från arbetet

8 december, 2020

Skrivet av David Lundmark, Mikael Färnbo, Marcus Derland

Bläddra med pilarna för att läsa om människorna bakom statistiken.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 3 av 15 på temat Döden på jobbet

Föräldrarna: Man vittrar sönder

8 december, 2020

Skrivet av Marcus Derland, Mikael Färnbo, David Lundmark, Rasmus Lygner

Lång väntan Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Det tar i snitt tusen dagar innan åtal väcks. Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Christina Andersson och Olle Andersson Larsson i pojkrummet där allt är orört. Foto: David Lundmark
Robin Andersson blev 20 år. Foto: Privat

Pojkrummet är täckt med ett lager damm. Jeansen hänger fortfarande över skrivbordsstolen. Parfymerna står uppradade på en hylla. Robin Anderssons rum i Skånelängan i Staffanstorp har stått orört sedan den 9 maj 2019. Dagen då Olle Andersson Larssons och Christina Anderssons son klämdes till döds i en maskin på Starka betongs fabrik i Södra Sandby.

Olle ser ut över sonens rum men ändå inte. Blicken är tom. Ögonen trötta av sömnlöshet. Christinas blick är fullständigt klar. Två föräldrar med två personligheter som hanterat det fasansfulla på helt olika sätt. Christina som ännu inte har tillåtit sig att falla ihop och sörja. Som manövrerar sig vidare i livet genom att vilja veta. Genom att ta reda på fakta. Olle som blev apatisk och drabbades av de mörkaste av tankar.

Polisutredningen är nedlagd. Ingen kommer att ställas till svars för Robins död. Det man vet är att Robin hittades fastklämd i en maskin där betongplattor tillverkas och att han var ensam vid olyckstillfället.

– Min enda tröst är att Robin förmodligen inte var vid medvetande när han krossades, säger Christina.

Olyckan inträffade strax efter eftermiddagens kafferast. Robin hade gått ner till maskinen och börjat jobba en stund före sina arbetskamrater. När han hittades utbröt kaos, flera personer ringde SOS samtidigt. Någon sprang och hämtade handdukar och en annan lyckades backa maskinen för att Robin skulle komma loss. En kille höll Robin i sina armar och hade svårt att känna någon puls. Ambulansen var snabbt på plats, och sjukvårdarna tog över och påbörjade hjärt- och lungräddning.

Olle har tatuerat in Robin på armen. Han har också ett brustet hjärta på bröstet. Foto: David Lundmark

Samtidigt som Robin kämpade för sitt liv var de ovetande föräldrarna på besök hos vänner. När telefonsamtalet kom kände Christina på sig att det handlade om sonen. Polismannen berättade om arbetsplatsolyckan men ville inte säga mer än att de måste komma till sjukhuset i Lund. I efterhand har hon inget minne av bilfärden dit.

Robin hade inte en chans. Trycket från maskinen var på flera ton. Han dödförklarades på sjukhuset. Olle föll ihop medan Christina gick in i autopilotläge och började ställa detaljerade frågor. Hon ville veta allt. Olle tyckte att hon var känslokall men förstod senare att det var hennes sätt att hantera chocken. Sorgen. Förlusten.

Robin som jobbat på arbetsplatsen i ungefär ett år hade fått börja med enklare arbetsuppgifter. Folk i hans omgivning beskriver honom som duktig och framåt, han ville lära sig nya saker och utvecklas. Robin som bitvis hade det tufft under skolåren på grund av sin stamning, bar på en revanschlusta och ville visa framfötterna. Han var ambitiös och ville göra ett gott intryck, men han såg också problem på arbetsplatsen.

– Han kom ofta hem och berättade om brister, att det inte var värt att dö för det där jävla jobbet, säger Olle.

Föräldrarnas ilska och bitterhet har förstärkts av att betongfabriken utanför Lund haft problem med arbetsmiljön tidigare, att det funnits en kultur där säkerhetsfrågor inte tagits på allvar.

Det första året efter olyckan besökte Olle sin sons grav varje dag. Nu blir det några gånger i veckan. Det finns ingen annan grav som är så välskött. Olle krattar gruset och tar hand om blommorna. Foto: David Lundmark

Robins arbetskamrater berättar att personer i ledande befattningar vägrat skriva på incidentrapporter om allvarliga tillbud. Personer vittnar också om en stress och press om att ständigt producera mera, något som gör att anställda tar genvägar.

Tidigare IF Metall-ombudsmannen Claudia Nilsson besökte arbetsplatsen flera gånger efter dödsolyckan. Hon bekräftar att det fanns brister.

– Det fanns problem med arbetsmiljön och ett riskbeteende som ledningen inte tog tag i, säger hon.

Foto: David Lundmark

Hon berättar också om betongarbetare som inte fick krishjälp efter olyckan.

– Jag har ett bestående intryck av stora grova betongarbetare som grät i mina armar.

Krister Fahlström var vd på Starka betong när dödsolyckan skedde. Han vill inte svara på frågor om dödsolyckan och arbetsmiljön på företaget.

Ibland känns det som att ett människoliv inte är värt någonting när det gäller en arbetsplats.

Christina Andersson.

Christina förbannar sig själv för att hon inte stoppade Robin att åka till jobbet den där dagen. Han skulle jobba eftermiddag och de stod ute på gårdsplanen, mellan stallet och huset och tog en cigarett.

Robin lutade armen mot taket på sin ögonsten, en Mercedes coupé som han köpt för egna pengar. De pratade om livet och framtiden. Robin hade fått
reda på att han kommit in på utbildningen som han sökt. Han skulle bli
flygtekniker.

De sa hej då, Christina fimpade ciggen och gick bort mot hästarna som skulle matas. När hon närmade sig stalldörren så kom det över henne. Hon vände sig om och såg Robin backa ut. Varför skulle han åka till jobbet? Han hade bara tre dagar kvar. Han kunde lika gärna sjukanmäla sig och stanna hemma. Men Christina sa inget, i stället var det sista gången hon såg sin son.

– Det kommer ofta över mig, att jag var tyst, säger hon.

Kan man få något sorts avslut och komma vidare?

– Vi hoppas. Men för varje dag som går vittrar man sönder. Bit för bit, säger Christina.

Har du kunnat sörja?

– Nej. Jag tror att mitt kommer sen. Jag är en stark person. Har gått igenom mycket i livet men det finns en gräns för alla och jag står väldigt nära kanten.

– Men jag måste orka hela vägen. Jag sa det vid kistan på begravningen, att jag bestämt mig för att inte ge mig förrän rättvisa har skipats.

Christina har pratat med de av Robins arbetskamrater som velat. Hon har begärt ut handlingar från Arbetsmiljöverket. Ringt polis och åklagare. Beskedet om att åtalet läggs ner kom som en kalldusch.

Foto: David Lundmark

– Ibland känns det som att ett människoliv inte är värt någonting när det gäller en arbetsplats.

– Jag är trött i huvudet. Vi fick vänta ett och halvt år på absolut ingenting.

– Jag ska starta en minnesfond för Robin, som hjälper andra människor i samma situation. Man måste vara jäkligt stark för att orka.

Han kom ofta hem och berättade om brister, att det inte var värt att dö för
det där jävla jobbet.

Olle Andersson Larsson.

Kammaråklagare Christer Forssman på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Malmö har lett förundersökningen, som nu lagts ned.

– Vi har inte kunnat bevisa att det begåtts ett brott. Vi vet inte de direkta orsakerna till att han befann sig innanför maskinens skyddsanordningar, säger Christer Forssman.  

När det är som värst och de uppgivna tankarna slår rot, går Olle ut och vandrar över fälten som omger huset. Eller så åker han till kyrkogården och pratar med Robin. Christinas räddning har varit hästarna som hon ägnar mycket tid åt.

Och stjärnklara kvällar brukar hon se upp mot himlen för att söka upp polstjärnan. Det har blivit hennes grej. För många år sedan såg hon och Robin Polarexpressen. I filmen hamnade de som dog på polstjärnan. Nu tänker hon att Robin är där, och ser ner på henne där hon står och röker på gårdsplanen.

Det orörda pojkrummet är också något som lugnar. Ingenting får röras har Olle bestämt.

– Om något flyttas kommer det inte att ställas tillbaka på exakt samma ställe. Det vill jag inte, säger han.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 4 av 15 på temat Döden på jobbet

Utdragen väntan för de anhöriga

9 december, 2020

Skrivet av

Långsam process Efter en dödsolycka tar det i snitt 1 000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 5 av 15 på temat Döden på jobbet

Hon startar en minnesfond för anhöriga

8 december, 2020

Skrivet av

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

Robin Andersson fastnade i en maskin på en betongfabrik i Södra Sandby våren 2019. Trots att arbetskamrater hjälptes åt att få loss honom och att ambulansen var snabbt på plats så gick han liv inte att rädda.

Mamman Christina Andersson är kritisk till den långa utredningstiden. Ett och halvt år tog det innan familjen fick besked om att polisutredningen läggs ned.

– Jag har bestämt mig för att starta en minnesfond. Robin ska inte bli glömd och jag vill ge folk som hamnar i samma situation ekonomisk hjälp att driva fall vidare, säger hon.

Christina Andersson kommer till att börja med gå in med privata medel i fonden. Hon kommer också att marknadsföra den via sociala medel för att få in bidrag.

– Det handlar inte bara om Robin. Det är inte okej att någon inte kommer hem från jobbet. Regeringen och andra politiker måste ta sitt ansvar och lyfta frågorna om dödsolyckor på jobbet.

Hur hittar du kraft att driva det här?

– Min kraft är kärleken mellan mig och Robin. Jag får honom aldrig tillbaka. Men hans död ska inte ha varit förgäves. Det är mitt sätt att behålla minnet av honom och hjälpa andra.

I vardagsrummet i skånelängan hänger ett porträtt på Robin. Samma bild som fanns med på begravningen. Foto: David Lundmark

Christina Andersson säger att anhöriga ska kunna söka pengar från minnesfonden för att driva rättsfall men också vara öppen för personer som drabbats av allvarliga arbetsplatsolyckor. 

– Mig veterligen finns inget liknande. Om inte politikerna tillför resurser måste vi göra det själva.

– Frågan måste upp till ytan. Arbetsgivare måste se att anställda inte bara är robotar som är där för att jobba. Säkerhetstänket måste bli bättre, det slarvas för mycket, säger Christina Andersson.

Hon har ännu inte slutligt bestämt vad fonden ska heta men Robins namn kommer att vara med i någon form.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 6 av 15 på temat Döden på jobbet

M: Det behövs mer pengar till rättsväsendet

22 februari, 2021

Skrivet av Saila Quicklund

Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs, skriver Saila Quicklund (M).

Om skribenten

Saila Quicklund sitter i Arbetsmarknadsutskottet för Moderaterna.

Det krävs en översyn av regelverket gällande arbetsmiljöbrott. Arbetsgivare, parterna, myndigheter och inte minst regeringen, via arbetsmarknadsministern uppbär ett stort ansvar till att få till förbättringar.

Samverkan mellan berörda aktörer är oerhört central och faktorer som tillsyn, information, kunskapsinhämtning och utbildning måste förbättras och detta skyndsamt. Det oacceptabelt höga antalet dödsolyckor har varit väl kända under flertalet år och vi kan konstatera att regeringen inte har lyckats initiera konkreta åtgärder för att minska omfattningen av dessa.

Den viktigaste insatsen för att säkerställa en bra arbetsmiljö är ett väl fungerande förebyggande arbete och här delar Arbetsmiljöverket, arbetstagare, arbetsgivare och även staten gemensamt på ansvaret för detta.

Många arbetsgivare vill göra rätt, men de vet tyvärr inte alltid hur. En viktig del i att underlätta för företag, i synnerhet mindre företag, är att förenkla regelverket. Det måste helt enkelt vara lätt att göra rätt. Handledning och stöd efterfrågas kontinuerligt av företagen och insatser av denna karaktär är därför en oerhört central och viktig del i arbetsmiljöarbetet.

Arbetsmiljöfrågorna behandlas inom flera myndigheter, och tillräckliga resurser hos till exempel Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Sveriges Domstolar är självklart nödvändiga för att både kvalitet av utredningar och handläggningstider ska kunna optimeras.

Moderaterna anslår i sin budget för rättsväsendet hela 1,7 miljarder kronor mer än regeringen. Självklart får regeringens väsentligt mindre anslag stora negativa konsekvenser för arbetsmiljöområdet. Lägg därtill att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott enligt oss moderater är för korta.

Preskriptionstiden för normalgraden av arbetsmiljöbrott är i dag två år. Vid allvarligt brott såsom dödsolyckor förlängs denna till fem år.

Erfarenheter visar dock att denna tid många gånger inte är tillräcklig för att åklagare, polis och domstolar ska kunna utföra de adekvata utredningar som behövs. Moderaterna vill därför dubbla preskriptionstiderna både för normalgraden och för allvarliga arbetsmiljöbrott. Regeringen säger nej till detta förslag, vilket är olyckligt.

Polismyndigheten har i en rapport markerat att hanteringen av arbetsmiljöbrott är bristfällig.

Det är av stor vikt att det finns en helhetssyn där många olika parter samverkar på ett betydligt bättre sätt än i dag. Utredningar vid dödsolyckor på arbetsplatser kan i vissa fall vara komplicerade med längre handläggningstider. Enligt Dagens Arbetes granskning tar det dock i snitt hela 1000 dagar innan åtal väcks.

Självklart är detta oacceptabelt! I vårt grannland Norge är handläggningstiderna hälften så långa och regeringen bör därför ta lärdom av dem för att effektivisera processerna i vårt land.

Vi moderater är måna om att lagstiftningen är modern och effektiv. Vi vill därför se en översyn av regelverket i syfte att söka möjligheter till förenklingar och kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott. Vi kan tyvärr konstatera att regeringen har misslyckats med sitt övergripande ansvar för både nollvisionen för dödsolyckor samt med handläggningen av den rättsliga processen vid arbetsmiljöbrott.

En befintlig arbetsmiljöstrategi samt nollvision måste innefatta tillräckliga resurser och en genomtänkt strategi för de involverade myndigheterna. Detta saknas i flera stycken i dag och här finns det således en stor förbättringspotential för regeringen.

Regeringen måste nu ta dödsolyckorna och den rättsliga processen av dessa på ett större allvar än hittills, och detta måste ske skyndsamt. Allt annat är oacceptabelt. Ingen ska behöva förolyckas på sin arbetsplats!

En kommentar till “M: Det behövs mer pengar till rättsväsendet

  • Man kan inte klaga på dåliga resurser då man själv var en part i förra regeringen som skar ner hela arbetsmiljöverket när det begav sig.
    Och nu gråter man över spilld mjölk.
    Detta resonemang går ej ihop!
    Civilkurage är något som många saknar tyvärr. Ingen nämnd, ingen glömd.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 7 av 15 på temat Döden på jobbet

”Arbets­platserna ser inte ut som när lagarna skrevs”

18 januari, 2021

Skrivet av Christer B Jarlås

Debatt Polis och åklagare har utökat sin kompetens kring arbetsmiljöbrott. Men även lagstiftaren och domstolarna behöver lära sig om den förändring som skett på arbetsmarknaden, skriver åklagaren Christer B Jarlås.

Om skribenten

Christer B Jarlås är senior miljöåklagare på riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.

Jag är miljöåklagare och är en av de ansvariga för utredandet av arbetsmiljöbrott i Sverige. Vi får ofta höra att vi utreder fel saker, att vi får för få fällande domar, att vi lägger ner för många utredningar och att vi tar för lång tid på oss med de utredningar som leder till åtal. Detta är min berättelse och min syn på våra utredningar om dödsfall på arbetet.

Jag har varit miljöåklagare sedan 1996. Sedan bildandet av Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål 2009 har vi ansvaret för brott mot miljöbalken, arbetsmiljöbrott, brott mot arbetsmiljölagen, grova jaktbrott och oljeutsläpp till havs. Brotten utreds av särskilda utredningsgrupper hos polisen. Vi har alltså speciella åklagare och speciella poliser som utreder arbetsmiljöbrott. Det är i sig unikt.

Ett dödsfall på en arbetsplats är en extraordinär händelse. I min värld är det en prioriterad utredning. Polisen är alltid på plats direkt efter att dödsfallet upptäckts och utredningen börjar omedelbart. Parallellt med polisen gör också Arbetsmiljöverket sin utredning.

Vi utreder så långt det går i samband med händelsen som att höra vittnen, gör teknisk utredning, tar in rättsläkarens utredning med mera. Sedan avvaktar vi vad Arbetsmiljöverket kommer fram till i sin utredning. De är expertmyndigheten avseende arbetsmiljölagstiftningen.

Det händer ibland att vi åtalar även om inte Arbetsmiljöverket gör någon åtalsanmälan. Men i de flesta utredningar som går till åtal har en åtalsanmälan från Arbetsmiljöverket gjorts och den anmälan får en central plats i polisens utredning.

När vi fått utredningen från Arbetsmiljöverket kan vår utredning slutföras. Misstanke ska delges, misstänkta och företagen har anmält ombud eller försvarare. Förhör med ansvarig genomförs med försvarare närvarande, nya förhör med andra hålls, handlingar i mängd tas in eller ges in.

Så småningom är utredningen klar och skickas då till misstänkta företag eller personer eller båda som då får yttra sig över den och då även ser vad andra har sagt. Detta leder ofta till att de önskar ge in nya handlingar eller vill ha nya förhör som i sin tur delges.

En utredning om ett dödsfall på jobbet, ett arbetsmiljöbrott med vållande till annans död, är på många sätt betydligt mer komplicerad än en mordutredning. Vad har gjorts, vad kunde ha gjorts, vad borde ha gjorts, vem kände till vad, vem har ansvar för det, vilket bolag har vilken typ av ansvar, vad står i avtalet, vad står i planerna, vilken riskbedömning har gjorts, vilken utbildning hade arbetstagarna, vad kände de olika företagen till och om varandra, vem fick göra vad och vilka olika bestämmelser är tillämpbara med mera, med mera.

Åklagaren har hela bevisbördan vilket innefattar vilket brott som begåtts, vilka lagar beteendet strider mot, om det föreligger straffbar oaktsamhet enligt brottsbalken, uppsåt eller oaktsamhet i överträdelsen av arbetsmiljölagstiftningen, några av de särskilda skälen för företagsbot, med mera.

Att en utredning tar lång tid beror på en rad olika saker. Dels måste arbetsmiljöverket avsluta sin utredning, dels måste mycket upptagna försvarare ha tid att närvara vid förhör, ha tid att läsa handlingar. Dels kan företag i andra länder vara inblandade. Ibland måste tekniskt komplicerade saker granskas av sakkunniga och de måste komma med utlåtanden.

Sedan beror det givetvis också på mängden övriga brott som utreds. På min enhet ansvarar varje åklagare normalt hela tiden samtidigt för fyra-fem olika arbetsmiljöbrott med vållande till annans död. Jag har aldrig varit med om att ett dödsfall har tagit under ett år att utreda. Oftast tar utredningen minst 18-20 månader innan allt är klart. Genomsnittstiden sedan den nya polisorganisationen började fungera är 19 månader, 575 dagar.

Jag kan förstå att den långa utredningstiden är jobbig för anhöriga och för misstänkta. Men ingen tjänar på att inte utredningen blir så noggrann och robust som möjligt. Och så länge utredningen bedrivs tror åklagaren på en fällande dom.

Fler fall åtalas och fler blir fällande domar i dag än hur det såg ut innan polis och åklagare specialiserade sig. De ändrade företagsbotsreglerna har också gett nya möjligheter.

Det finns ändå mycket som lagstiftaren borde kunna göra för att underlätta utredandet av arbetsmiljöbrott. 1998 fick vi en miljöbalk där en massa olika lagar fördes in i en balk som handlade om den yttre miljön. Den balken betydde mycket.

Gällande arbetsmiljön handlar det i dag om bestämmelser både inom och utom lagboken. Straffbestämmelser finns i tredje kapitlet brottsbalken, samma kapitel som mord. Men för att veta vad som är brott måste man samtidigt läsa i arbetsmiljölagen. Och det räcker oftast inte, utan man måste även läsa bestämmelserna i Arbetsmiljöverkets egen författningssamling som finns i en rad olika författningar om branscher med mera.

I dag arbetar den utspridda lagstiftningen och svårigheterna att navigera rätt mot syftet med arbetsmiljöbrott, och leder ibland domstolen helt fel, vilket man kan se i vissa domar. Det borde vara på tiden att arbeta för en mer enhetlig lagstiftning för arbetsmiljön och att införa en arbetsmiljöbalk.

Dagens arbetsplatser ser inte ut som de en gång gjorde när lagarna skrevs. En rad olika arbetsgivare är inblandade i minsta lilla projekt. Det är i dag lätt för en byggherre, en generalentreprenör eller ett storföretag att inte behöva ta ansvar för vad underentreprenörer och andra företag gör och inte gör.

Ett mer generellt ansvar för hela arbetsmiljön för en byggherre, eller för den som har full rådighet över till exempel en fabrik eller ett visst område, skulle ställa högre krav och minska möjligheterna att komma ifrån eget ansvar.

Vi kanske borde fundera på att införa ett striktare arbetsmiljöansvar för den som ytterst tjänar pengarna på arbetet som utförs. Ett sådant ansvar medför mer krav och kontroll av säkerheten på våra arbetsplatser och kostar en del men leder till ökad säkerhet.

Det känns som att lagstiftaren har glömt bort arbetsmiljöbrotten. Polis och åklagare har satsat och utökat kompetensen på arbetsmiljöbrottsområdet. Men vare sig lagstiftaren eller domstolarna har gjort något märkbart för att anpassa lagen och lära sig om den förändring som skett av strukturerna på arbetsmarknaden.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 8 av 15 på temat Döden på jobbet

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

9 december, 2020

Skrivet av

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Åklagaren måste få svar på tre frågor:

1. Vad har egentligen hänt?

I många fall är det svårt att svara på varför olyckan inträffade. Vittnesmål kan skilja sig åt och åklagaren kan ha problem att skapa sig en bild av vad som hände. Den tekniska bevisningen som krävs för åtal är ofta omfattande.

– Jag förstår verkligen att det kan upplevas som lång tid. Men förväntningarna på hur fort det kan gå kanske är orealistiska? Den här typen av brott kräver mycket utredning.

2. Vem har arbetsmiljö­ansvaret?

Det kan vara svårt att bevisa. Ytterst är det bolagsstyrelsen, men arbetsmiljöansvaret kan delegeras vidare. Men att någon har tilldelats ansvaret ”på papperet” räcker inte. Den personen måste också i praktiken ha
ansvarat för arbetsmiljön.

– Det är ett bekymmer och bottnar delvis i att det inte finns någon lagreglering av hur ansvarsfördelningen ska göras, utan det bygger på en praxis som inte är helt solklar i alla lägen.

3. Har personen agerat oaktsamt?

Den som står åtalad för att ha vållat en annan persons död åtalas för att ha agerat ”oaktsamt”.

– Generellt fälls någon för personligt ansvar bara när det är en hög grad av klandervärdhet, alltså en bra bit över oaktsamhetsnivå. Domstolarna är ganska frikostiga med att frikänna i dessa fall.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 9 av 15 på temat Döden på jobbet

Så löser Norge brotten på halva tiden

4 februari, 2021

Skrivet av Rune Bård Hansen

Debatt Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.

Om skribenten:

Rune Bård Hansen är domare vid hovrätten i Norge. Tidigare utredare av arbetsmiljöbrott och författare till boken Working Environment Crime (2010)

Jag har läst miljöåklagaren Christer B. Jarlås debattinlägg i Dagens Arbete, och även några citat från vice chefsåklagaren vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Jörgen Lindberg och förstått att utredningar av en dödsolycka i Sverige i genomsnitt tar 19 månader.

I Norge är den genomsnittliga handläggningstiden, från tiden för dödsolyckan till åklagarens beslut (avstängning, böter eller åtal) i genomsnitt bara drygt hälften så lång, 10 månader – och vi är verkligen inte nöjda med det. Den bör inte vara längre än 6–8 månader.

Miljöåklagaren Jarlås skriver att lagstiftaren i Sverige har ”glömt arbetsmiljöbrotten” och att domstolarna varken har gjort något särskilt för att anpassa lagen eller anpassat sig till förändringarna som har skett i arbetsmarknadens strukturer.

När det gäller det senare har Norge lyckats bättre. Jag vill bara först kort förklara lagstiftningen i Norge och beskriva några viktiga domar från Högsta domstolen under de senaste tio åren. Sedan kommer jag att kommentera polisens och åklagarnas arbete.

Jag vill betona att jag inte tycker att ”allt är bättre i Norge”, men jag tror ändå att det kan vara bra att dela med mig om våra norska förhållanden i kontrast till Sveriges.

Lagstiftning

Egen ”arbetsmiljöbalk”

Vi har vår egen ”arbetsmiljö-brottsbalk”, arbetsmiljölagen, som trädde i kraft 2005. Straffbestämmelserna säger att både avsiktliga och försumliga överträdelser är straffbara. Påföljden är böter eller fängelse i upp till tre år under särskilt försvårande omständigheter.

Påföljden har skärpts flera gånger de senaste åren och en ny utredning överväger ytterligare höjning av straffen till fem års fängelse.

Strängare personligt ansvar för arbetsgivare

I den norska lagen finns ett särskilt straffrättsligt personligt ansvar. Arbetsgivaren kan straffas personligen om den varit oaktsam enligt sina skyldigheter. Den här ”försiktighetsprincipen” är en strängare bestämmelse här än inom någon annan straffbestämmelse i norsk straffrätt.

Biträdande svenska chefsåklagaren Jörgen Lindberg skriver att personligt ansvar bara utdöms när det finns en hög grad av skuld i Sverige, och att domstolarna är ganska generösa i att frikänna i dessa fall. Detta är inget problem i Norge. Det har fallit fler och fler domar där arbetsgivaren fått fängelsestraff.

Företagsstraff

Detta är ett omfattande ämne och jag kommer bara att nämna några punkter: Det är ett viktigt villkor att det inte krävs att någon person i verksamheten har direkt skuld, för att straffa ett företag och utdöma företagsstraff.

Givetvis döms ingen vid en ”ren olycka”, eftersom det saknar förebyggande syfte. Men den extra hårda försiktighetsprincipen leder ändå till att ”olyckor” är väldigt sällsynta vid de allvarliga arbetsolyckorna. Oftast ligger just vårdslöshet bakom olyckor som omfattas av arbetsmiljölagen.

Domstolarna

Under de senaste 20 åren har Högsta domstolen meddelat ett antal principiella domar som har klargjort rättsliga frågor. Jag kommer att nämna några av de viktigaste. Jag har tagit med högsta domstolens arkivkod så att de som är särskilt intresserade kan hitta domarna i Norsk rettstidende (RT).

2001. För första gången fick en verksamhetschef fängelse för arbetsmiljöbrott. Han avtjänade 60 dagar i fängelse efter att ha låtit en kranförare använda en kran som inte var tillräckligt underhållen. Kranföraren drunknade när kranen välte i fjorden. Jag som åklagaren i det här fallet var nöjd med resultatet. I dag skulle högsta domstolen troligen ha dömt honom till 7–9 månaders fängelse. Det berättar om en betydande juridisk utveckling på 20 år. (RT-2001-110)

2012. En verksamhetschef fängslades i två år för brott mot arbetsmiljölagen och föroreningskontrollagen efter att en tank med farligt avfall exploderade. Ingen dog, men arbetarna vid företaget utsattes för stor fara och en hel by förorenades av rök. Styrelsens ordförande dömdes till 2 år och 5 månader fängelse. (RT-2012-65)

2012. Under arbetet föll en operatör 9 meter från en osäker plattform och blev 100 procent funktionshindrad. Till skillnad från lägre instanser beslutade Högsta domstolen att företaget skulle åläggas böter. Företagets HMS-system (hälsa, miljö och säkerhet) var inte bristfälligt i sig, men de borde ha fångat upp farorna med plattformen. Det handlade alltså om systemfel. Företagsstraffet sattes till 500 000 NOK. Den här domen är mycket viktigt eftersom det betonar företagets ansvar för olyckor på grund av bristande kontroll och uppföljning av ett i grunden bra system för hälsa, miljö och säkerhet. (RT-2012-770)

2018. En mycket viktig dom som klargör vad som krävs för att avgöra vilket av flera företag, som arbetar på samma byggarbetsplats, som är huvudföretaget och därmed enligt lagen har det övergripande ansvaret för samordningen av de olika företagen HMS-system. Efter en dödsolycka med en dumper dömdes både huvudföretaget och underleverantören, där den avlidne var anställd, till 600 000 norska kronor i böter. Detta förtydligande från Högsta domstolen gjorde det lättare att utföra utredningen av arbetsolyckor i stora och komplexa projekt med anställda från många företag på jobbet. (HR-2018-1769-A)

2020. Verkställande direktör och styrelsens ordförande i ett städföretag dömdes till 120 dagars fängelse för flera hundra brott mot bestämmelserna om övertidsarbete. Det hade inte inträffat någon arbetsolycka, och det ansågs inte heller föreligga någon olycksrisk. Det är första gången fängelsestraff införs för sådana mer formella brott utan dödsfall eller skada. (HR.2020-258-A)

Den norska åklagarmyndigheten är i stort sett mycket nöjd med Högsta domstolens avgöranden i brottmål rörande arbetstagarnas säkerhet.

Enligt min åsikt är det olyckligt om myndigheterna överdriver komplexiteten i de här fallen. Det minskar samhällets förväntningar.

Polisadvokaterna

Till skillnad från i Sverige är norska åklagarmyndigheten på en lägre nivå en del av polisen, så kallat politiadvokater, polisadvokater. Utredningen av arbetsmiljöbrott utförs av grupper där polisadvokaten och utredarna samarbetar från första dagen efter en incident.

Det innebär att utredningen redan från början styrs in på att belysa omständigheterna som är avgörande för om man ska kunna väcka åtal mot en person eller ett företag.

Arbetsmiljöverkets och samarbetet med polisen

Det norska arbetsmiljöverket (Arbeidstilsynet) deltar ofta i utredningen tillsammans med polisen under utredningen av olycksplatsen och i förhör. Detta är till fördel för polisen då det sparar värdefull tid, och det ger kompetensöverföring mellan myndigheterna.

Det norska arbetsmiljöverkets inspektörer är vittnen i brottmål, men ofta också ”assistenter” som sitter tillsammans med åklagaren under rättegången. De kan sedan kontinuerligt kontrollera anklagelser från försvarare och hjälpa åklagaren med planeringen av vittnesintervjuer.

Den norska ekobrottsmyndigheten ØKOKRIM, har en egen miljöbrottsavdelning som också inkluderar arbetsmiljölagen. ”Tveklöst mycket viktig som spjutspets i arbetet”, skriver Rune Bård Hansen. foto: TT Nyhetsbyrån. arbetsmiljölagen.

En spjutspets i arbetsmiljöutredningarna

Det finns 12 polisdistrikt i Norge. Alla ska ha en avdelning för utredning och lagföring av ekonomiska, miljö- och arbetsmiljöbrott. Tyvärr är det lätt att de ekonomiska frågorna dominerar, så att små resurser lämnas kvar för att utreda miljö- och arbetsmiljöbrott.

Den centrala enheten i Oslo, norska ekobrottsmyndigheten, Økokrim, har en egen miljöbrottsavdelning som också inkluderar arbetsmiljölagen. Enheten lyfter några större eller principiella mål och avlastar distrikten, även om det är mycket begränsat vad de cirka 15 anställda har möjlighet att prioritera.

Men miljöbrottsavdelningen är tveklöst mycket viktig som spjutspets i arbetet med att förbättra anställdas säkerhet och har uppnått mycket, särskilt genom sina åtal inför Högsta domstolen.

Sedan kan vi i Norge fortfarande avundas Sveriges egen ”nationella enhet för miljö- och arbetsmiljöbrott”. Jag skulle vilja se att vi också hade en sådan i Norge. Att ha en egen enhet vikt till arbetsmiljöbrott skulle förbättra kvaliteten på utredningarna och, inte minst, kunna korta utredningstiderna ännu mer.

En kommentar i slutet

Miljöåklagaren Christer Jarlås säger i sin artikel att ”ett arbetsmiljöbrott på många sätt är mycket mer komplicerat än en mordutredning”, medan biträdande chefsåklagaren Jörgen Lindberg säger att ”de tekniska bevis som krävs för åtal ofta är omfattande”. För mig känns dessa uttalanden något uppgivna.

Jag tror att de flesta arbetsmiljöärenden, kanske 80–90 procent, är relativt lätta att utreda, och de övriga, mer omfattande ärendena, hanteras ju av erfarna utredare. Enligt min åsikt är det olyckligt om myndigheterna överdriver komplexiteten i de här fallen. Det minskar samhällets förväntningar och kan effektivt skrämma utbildade tjänstemän från att satsa på en karriär inom ett område som är intressant och extremt meningsfullt.

Min kunskap om kampen mot arbetsmiljöbrott i Sverige är begränsad. Men jag har intrycket att lagstiftningen och rättspraxis ger bättre arbetsredskap för polisen och åtalet i Norge. Om jag har rätt bör detta kunna ses som förslag på förbättringar hos er.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 10 av 15 på temat Döden på jobbet

Kammaråklagaren: De här ärendena måste prioriteras upp

9 december, 2020

Skrivet av

Varken polis eller politiker prioriterar dödsolyckor i arbetslivet. Det konstaterar Kammaråklagaren Christer Forssman och efterlyser mer resurser och politisk debatt.
– De långa utredningstiderna är oacceptabla, säger han.

Christer Forssman är kammaråklagare på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljö i Malmö, Rema. Han var förundersökningsledare för utredningen efter dödsolyckan på Starka betong i Södra Sandby där 20-årige Robin Andersson omkom sedan han fastnat i en maskin.

Åklagarna i den här typen av mål har en målsättning att utredningarna ska ta maximalt 18 månader. Dödsolyckan i Södra Sandby inträffade maj 2019 och Christer Forssman lade ner utredningen för någon vecka sedan.

– Vi har inte kunnat bevisa att det begåtts ett brott. Vi vet inte de direkta orsakerna till att han befann sig innanför maskinens skyddsanordningar, säger han.

– Som regel går det över 18 månader. Det är ingen som tycker det är acceptabelt. Tyvärr så har den här typen av ärenden inte någon högre prioritering hos polisen, säger han.

Om jag hade lika mycket resurser som vid en skjutning så hade utredningen kanske tagit fem-sex månader.

Enligt Christer Forssman kan flera polisutredare vara inkopplade de första veckorna efter en dödsolycka eller ett allvarligt olycksfall.

– Sedan är det normalt bara en utredare som därefter ska undersöka komplexa frågor. Det kan vara flera inblandade bolag, tekniska lösningar på maskiner och många förhör.

– Det är anledningen till att det tar tid. Om jag hade lika mycket resurser som vid en skjutning så hade utredningen kanske tagit fem-sex månader, säger han.

Christer Forssman menar att polisen sannolikt prioriterar de områden som politikerna pekar ut. Just nu är det mycket fokus på gängkriminalitet och skjutningar.

– Det är sällan jag hör i den politiska debatten att man vill satsa på arbetsmiljöbrott trots att fler dör på arbetsplatserna än de som skjuts.

– En fråga samhället måste ställa sig är: hur viktiga är dödsfall och allvarliga olyckor på våra arbetsplatser? I mitt tycke är det i allra högsta grad underprioriterat.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 11 av 15 på temat Döden på jobbet

Ministern: Företag ska inte leka med människors liv

10 december, 2020

Skrivet av

Straffa företag som försummar säkerheten, och ge skyddsombuden rätt förutsättningar. Så vill arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) förhindra att människor dör på jobbet.

Eva Nordmark

Ålder: 49 år.

Aktuell: Arbetsmarknadsminister.

Tidigare uppdrag: Riksdagsledamot för Socialdemokraterna, ordförande för TCO och SKTF (nuvarande Vision).

Personligt: Född i Luleå i en ”typisk arbetarklassfamilj”. Gick med i SSU som 16-åring. Gift och har två barn.

Varför minskar inte dödsolyckorna trots att ni haft en nollvision i snart fem år?

– Det är för djävligt att människor dör på jobbet. Vi kan inte ha något annat än en nollvision. Jag kommer presentera en ny arbetsmiljöstrategi i vår och då kommer den här noll-visionen ha en prioriterad roll. Ingen ska behöva dö på jobbet eller av jobbet.

Vad är det som gör att dödstalen inte går ner?

– Den enskilt viktigaste åtgärden är att vi har en fungerande samverkan om arbetsmiljön lokalt. Var tredje dödsolycka i byggbranschen sker på arbetsplatser där det inte finns lokala skyddsombud, eller där de regionala skyddsombuden inte har tillträde. Det här är för mig en väldigt viktig fråga.

Ni fick inte gehör i riksdagen för utökat tillträde för de regionala skyddsombuden. Hur går ni vidare med den frågan?

– Det är en fråga som jag tror blir en viktig fajt i valrörelsen. Många fackförbund jobbar hårt med att säkerställa skyddsombudens rätt att verka effektivt. Det är ett arbete som måste fortsätta.

Vilka konkreta åtgärder har ni vidtagit för att minska dödsolyckorna?

– Från årsskiftet höjde vi till exempel maxbeloppet på företagsboten från tio miljoner till en halv miljard kronor. De företag som medvetet försummar de anställdas rätt till en trygg och säker arbetsmiljö måste straffas. Vi ska inte ha några oseriösa företag som leker med människors liv och hälsa.

– Det kan vara så att vi behöver vidta fler åtgärder framöver, men det här är centralt: Säkerställa samverkan lokalt, se till så att skyddsombuden har rätt förutsättningar och att vara väldigt tydliga mot de företag som inte följer spelreglerna.

Över 80 procent av förundersökningarna läggs ner, trots att brottsmisstanke kvarstår i var tredje av dem. Vad tycker ni om det?

– Det är en sådan där fråga som jag som minister inte har synpunkter på. Det är upp till ansvariga myndigheter att avgöra om det ska väckas åtal. Det är en viktig princip.

Vår granskning visar att det i snitt tar tusen dagar innan åtal väcks. Varför tar det så lång tid?

– Arbetsmiljöbrott är väldigt komplexa och svåra att utreda. Men vi ser att handläggningstiderna börjar minska eftersom förundersökningen numera inleds direkt. Myndigheterna samarbetar bättre och driver undersökningar parallellt. En viktig förutsättning är också att polis och åklagare har tillräckliga resurser. Just nu genomför vi en historisk satsning på polisen.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 12 av 15 på temat Döden på jobbet

Osäkert anställda vågar sällan larma

10 december, 2020

Skrivet av

PERSPEKTIV Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Elinor Torp.

Vi får räkna med att skada oss eller i värsta fall dö. Det borde inte vara så, men jobbar man för en entreprenör måste man ha med det i beräkningen.

Så sa ett lokalt skyddsombud till mig för några år sedan. Medan arbetet blivit säkrare för direktanställda vid stora industrier, byggbolag och kommuner har riskerna ökat för människor som plockas in.

Underhåll och reparationer, rivning och sanering, de snabba utryckningarna, pek-jobben, ”ni-skulle-inte-kunna-ta-och-fixa-det-där-också-när-ni-­ändå-är på plats” görs i dag av inhyrda. 

Arbetsmiljöverket kodar inte för anställningsform när olyckor sker, vilket gör det svårt att belägga.

Men efter att ha granskat villkoren i arbetslivet under många år så talar händelserna sitt tydliga språk. 

Ung. Uthyrd. Utländsk. 

Här har vi arbetskraften som lever farligast på jobbet. På en och samma arbetsplats kan riskerna för att råka ut för en olycka skilja sig åt radikalt. 

Fallet jag granskat djupast är kalkugnsolyckan. Nordkalk var vid den här tiden ett eget företag inne på SSAB:s område i Luleå. I likhet med SSAB anlitade Nordkalk entreprenörer för underhållet.

Månaderna efter döds­olyckan, våren 2012, passerade varje dag 900 kollektiv­anställda genom stålverkets grindar. I snitt utfärdades 60 passerkort till entreprenörer varje dag. När de satte i gång att jobba löpte de betydligt större risk att skada sig. Trots att de inhyrda bara var en bråkdel så många råkade de ut för lika många svåra olyckor som SSAB:s egen personal. 

Kalkugnsolyckan var belysande på många sätt. Inte mindre än sex olika firmor var involverade i jobbet. Ingen visste något om anläggningen eller hur farligt det var att vistas där. 

Ung. Uthyrd. Utländsk. 
Här har vi arbetskraften som lever farligast på jobbet.

Unga killar ringdes in med kort varsel. Och det slarvades med riskbedömningar. Vem hade ansvaret? Över fem år tog det innan de anhöriga fick någon klarhet i rätten – och sju år till slut­giltig dom. Förödande lång tid när man förlorat sitt barn i en obegriplig olycka. 

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat. Inhyrda nere i kedjorna ges inte alltid förutsättningar att göra jobben på ett säkert sätt. Och skyddstänket på de mindre firmorna är sällan lika utvecklat som hos de stora.

Dödsolyckorna fortsatte också att ske inne på SSAB:s område i Luleå. IF Metalls bägge huvudskyddsombud förklarade för arbetsgivaren att entreprenörerna måste tas med i säkerhetsarbetet. Facket ordnade workshops för de firmor som vistades innanför grindarna.

Även fackförbund och huvudskyddsombuden högst upp behöver alltså lära av dödsolyckorna och inkludera de inhyrda. 

Enkelt är det inte. Osäkert anställda vågar sällan larma. Tystnaden är total. En kille, 33 år, som jobbat för sexton olika entreprenörer an­litade av de stora industrierna berättade att inhyrda som påtalar brister inte blir långvariga. 
”Drar man facket på en firma är man körd. Arbetsgivaren låter bara bli att ringa och anlitar någon annan på listan.” 

Baksidan av det flexibla arbetslivet. 

Ju fler kockar, desto sämre soppa. Slitet ordspråk, men passande för arbetslivet i dag. Med flera olika aktörer närvarande på en och samma arbetsplats är det inte så konstigt att säkerheten blir lidande.

I värsta fall kan uppdraget sluta i en katastrof. För vad rör sig i ledningarna på pappersbruket, vilket material finns i väggarna på skolan som ska renoveras av firmor i flera led, vad gömmer sig i rören som mekanikerna under tidsbrist plockar isär? Lut, svavelväte, asbest … Listan på kemiska tillbud och olyckor i Sverige i dag är lång, ämnen som vid reparationer och rivningsarbeten läcker ut på intet ont anande underentreprenörer nere i kedjorna. Ibland har de änglavakt. Ibland går det riktigt illa.

Ansvaret är tudelat. Beställaren i toppen ansvarar för samordningen, själva platsen. Entreprenörerna har också ansvar, för sin personal. Och som skyddsombud måste du våga berätta om bristerna du ser – i tid. 

Under de nio år som gått sedan en ung kille fick sina organ sönderfrätta av arbetet på kalkugnen i Luleå har en del ändå hänt. I dag används begreppet arbetsmiljöbrott oftare i media och av de första poliserna på plats. Så måste det vara för att dödsolyckorna ska kunna utredas. Även om det inte finns något uppsåt bakom – ingen arbets­givare vill döda sin personal – så genas det titt som tätt med säkerheten för att få ner kostnaderna.

Vad som först ser ut som en olycka kan mycket väl vara ett brott. Ett arbetsmiljöbrott. Och människor som kanske just bara påbörjat sitt arbetsliv mister livet.

Som Johan, på kalkugnen, den 1 november 2011.

Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Dagens Arbetsmiljö.

Mer om kalkugnsolyckan 2011

Hovrätten fastställer tingsrättsdom

Hovrätten för övre Norrland fastställer tingsrättens dom i Nordkalkmålet där den förra platschefen dömdes för fyra fall av arbetsmiljöbrott och Nordkalk dömdes till att betala tre miljoner kronor i företagsbot.

Nordkalk: ”Ansvaret ligger på entreprenörerna”

(UPPDATERAD) Nordkalks advokater hävdar att de som hade ansvaret när olyckan hände 2011 var ett entreprenörsföretag och inte ett bemanningsbolag. Därför ligger huvudansvaret där, inte hos Nordkalk.

”Han har ett gott hjärta i grunden”

”Han har ett gott hjärta i grunden”

(UPPDATERAD) Hovrätten i Umeå har nu inlett rättegången mot företaget Nordkalk. Dagens Arbete rapporterar om efterspelet till en drygt sex år gammal olycka som dödade en person och skadade flera andra.

Ny rättegång om kalkugnsolyckan

Ny rättegång om kalkugnsolyckan

I morgon startar rättegången mot Nordkalk vid hovrätten i Umeå om olyckan vid kalkugnen i Luleå 2011, som krävde Johan Löfroths liv. Hans mamma Ewa Löfroth vill ha ett avslut: ”Jag hoppas att hovrätten markerar att så här får det inte gå till. Annars behöver vi inga lagar i Sverige”, säger hon.

”Med lite tur har jag spelat roll”

”Med lite tur har jag spelat roll”

Fyra år efter olyckan på Nordkalk. I dag: Konsult? Föreläsare? ”Jag kallar mig inte för nånting, känner inte att jag har nån titel”, säger Gustaf Seppelin Solli på hotell Havanna i Varberg.

DA kan vinna pris för historien om Gustaf

DA-reportern Elinor Torp nomineras till fackförbundpressen pris för bästa berättande text.

Från olycka till dom

Från olycka till dom

Två uppmärksammade dödsolyckor – i två olika länder. I Finland tog det 38 månader från olycka till dom, i Sverige 64 månader. DA visar att en av förklaringarna är dåligt utbildade poliser och överbelastade åklagare.

Nordkalk överklagar Gustaf-domen

Nordkalk överklagar domen för kalkolyckan i Luleå för drygt fem år sedan. Företaget går emot tingsrättens bedömning att de drabbade var inhyrda och att arbetsmiljöansvaret låg hos Nordkalk.

Nordkalks böter: 4 promille av omsättningen

Gårdagens dom gav Nordkalk en företagsbot på 3 miljoner kronor. Det motsvarar fyra tusendelar av företagets omsättning, eller 1,5 dags försäljning. Kritikerna pekar på Norge där det inte finns något tak för bötesbeloppen.

”Inte ens smäll på fingrarna”

”Inte ens smäll på fingrarna”

Gustaf Seppelin Solli är nöjd med att företaget fälls, men reagerar på platschefens villkorliga dom och på att Nordkalk fick rabatt på företagsboten.

Nordkalk fälls i Gustaf-fallet

Nordkalk fälls för olyckan i Luleå för drygt fem år sedan. Den dåvarande platschefen på anläggningen i Luleå fälls också för grovt arbetsmiljöbrott.

”Arbetarklassen får aldrig vara spännande”

”Arbetarklassen får aldrig vara spännande”

I dag delas årets Ivar Lo-pris ut till författaren Anneli Jordahl – som samtidigt debuterar som krönikör i DA. Hennes återkommande tema är klasskillnader: ”Det finns många som tycker att detta samhället är inte för mig”.

Arbetsplatser lider brist på omsorg

Arbetsplatser lider brist på omsorg

”Få arbetsplatsolyckor får rättsliga efterföljder. Och därför kan det fortsätta. Nya risker tas, eftersom arbetares liv anses väga lätt”, skriver författaren Anneli Jordahl.

Ensidigt drev mot Nordkalk enligt försvaret

Nordkalk har fått hela skulden för det som gick fel, trots att ansvaret låg på andra, menar försvaret. Deras slutplädering fick avsluta rättegången. Dom meddelas den första mars.

Håller de svartaste tankarna för sig själv

Håller de svartaste tankarna för sig själv

Gustaf Seppelin Solli är fortfarande förbannad på Nordkalk och tycker att straffet som åklagaren yrkar på är för mesigt. – Jag kommer alltid att bära det här med mig.

”Platsledningen borde ha insett riskerna”

Efter tio dagar är Nordkalkrättegången inne på sitt avslut. Kammaråklagaren yrkar på villkorlig dom och böter för Nordkalks dåvarande platschef.

”Huvudentre­prenören ska ha ansvaret”

”Huvudentre­prenören ska ha ansvaret”

”Olyckan på Nordkalk i Luleå är ett tydligt exempel på hur uppluckringen av arbetsgivarens ansvar kan få ödesdigra konsekvenser”, skriver Ali Esbati, V, och vill bland annat införa lag på att företaget som tar in underleverantörer är ansvarigt för säkerheten, se fler inspektioner och krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar.

”Jag såg skinnet rinna av dem”

”Jag såg skinnet rinna av dem”

Torsdagen var vittnenas dag i Nordkalkrättegången i Luleå. Det blev berättelser om dålig information vad man skulle göra olycksdagen, om ångest och social fobi – och om stor sorg.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 13 av 15 på temat Döden på jobbet

L: Fler ska våga slå larm på arbets­platserna

24 februari, 2021

Skrivet av Arman Teimouri och Malin Danielsson

Debatt När ett arbetsmiljöproblem börjar utredas har konsekvenserna ofta redan hunnit bli ödesdigra. Det måste bli lättare att rapportera in brister anonymt, skriver Liberalernas Arman Teimouri och Malin Danielsson.

Om skribenterna:

Malin Danielsson sitter i arbetsmarknadsutskottet för Liberalerna.

Arman Teimouri är arbetsmarknadspolitisk talesperson för L och förste vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Arbetsmiljön är generellt sett god i Sverige, men mycket finns kvar att göra. Inte minst måste vi som lagstiftare följa med i utvecklingen när teknik och nya värderingar ändrar hur vi arbetar.

Alla arbetsplatser måste vara säkra och trygga, oavsett om arbetsuppgifterna är nya eller gamla samt om det finns kollektivavtal eller inte. Självklart ska det vara nolltolerans mot olyckor som leder till svåra skador eller i värsta fall dödsfall. Detta är ett brett arbete som förutsätter en tydlig och effektiv arbetsmiljölagstiftning samt en diskrimineringslag som gör det dyrt att frångå sina förpliktelser som arbetsgivare.

Liberalerna har bland annat drivit på för satsningar på polisen vilket är avgörande för att utredningstiden för brott mot arbetsmiljölagstiftningen ska kortas.

Vi vill även se en utvärdering av dagens system med regionala skyddsombud för att säkerställa att Sverige har den mest ändamålriktiga organisationen för att fånga upp arbetsmiljöproblem.

Allt sammantaget hoppas vi att politiken med sådana steg ska kunna peka ut riktningen för tryggare arbetsplatser. Vi vill särskilt understryka det arbete som måste göras för att fler tips ska kunna inkomma till myndigheterna. När ett arbetsmiljöproblem eller brott börjar utredas har konsekvenserna ofta redan hunnit bli ödesdigra. Därför vill Liberalerna att det ska bli enklare att slå larm om missförhållanden på arbetsplatser.

I Riksrevisionens granskning från 2016 beskrivs hur tips och anmälningar skulle kunna användas i högre grad för att upptäcka arbetsplatser med bristfällig arbetsmiljö. Jämfört med exempelvis Norges motsvarande myndighet fick Arbetsmiljöverket 2016 in betydligt färre tips – 1 600 jämfört med 7 000 i Norge. Detta trots att tips har fördelen av att handla om ett aktuellt problem och därför ofta angelägna att agera på. Mot bakgrund av detta anser Liberalerna anser att arbetstagare som upplever att arbetsplatser inte är trygga enkelt ska kunna rapportera de missförhållandena de ser.

Fler anmälningar skulle inte bara ge ett viktigt stöd till arbetet mot flera typer av fysiska arbetsmiljörisker: I en TCO-rapport från 2013 framkommer att när trakasserier och sexuellt ofredande gått så långt att arbetsgivaren har polisanmält händelsen är det inte ovanligt att arbetsgivaren känner att de har gjort sin plikt och lutar sig tillbaka – med den inställningen ändras inte de strukturella problemen som finns på arbetsplatsen. Det förhållandet behöver förändras. Arbetsgivarens ansvar är och ska vara stort, men med väl underrättade myndigheter som pådrivare kan bekämpningen av en bred mängd problem förbättras.

Liberalerna vill att det ska bli enklare för arbetstagare att anmäla sina arbetsplatser till Arbetsmiljöverket och Diskrimineringsombudsmannen. Tips och anmälningar måste självfallet vara rättssäkra men det förtar inte att personer som vågar anmäla och påtala brister, måste få stöd av såväl myndigheter som arbetsgivare att göra så.

Liberalerna vill därför ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda hur det kan bli enklare att rapportera utan att riskera påföljder från vare sig arbetsgivare eller andra anställda. Det måste kunna ske anonymt, framförallt ifall det är arbetsgivaren som exempelvis har trakasserat personen som anmäler. Därtill måste sanktioner vara strängare mot aktörer som vill förvägra visselblåsare att yttra sig.

Politiken behöver korta de avstånd som krävs för att löntagare ute på arbetsplatser ska våga säga ifrån.

4 kommentarer till “L: Fler ska våga slå larm på arbets­platserna

  • Att anmäla brister, allvarliga tillbud och olyckor på en arbetsplats är inte svårt för en arbetstagare, förälder eller annan person. Det svåra är att få Arbetsmiljöverket att agera på uppgifterna.

    Arbetsmiljöverket agerar dock enbart på situationer som anmäls av Skyddsombuden (som gör en 6.6a). Inga andra kan göra den sortens anmälningar.

    Anmälningar som kommer från andra människor tas på Arbetsmiljöverket bara upp som en signal om en brist som diarieförs och arkiveras utan vidare åtgärd. Och det här är ett allvarligt problem idag då vi har allt fler arbetsplatser utan skyddsombud. Vi har förlorat över 12.000 skyddsombud sedan 2012.

    Den här situationen skapades av Alliansen när de monterade ner Arbetsmiljöverket. Att tro och lita på att en annan regering kommer att ställa större krav på Arbetsmiljöverket är nog att hoppas på för mycket. Det räcker med att granska debatten om de regionala skyddsombudens rättigheter och förutsättningar…

  • Liberalernas kamp uppemot 4 % spärren.
    .
    Varför skall ens lönearbetare vara oroliga för att anmäla en otrygg arbetsplats, är ni skribenter det?
    .
    Den nyliberala politiken som förts under snart 40 år har skapat denna angiveri/tystnadskultur vilket också medför att L är medskyldiga.
    Mellan 2006–2014 satt Ni Liberaler i en Alliansregering som beslutade att spara på 800 tjänster inom Arbetsmiljöverket varav deras forskningsavdelning mer eller mindre eliminerades.
    .
    Om L föga ville att denna utveckling skulle ske (som man naturligtvis visste skulle komma) skulle Liberalerna röstat Emot förslagen i Alliansregeringen om tex nedskärningarna på AMV och den tystnadskultur som skulle komma, men ICKE!
    – Att nu uppmana hårt arbetande medmänniskor på golvet och anonymt anmäla ev arbetsmiljöbrott är horribelt av Liberalerna helt enkelt.
    .
    Liberalerna vill med detta inlägg ”fiska” röster hos dig som endast skall hålla käften och istället anmäla anonymt trots att dom varit en garant och medlöpare till en sämre arbetsmiljö för oss som lönearbetare till priset av fagra och magra skattelöften.
    .
    Liberalernas kamp går vidare uppemot 4% spärren med andra ord.
    .
    Trygghetssocialist.

  • Är helt plötsligt Liberalerna djävulens redskap?
    .
    Liberalerna har i skrivande stund sålt sin liberalpolitiska själ till SD.
    Ordspråket: Ger man djävulen ett finger tar han hela handen. Och det är precis vad Åkesson och hans bihang avser att göra. Liberalernas cirkel är därmed sluten. Böj Liberalismen till det fascistiska kapitalet och vi får en mardrömssaga utan dess like.
    .
    Det blir ju självklart i sammanhanget (elektrifieringskommissionen) att dra paralleller med den Ekmanska regeringen som tillträdde den 6 juni- 1930-Denna regeringen kom att vara direkt underställd den kapitalistiska storfinansen. Carl Gustaf Ekman, regeringschef, (FP) agerade som hantlangare och var betald i kontanta medel av storfinansen.
    .
    Historien upprepar sig och Liberalerna med Sabuni i spetsen agerar som lydiga hungriga hundar. Idag (91 år senare) ser vi hur Sabuni böjer sig för SD`s mediapopulistiska rasistpolitik och kapitalets storfinans och agerar hantlangare å´ deras vägnar och dessutom nu springer i fascismens ledband. Har ingen förstått det innan så är den vidrig liberalpolitik helt enkelt!!
    .
    Bara så du vet, och till Er alla som INTE vet ligger de kapitalistiska företagen i startgroparna för en eventuell SD fascistisk regeringspolitik 2022.
    .
    Trygghetssocialist

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 14 av 15 på temat Döden på jobbet

SD: Arbetsmiljöarbetet hämmas av politiskt käbbel

3 mars, 2021

Skrivet av Magnus Persson

Debatt Den med mest förtroende ska kunna bli skyddsombud, oavsett politisk hemvist eller fackligt medlemskap, skriver SD:s arbetsmarknadspolitiske talesperson Magnus Persson.

Om skribenten:

Magnus Persson är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och sitter i arbetsmarknadsutskottet.

Det höga antalet dödsolyckor i arbetslivet har varit kända under flera år. Den mest angelägna åtgärden för att komma till rätta med detta är att i största möjliga mån avpolitisera arbetsmiljöarbetet.

Det är när man blandar in politiken som låsningarna uppstår. Ingen vill att någon ska skada sig eller omkomma på jobbet och alla vill att handläggningstiderna ska vara rimliga. Det borde således vara enkelt att få bred politisk samsyn men så enkelt är det inte.

Det krävs också en översyn av regelverket och en mer enhetlig lagstiftning. Dagens utspridda lagstiftning kan utgöra en svårighet i sig. Utöver detta måste vi se till att de inblandade myndigheterna ges de resurser och tidsutrymme som behövs för att kunna utreda tillbud.

Sverigedemokraterna har under flera år drivit frågan om att dubbla preskriptionstiderna för både normalgraden och för allvarliga arbetsmiljöbrott. Det finns även andra partier som vill gå i samma riktning. Tyvärr är det politiskt käbbel som ligger bakom att vi inte redan har denna lagstiftning på plats.

Det är beklagligt att vissa partier i Sveriges riksdag är mer intresserade av vem som driver förslagen i stället för förslagens politiska innehåll. I slutändan är det löntagarna som blir lidande.

Jag har själv över tjugofem års erfarenhet från byggbranschen och jag har under flera år axlat rollen som skyddsombud. Jag har tvingats bära kollegor till sista vilan på grund av just dödsolyckor i arbetslivet. Det är först när man själv står mitt i det som sprickorna i systemet blir tydliga.

Utredningsläget vid sådana tillfällen är komplicerat utifrån sakfrågans natur. Entreprenader sker ofta i flera led. Tekniskt sett kan det vara komplicerade orsaksförlopp och även oklara organisatoriska förhållanden.

Det är ofta flera aktörer involverade och det är i skarven mellan aktörerna som utredningsläget försvåras. Vissa aktörer i kedjan kanske inte ens finns i Sverige vilket ytterligare försvårar utredningsmöjligheterna och bidrar till de långa handläggningstiderna.

Det är därför vi måste se över preskriptionstiderna samtidigt som vi bör dra lärdomar av andra länders arbete där handläggningstiden är kortare.

Den enskilt viktigaste komponenten i detta är dock det dagliga arbetsmiljöarbetet där anställda och arbetsgivaren tillsammans arbetar för en god arbetsmiljö. Arbetet måste ske fortlöpande och gemensamt för att både förebygga och åtgärda arbetsmiljöproblem på arbetsplatsen. Det är i den änden vi måste börja för att slippa hamna i den andra, där löntagare skadas eller i värsta fall omkommer.

I dag hämmas det lokala arbetsmiljöarbetet av fackförbundens politiska kopplingar. Flera fackförbund inom till exempel LO kräver att man som förtroendevald ska ha facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna. Löntagare med politiska uppdrag i andra partier utesluts därmed i regel från skyddsombudsrollen.

Vi vill att den löntagare som har sina kollegors förtroende ska kunna axla rollen som skyddsombud oavsett vilken politisk hemvist personen har eller om denne är medlem i ett fackförbund eller inte. Detta blir ännu viktigare nu när ett stort antal medlemmar i LO-förbunden inte längre röstar på Socialdemokraterna.

Innan pandemin såg vi också att antalet fackligt anslutna löntagare stadigt minskade. Det lokala arbetsmiljöarbetet ska inte vara avhängigt fackens förmåga att attrahera medlemmar.

På regional nivå vill vi se oberoende arbetsmiljörådgivare, helt fristående från arbetstagarorganisationerna och i stället underställda Arbetsmiljöverket. Dessa arbetsmiljörådgivare ska ha ett myndighetsuppdrag och därmed ges tillträde till Sveriges samtliga arbetsplatser.

Tid och resurser ska läggas på arbetsmiljöarbetet i stället för på fackförbundens och Socialdemokraternas politiska agenda. Det partsgemensamma arbetsmiljöarbetet har i praktiken blivit exkluderande.

Vi värnar samtliga löntagares trygghet och välmående och det är skälet till att vi vill avpolitisera och öppna upp arbetsmiljöarbetet.

Fler debattinlägg om Döden på jobbet

2 kommentarer till “SD: Arbetsmiljöarbetet hämmas av politiskt käbbel

  • En gåta.
    .
    Avpolitisering? direkt i andra och tredje stycket av skribentens text handlar det just om politiska beslut. Skribenten likt dom flesta förstår att allting handlar om politik syvende og sist. Som vanligt målar SD upp en bild av att vara arbetarvänliga. SD´s papegojretorik tar därmed aldrig slut.
    .
    Några exempel på hur arbetarvänliga SD egentligen är:
    Så här röstade SD om ett par frågor om Sociala rättigheter i EU.
    .
    1: Mål om att EU ska arbeta för rättvisa löner, trygga anställningar, tillgång till social trygghet och utbildning.
    SD röstade inte.
    .
    2: Förslag om minimivillkor för anställda, bland annat sex månaders provanställning, kompensation för inställda jobb och gratis obligatorisk utbildning.
    SD = NEJ.
    .
    3: Reglerar lön- och arbetsvillkor för utländsk arbetskraft som arbetar tillfälligt i ett annat EU-land. Förslag om att lika lön ska gälla för alla på samma arbetsplats.
    SD = JA.
    .
    4: Ska informera om villkor och rättigheter för löntagare som arbetar i ett annat EU-land, samt göra inspektioner på arbetsplatser.
    SD = NEJ.
    .
    Både pappor och mammor ska ha rätt till betald föräldraledighet som inte kan överföras till den andre.
    SD = NEJ.
    .
    Nej bäste läsare SD prioriterar inte trygghet för varken samhället eller oss lönearbetare. Varför inte SD röstade på punkt 1 ovan är för mig en gåta då man gärna slår sig för bröstet som skribenten ovan, citat ” Vi värnar samtliga löntagares trygghet och välmående” vilket inte är mer än hyckleri på högsta nivå.
    .
    Trygghetssocialist.

  • Att ge sig på de fackliga skyddsombuden är i högsta grad en politisk fråga. Man vill ytterligare försvaga facken ställning. Svenskt Näringsliv har en rad partier som lyssnar och tar emot partistöd från organisationen. Göm er inte bakom omtanke av anställda. Företag ser det som en affärsidé att sälja arbetarskydd. Hamnar vi där kommer inte enbart tas hänsyn till löntagare. Vinst intresse i en sådan bransch vore förkastligt. Jag uppmanar våra fackliga organisationer att kraftigt ta ställning emot alla försök till att urholka skyddsombuden ställning!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 15 av 15 på temat Döden på jobbet

V: Otrygga anställda vågar inte larma om riskerna

8 mars, 2021

Debatt Det behövs en statlig kriskommission som tar ett helhetsgrepp kring dödsolyckor i arbetslivet. Den kanske viktigaste förebyggande åtgärden mot dödsolyckor handlar om trygghet i anställningen, skriver Ali Esbati och Ciczie Weidby (V).

Om skribenterna

Ciczie Weidby är ersättare i arbetsmarknadsutskottet (V)
Ali Esbati är arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Det kan aldrig accepteras att människor dör till följd av sitt arbete. Varje dödsfall är ett misslyckande för arbetsgivaren och samhället. Att döden på jobbet inte uppmärksammas i samhällsdebatten på ett sätt som står i proportion till antalet drabbade är i sig en följd av att vi lever i ett klassamhälle.

För att motverka dödolyckorna och stärka ansvarsutkrävandet, krävs kraftfulla åtgärder. Vänsterpartiet har bland annat föreslagit att det bör tillsättas en statlig kriskommission med uppdrag att ta ett helhetsgrepp kring dödsolyckor i arbetslivet och föreslå konkreta åtgärder för att vända utvecklingen. I en sådan kommission bör företrädare för fack, arbetsgivare och berörda myndigheter ingå.

Den kanske viktigaste förebyggande åtgärden, handlar om generell trygghet i anställningen. I dag har många arbetstagare en otrygg anställning. Det gör att de inte vågar säga ifrån och motverka arbetsmiljöproblem på sin arbetsplats – av rädsla för att förlora jobbet.

Otryggheten hänger också ihop med arbetets organisering. Som en ung kille som jobbat med många korta jobb hos underentreprenörer säger i Elinor Torps artikel i den här serien ”Drar man facket på en firma är man körd. Arbetsgivaren låter bara bli att ringa och anlitar någon annan på listan.”

Att döden på jobbet inte uppmärksammas i samhällsdebatten på ett sätt som står i proportion till antalet drabbade är i sig en följd av att vi lever i ett klassamhälle.

De otrygga anställningarna måste begränsas och anställningstryggheten förbättras. Trygga arbetstagare som vågar stå upp mot arbetsgivaren och påtala risker och brister i arbetsmiljön är en grundförutsättning för att motverka arbetsmiljöproblem och arbetsplatsolyckor – i värsta fall med dödlig utgång.

I det förebyggande arbetet har skyddsombuden en central funktion. I dag motarbetas många skyddsombud av sina arbetsgivare vilket gör att ett stort antal skyddsombud, främst inom LO-yrken, hoppat av sina uppdrag (Arbetet 27/1).

För att stärka skyddsombuden vill vi bland annat tillföra mer resurser till skyddsombudsverksamheten, reglera skyddsombudsutbildningens längd i arbetsmiljölagen (minst 5 dagar), införa en lagstadgad rätt till vidareutbildning och fortbildning för skyddsombud motsvarande en dag per år och utöka de regionala skyddsombudens tillträdesrätt.

En del av DA:s granskning fokuserar på det rättsliga efterspelet till de dödsolyckor som sker. Granskningen visar att det i genomsnitt tar 1 000 dagar innan åtal väcks. Därefter kan det dröja över ett år innan domen faller. Det är helt oacceptabelt. Utredningstiderna behöver kortas och arbetsmiljömål behöver prioriteras mer inom rättsväsendet. Det kräver såväl riktade anslag som lagändringar.

• Rättsväsendets arbete med arbetsmiljöbrott måste stärkas. Det kräver mer resurser: fler poliser, utredare och åklagare som arbetar specifikt med arbetsmiljöbrott.
• Arbetsmiljölagstiftningen måste förändras i linje med miljöåklagare Christer B Jarlås förslag: dels bör en arbetsmiljöbalk införas, dels bör arbetsmiljöansvaret förtydligas så att det tydligt framgår att den arbetsgivare som har huvudansvar för en arbetsplats också har ansvar för arbetsmiljön för samtliga arbetstagare som arbetar där – oavsett arbetsgivare (DA 18/1).
• Sverige bör ta intryck av hur man arbetar med arbetsmiljöbrott i Norge som har betydligt kortare utredningstider än Sverige, och där man har fått till viktiga principiella domar som klargör rättsläget, vilket framgår av den norska domaren Rune Bård Hansens inlägg (DA 4/2).

Ett rimligt första steg är därför att tillsätta en statlig utredning med uppdrag att se över hur den svenska arbetsmiljölagstiftningen fungerar i dag, analysera hur den norska motsvarigheten fungerar och lämna förslag på hur den svenska lagstiftningen bör förstärkas.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.