Stora ord, mycket pengar, enorma utmaningar

PERSPEKTIV Stora ord, mycket pengar, enorma utmaningar. Globala ledare talar om ett historiskt skifte när världsekonomin startar om. Nu ska den gröna industrin byggas och det finns rejält med pengar att hämta. En våg av investeringar väntar.

Den här tiden på året brukar världens mäktigaste företagsledare, regeringschefer, finansministrar och stjärnekonomer samlas till World Economic Forum i den schweiziska vintersportorten Davos. Men inte i år. Pandemin satte stopp och nu står hotellrummen och konferenslokalerna tomma.

Att covid-19 tvingar World Economic Forum att skjuta upp sin årliga sammankomst är något av en ödets ironi. För år efter år har nämligen forumets så kallade riskbarometer pekat ut just en pandemi som ett av de största hoten mot världsekonomin, vid sidan av terrorattentat, klimatkris och handelskrig.

Stora delar av världsekonomin ligger paralyserad av pandemin och snart ska världen ta sig ur förlamningen. Vägen ut ur en kris ska samtidigt lösa en annan, klimatkrisen. En majoritet av världens länder har utlovat nollutsläpp av växthusgaser vid mitten av seklet. Klimatkatastrofen ska undvikas.

På sätt och vis är den gröna omvandlingen redan här. Visserligen är kolproducerad elektricitet fortfarande störst i världen, visserligen ökar användningen av naturgas. Men grön teknik vinner terräng, inte minst på grund av att den har blivit så mycket billigare.

På tio år har kostnaden för el producerad av solceller rasat med 89 procent och el från landbaserad vindkraft med 70 procent. Vilket gör sol och vind till de ojämförligt billigaste energikällorna i dag. I kombination med en utvecklad batteriteknik – som gör det möjligt att lagra energin från solen och vinden – väntas de bli ännu mer konkurrenskraftiga. Om femton år kommer hälften av elektriciteten i världen från förnyelsebara energikällor, spår McKinsey i sin nya rapport Global Energy Perspecitive 2021.

Men den prispressen räcker inte för att bromsa utsläppen av växthusgaser till den nivå som hejdar den globala uppvärmningen. Omställningen går för sakta, det krävs mera. Att göra för lite och för sent riskerar att bli mycket dyrt, inte minst ekonomiskt.

Häromåret konstaterade exempelvis en statlig rapport i USA, National Climate Assessment, att klimatförändringarna – med storskaliga bränder, översvämningar, mindre skördar och sönderfallande infrastruktur – på sikt kommer att trycka ned den amerikanska produktionen av varor och tjänster med tio procent. Ett BNP-bortfall motsvarande en djup depression.

Därför resonerar nu många tunga aktörer att omstarten av ekonomin efter Covid-19 måste vara grön.

I World Economic Forums förslag till omstart, The Great Reset, står tillverkningsindustrin i blickpunkten. Industrin är motorn i färden mot det fossilfria samhället.

Där ligger Sverige bra till. I alla fall om man får tro Francisco Betti som basar för World Economic Forums speciella framtidsgrupp för tillverkningsindustrin. En grupp som ska hjälpa de globala ledarna inom politik och näringsliv att förstå innebörden av det som kallas den fjärde industriella revolution, den som bygger på digitalisering, automation och artificiell intelligens.

Betti menar att Sverige står inför samma problem som alla andra. Men i Sverige, till skillnad från många andra länder, förmår politiker, näringsliv, utbildningsväsen och fackföreningsrörelse prata med varandra och samarbeta om framtidssatsningarna, konstaterade Betti när han nyligen medverkade i ett seminarium anordnat av det svenska innovationsprogrammet Produktion 2030.

Han sa också: Eftersom 70 procent av industriproduktionen på ett eller annat sätt involverar människan är det livsviktigt att företagen hittar nya vägar att engagera och utveckla sina anställda. Industrin måste – precis som förr – vara ”inkluderande och ge möjlighet till social rörlighet”, ge välbetalda jobb och kunna erbjuda karriärvägar.

I den stora återställaren, The Great Reset, intar alltså industrin en nyckelroll. Där kan processerna effektiviseras så att mindre energi förbrukas och råvaror återanvändas för att minska slöseriet. I en grönare industri blir de anställdas kunskap allt viktigare. Industrin går, enligt Betti, från ”production by scale to production by skills”. Kunskap blir viktigare än hur mycket företaget producerar. Ny teknik gör det möjligt att producera lönsamt i korta serier och till produkterna kopplas tjänster som kunden kan köpa, vilket ställer nya kompetenskrav på företagets samtliga anställda.

I Washington svär Joe Biden snart presidenteden. Han gick till val på att USA inte ska ha några utsläpp av växthusgaser 2050. Vägen dit går bland annat över ett gigantiskt stimulanspaket på astronomiska 2 000 000 000 000 dollar. En tioårig ”nationell mobilisering” som ska rusta det amerikanska samhället och samtidigt ge miljontals nya välbetalda jobb i grön industri. Förutsatt att satsningen accepteras av kongressen.

I Kina bedyrar regeringen att utsläppen ska vara nere i noll 2060, trots den pågående utbyggnaden av kolkraften. EU å sin sida, hoppas att dess ”gröna giv” ska göra Europa till världens första klimatneutrala kontinent. Medlet: över 1000 miljarder stödkronor varav en del ska gå till forskning och utveckling, stöd till innovativ industri och i förlängningen investeringar i ny, miljövänlig teknik.

Här finns pengar att hämta för de svenska företag som vill vässa sig inför klimatomställningen. Om företagen är på tå lär EU:s gröna giv kunna märkas på ett och annat svenskt verkstadsgolv om några år. För fackliga företrädare som funderar över arbetsplatsens framtida jobb och betalningsförmåga kan det finnas skäl att fördjupa sig i den del av EU-programmet som lyfter fram industrins avgörande roll, Globala utmaningar och europeisk industriell konkurrenskraft.  

Sällan har så många löften formulerats. Stora ord? Svulstiga framtidsdrömmar? Kanske. Men vad som är viktigt med signaler från ett politiskt ledarskap är att signalerna påverkar marknaden, hur investerarna satsar sina pengar. Just nu flödar pengarna in i den gröna ekonomin; på USA-börsen var det just det gröna riskkapitalet som växte snabbast i fjol.

En viktig signal kom strax före jul då trettio kapitalförvaltare – med tillgångar på över 9 000 000 000 000 dollar – lovade att verka för nollutsläpp av växthusgaser till år 2050. Sedan några år finns ett liknande initiativ, Climate Action 100+, från ännu fler investerare och som förfogar över ännu större tillgångar.

Miljarder och åter miljarder i statskassor och hos kapitalförvaltare väntar på att omsättas i ny teknik – och nya jobb. Ett epokskifte? Internationella valutafondens nya vd Kristalina Georgieva talar om att världen står inför ”ett nytt Bretton Woods”. Alltså den plats i USA där riktlinjerna för den ekonomiska ordningen efter andra världskriget drogs upp.

Då hade läxan lärts från mellankrigstiden och dess handelskrig, massarbetslöshet och politiska extremism. Lärdomar som sedan kom att lägga grunden för vad som har kallats ”det gyllene kvartsseklet 1945-70” där full sysselsättning och begränsad rörlighet för kapitalet sattes i första rummet. Det ”nya Bretton Woods”, menar Georgieva, måste stödja en grön tillväxt som ger både jobb och mindre klyftor i samhället.

Kriser ger lärdomar. Att återställa ekonomin efter den segslitna finanskrisen, att bekämpa klimathotet och de växande samhällsklyftorna handlar till stor del om företagens kortsiktighet, anser Klaus Schwab, initiativtagaren till World Economic Forum. Han vill göra upp med den ekonomiska modell som varit förhärskande de senaste fyra, fem decennierna.

En bättre ekonomi är möjlig, men då måste man ta itu med kortsiktigheten i kapitalismen, skriver han i Time magazine. ”Nyliberalismens dogmatiska övertygelse att marknaden alltid vet bäst har visat sig felaktig. Lyckligtvis behöver vi inte följa den”. Ett påstående han sannolikt återkommer till då han nästa gång hälsar välkommen till World Economic Forum, när nu Covid-19 har tyglats.