Inför återvinningen är vi alla lika

En gång fann Ulrika Linder en flådd krokodil på återvinningen. Någon hade försökt göra rätt för sig och sopsortera den. I sin första seriebok skildrar hon en arbetsplats som är som samhället är mest – men ändå inte.

Ulrika Linder

Ålder: 36 år.
Gör: Konstnär och miljötekniker.
Aktuell: Med serieboken Återvinningscentralen.
Bor: Stora Mellösa utanför Örebro.
Familj: Sambon Isak och barnen Emy, 6 år, och Fride, 5 år.
Övrigt: Tecknar skildringar av vardagslivet på Instagramkontot ”Diskbänkstecknaren”.

Ulrika Linder är på en återvinnings­central tio minuter från hemmet i Stora Mellösa. En grå dag i december. Miljöteknikerna rör sig mellan con­tainrarna och boden. Ett fåtal besökare slänger skräp.

Rik eller fattig, viktigt eller oviktigt, uppburen eller inte – det gör detsamma här, resonerar Ulrika Linder. Alla som kommer hit gör det på samma villkor.

Eller som hon uttrycker det i sin nyutkomna seriebok Återvinningscentralen: ”Det spelar ingen roll hur fin bil du har, hur många högskolepoäng, eller vilken befattning. Skräpet ska sorteras, och det får du göra själv.”

– Det är fint att tänka sig återvinningscentralen som en egen del av samhället. En plats där det inte spelar någon roll vem du är, säger hon.

I de många teckningarna framstår hennes arbetsplats som just en egen värld. En del serier återger märkliga fynd som en flådd krokodil eller en samling nötknäppare. Andra skildrar de gånger som nationella bombskyddet har fått rycka ut för att säkra farliga föremål som ovetande privatpersoner lämnat in.

Ändå skaver tanken, tycker hon. Arbetsplatsen är trots allt inte en egen värld, utan en del av samhället.

– Vi har tre småcentraler i kommunen. Det här är Odensbacken, ett litet samhälle med mycket arbetarklass och lantbrukare. Och det syns i containrarna. Här slängs jättemycket ladugårdsrens, säger hon och tittar ut över containrarna.
– Men åker du tvärs över kommunen till Hovsta, ett villaområde, är det en helt annan blandning i containrarna. Där slängs förra årets barncyklar.

Mottagandet har varit översvallande. Kritikerna har kallat Ulrika Linder för en ”ny arbetarskildrare” och ett tv-team från SVT:s litteraturprogram Babel följde henne under fyra timmar på återvinningscentralen.

– Jag var intresserad av konstnärers arbetsskildringar. Eftersom få konstnärer kan leva på sin konst, finns vi överallt. Vissa kanske jobbar inom museivärlden, men många av oss har den här typen av jobb, säger hon.

Återvinningscentralen är en arbetsskildring och en lärobok. Här finns serier om ofta återkommande figurer som ”aggressiva pappan”, ”besserwissern” och ”containerklättraren”. Men också förklaringar av hur man sorterar rätt och vad producentansvaret egentligen betyder.

Framför en container bryter Ulrika Linder ut i en kort föreläsning. Orden kommer lätt. Hon brukar hålla kurser för kommuninvånare som ska lära sig att sopsortera.

– Att man inte förstår vad som är en förpackning är det absolut vanligaste. Man tänker kanske oftare material? Plast som plast, metall som metall.

Du får slänga matlådan som du har köpt på Ikea på återvinningscentralen, förklarar hon, men inte glasslådan som du har använt som matlåda. Varför? Glasslådan har innehållit glass, alltså är det en förpackning.

– Får jag fråga? avbryter en äldre kvinna.
– Ja, självklart.

Kvinnan blir osäker en kort stund. Kanske noterar hon att Ulrika Linder inte har på sig arbetskläder?

– Jobbar du här?
– Jag jobbar här egentligen, men inte i dag, säger Ulrika Linder som har jobbat på återvinningscentraler i Örebro kommun sedan 2014.

Hon gör intervjuer på sin lediga tid. Journalisterna har inte slutat ringa sedan boken publicerades.

– Vad gör jag av sånt här? fortsätter kvinnan och håller fram en låda diabilder.
– Du kan lägga det i ej sorterbart, nummer sju, svarar Ulrika Linder och pekar bakom henne.

I början var det annorlunda. Då kände hon sig som en besökare. Att hon hamnade på återvinningscentralen var en slump. Hon är uppvuxen i kommunen, utbildade sig till konstnär i Göteborg och flyttade senare hem igen. Jobbet som miljötekniker var ett sätt att få tid och pengar till att arbeta konstnärligt.

– Men boken var en påminnelse om att jag inte bara jobbar här, om att jag har något annat också. Jag vill inte säga att det ena är viktigare än det andra. För att kunna skapa krävs balans och ro, säger hon.

– För mig har det varit jätteviktigt att lönejobbet är en plats där jag vill vara, inte någonstans där jag bara sitter av tiden och längtar till ateljén.

I en hylla hemma hos Ulrika Linder står öppnade kuvert på rad. Många av sina teckningar gör hon direkt på kuverten. De är fyllda med svartvita vardagsscener, som att leta efter barnens gosedjur klockan 04:47. Hon gillar själva formen, det ”skräpiga” uttrycket som uppstår. Men det är också en vana från uppväxten, att återanvända sådant som ändå skulle kastas.

När hon började teckna Återvinningscentralen i januari förra året var hon tvungen att använda kollegieblock i stället. Att hålla reda på alla kuvert skulle bli för svårt.

– Jag fyllde nog en fyra, fem sådana här, säger hon och visar ett block fyllt med teckningar och anteckningar om vartannat.

Du kallar dig för ”Diskbänkstecknaren” på Instagram.

– Det är ju en lek med diskbänksrealism. När jag satte i gång med kontot hade jag blivit mamma för andra gången, jag hade ett spädbarn och en ett och ­ett halvåring som behövde mycket närhet och skötsel. Hela graviditeten var en chock, den var inte alls planerad. Så namnet kom väl av det? Tecknandet blev ett behov igen, för det enda jag gjorde i övrigt var att försöka vara morsa och jag räckte inte till.

Vad tänker du om boken nu?

– Jag hade inte en tanke på att boken skulle få den uppmärksamhet som den har fått. Men jag tycker att det är jätteviktigt med representation. Och det är kanske en anledning till intresset? Hur ofta får vi i den här typen av yrken synas i media?

– Tittar man på tv verkar det som att alla är medelklass och bor i en villa i Stockholm. Och hur många radioprogram om att jobba hemma har jag inte hört? Få gör det, resten av oss går till jobbet precis som vanligt. Jag brukar säga till mina barn att hela tomten skulle vara fylld med sopor om jag jobbade hemifrån.

Har jobbet förändrat vem du är?

– Jag är väldigt stolt över mitt jobb, men jag är också medveten om att jag kommer från en privilegierad bakgrund, precis som den absoluta merparten av konsthögskolestudenter. För att välja en sådan bana måste man vara totalt omedveten om pengars värde, och få den chocken först senare. Som kulturarbetare har jag ett kulturellt kapital, men ingen särskild inkomst.

Tycker du om ditt jobb på återvinningscentralen?

– Jag har älskat det från första stund. Visst, det är mycket helg och långa dagar. Men när jag väl är på jobbet står det mig fritt att välja bland mina arbetsuppgifter. Jag och mina kollegor lägger upp dagarna själva. Och så är det mångsidigt. Socialt och pedagogiskt, men ibland också kladdigt som när man får hoppa ner bakom en container och skopa ”guck” (alltså kladd, smuts och fett).

”Då mår jag så jävla gött”, skriver du i boken.

– Haha! Ja, men då är jag också en person som gillar att rensa avlopp. Göra rent vattenlås med tandborste är bland det bästa jag vet.

”Skräpet ska sorteras, och det får du göra själv.” Stämmer det?

– Absolut, det är grundtanken. En jättedemokratisk idé, du är ansvarig för det du kommer med. Du kan inte bara ställa av skräpet. Men herregud, det finns ju folk som har det så gott ställt att de helt enkelt skickar någon som gör det åt dem. En proppmätt övre medelklass som både har bil och släp­kärra och aldrig behövt ställa sig frågan om det är ett problem att åka till återvinningen, men som ändå har råd att välja bort det. Å andra sidan har du en grupp som kanske inte ens har körkort? Hur ska de ta sig till återvinningen?  

Rasmus Lygner