Industriarbetarnas tidning

Inför återvinningen är vi alla lika

16 februari, 2021

Skrivet av

En gång fann Ulrika Linder en flådd krokodil på återvinningen. Någon hade försökt göra rätt för sig och sopsortera den. I sin första seriebok skildrar hon en arbetsplats som är som samhället är mest – men ändå inte.

”Jag vill inte att man ska må ­dåligt av att läsa boken. Har du lärt dig något är det toppen, men ambitionen är inte att man ska skämmas”, säger Ulrika Linder om bokens delar om hur man sopsorterar rätt. Foto: David Lundmark.

Ulrika Linder

Ålder: 36 år.
Gör: Konstnär och miljötekniker.
Aktuell: Med serieboken Återvinningscentralen.
Bor: Stora Mellösa utanför Örebro.
Familj: Sambon Isak och barnen Emy, 6 år, och Fride, 5 år.
Övrigt: Tecknar skildringar av vardagslivet på Instagramkontot ”Diskbänkstecknaren”.

Ulrika Linder är på en återvinnings­central tio minuter från hemmet i Stora Mellösa. En grå dag i december. Miljöteknikerna rör sig mellan con­tainrarna och boden. Ett fåtal besökare slänger skräp.

Rik eller fattig, viktigt eller oviktigt, uppburen eller inte – det gör detsamma här, resonerar Ulrika Linder. Alla som kommer hit gör det på samma villkor.

Eller som hon uttrycker det i sin nyutkomna seriebok Återvinningscentralen: ”Det spelar ingen roll hur fin bil du har, hur många högskolepoäng, eller vilken befattning. Skräpet ska sorteras, och det får du göra själv.”

– Det är fint att tänka sig återvinningscentralen som en egen del av samhället. En plats där det inte spelar någon roll vem du är, säger hon.

I de många teckningarna framstår hennes arbetsplats som just en egen värld. En del serier återger märkliga fynd som en flådd krokodil eller en samling nötknäppare. Andra skildrar de gånger som nationella bombskyddet har fått rycka ut för att säkra farliga föremål som ovetande privatpersoner lämnat in.

Ändå skaver tanken, tycker hon. Arbetsplatsen är trots allt inte en egen värld, utan en del av samhället.

– Vi har tre småcentraler i kommunen. Det här är Odensbacken, ett litet samhälle med mycket arbetarklass och lantbrukare. Och det syns i containrarna. Här slängs jättemycket ladugårdsrens, säger hon och tittar ut över containrarna.
– Men åker du tvärs över kommunen till Hovsta, ett villaområde, är det en helt annan blandning i containrarna. Där slängs förra årets barncyklar.

Mottagandet har varit översvallande. Kritikerna har kallat Ulrika Linder för en ”ny arbetarskildrare” och ett tv-team från SVT:s litteraturprogram Babel följde henne under fyra timmar på återvinningscentralen.

– Jag var intresserad av konstnärers arbetsskildringar. Eftersom få konstnärer kan leva på sin konst, finns vi överallt. Vissa kanske jobbar inom museivärlden, men många av oss har den här typen av jobb, säger hon.

Återvinningscentralen är en arbetsskildring och en lärobok. Här finns serier om ofta återkommande figurer som ”aggressiva pappan”, ”besserwissern” och ”containerklättraren”. Men också förklaringar av hur man sorterar rätt och vad producentansvaret egentligen betyder.

Jobbet på återvinningscentralen ställer frågor om konsumtion och hur vi egent­ligen lever. ”Jag ser väldigt mycket föremål som är köpta bara för att köpa något. Det här är västvärldens stora knäck­fråga”, säger Ulrika Linder. Foto: David Lundmark.

Framför en container bryter Ulrika Linder ut i en kort föreläsning. Orden kommer lätt. Hon brukar hålla kurser för kommuninvånare som ska lära sig att sopsortera.

– Att man inte förstår vad som är en förpackning är det absolut vanligaste. Man tänker kanske oftare material? Plast som plast, metall som metall.

Du får slänga matlådan som du har köpt på Ikea på återvinningscentralen, förklarar hon, men inte glasslådan som du har använt som matlåda. Varför? Glasslådan har innehållit glass, alltså är det en förpackning.

– Får jag fråga? avbryter en äldre kvinna.
– Ja, självklart.

Kvinnan blir osäker en kort stund. Kanske noterar hon att Ulrika Linder inte har på sig arbetskläder?

– Jobbar du här?
– Jag jobbar här egentligen, men inte i dag, säger Ulrika Linder som har jobbat på återvinningscentraler i Örebro kommun sedan 2014.

Hon gör intervjuer på sin lediga tid. Journalisterna har inte slutat ringa sedan boken publicerades.

– Vad gör jag av sånt här? fortsätter kvinnan och håller fram en låda diabilder.
– Du kan lägga det i ej sorterbart, nummer sju, svarar Ulrika Linder och pekar bakom henne.

I början var det annorlunda. Då kände hon sig som en besökare. Att hon hamnade på återvinningscentralen var en slump. Hon är uppvuxen i kommunen, utbildade sig till konstnär i Göteborg och flyttade senare hem igen. Jobbet som miljötekniker var ett sätt att få tid och pengar till att arbeta konstnärligt.

– Men boken var en påminnelse om att jag inte bara jobbar här, om att jag har något annat också. Jag vill inte säga att det ena är viktigare än det andra. För att kunna skapa krävs balans och ro, säger hon.

– För mig har det varit jätteviktigt att lönejobbet är en plats där jag vill vara, inte någonstans där jag bara sitter av tiden och längtar till ateljén.

Vid matbordet i hemmet i Stora Mellösa. Ibland sitter Ulrika Linder här och tecknar, men vanligast är att hon tecknar i soffan med en folköl bredvid sig. ”Grundregeln är att det ska vara lustdrivet.” Foto: David Lundmark.

I en hylla hemma hos Ulrika Linder står öppnade kuvert på rad. Många av sina teckningar gör hon direkt på kuverten. De är fyllda med svartvita vardagsscener, som att leta efter barnens gosedjur klockan 04:47. Hon gillar själva formen, det ”skräpiga” uttrycket som uppstår. Men det är också en vana från uppväxten, att återanvända sådant som ändå skulle kastas.

När hon började teckna Återvinningscentralen i januari förra året var hon tvungen att använda kollegieblock i stället. Att hålla reda på alla kuvert skulle bli för svårt.

– Jag fyllde nog en fyra, fem sådana här, säger hon och visar ett block fyllt med teckningar och anteckningar om vartannat.

Du kallar dig för ”Diskbänkstecknaren” på Instagram.

– Det är ju en lek med diskbänksrealism. När jag satte i gång med kontot hade jag blivit mamma för andra gången, jag hade ett spädbarn och en ett och ­ett halvåring som behövde mycket närhet och skötsel. Hela graviditeten var en chock, den var inte alls planerad. Så namnet kom väl av det? Tecknandet blev ett behov igen, för det enda jag gjorde i övrigt var att försöka vara morsa och jag räckte inte till.

Vad tänker du om boken nu?

– Jag hade inte en tanke på att boken skulle få den uppmärksamhet som den har fått. Men jag tycker att det är jätteviktigt med representation. Och det är kanske en anledning till intresset? Hur ofta får vi i den här typen av yrken synas i media?

– Tittar man på tv verkar det som att alla är medelklass och bor i en villa i Stockholm. Och hur många radioprogram om att jobba hemma har jag inte hört? Få gör det, resten av oss går till jobbet precis som vanligt. Jag brukar säga till mina barn att hela tomten skulle vara fylld med sopor om jag jobbade hemifrån.

Ulrika Linder ritar ofta på använda kuvert för att det ska bli ett ”skräpigt” uttryck. Foto: David Lundmark.

Har jobbet förändrat vem du är?

– Jag är väldigt stolt över mitt jobb, men jag är också medveten om att jag kommer från en privilegierad bakgrund, precis som den absoluta merparten av konsthögskolestudenter. För att välja en sådan bana måste man vara totalt omedveten om pengars värde, och få den chocken först senare. Som kulturarbetare har jag ett kulturellt kapital, men ingen särskild inkomst.

Tycker du om ditt jobb på återvinningscentralen?

– Jag har älskat det från första stund. Visst, det är mycket helg och långa dagar. Men när jag väl är på jobbet står det mig fritt att välja bland mina arbetsuppgifter. Jag och mina kollegor lägger upp dagarna själva. Och så är det mångsidigt. Socialt och pedagogiskt, men ibland också kladdigt som när man får hoppa ner bakom en container och skopa ”guck” (alltså kladd, smuts och fett).

”Då mår jag så jävla gött”, skriver du i boken.

– Haha! Ja, men då är jag också en person som gillar att rensa avlopp. Göra rent vattenlås med tandborste är bland det bästa jag vet.

”Skräpet ska sorteras, och det får du göra själv.” Stämmer det?

– Absolut, det är grundtanken. En jättedemokratisk idé, du är ansvarig för det du kommer med. Du kan inte bara ställa av skräpet. Men herregud, det finns ju folk som har det så gott ställt att de helt enkelt skickar någon som gör det åt dem. En proppmätt övre medelklass som både har bil och släp­kärra och aldrig behövt ställa sig frågan om det är ett problem att åka till återvinningen, men som ändå har råd att välja bort det. Å andra sidan har du en grupp som kanske inte ens har körkort? Hur ska de ta sig till återvinningen?  

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Älskade mamma kallar jag den”

”Älskade mamma kallar jag den”

Pappersarbetaren Rainer Paakkinen fortsätter teckna, ge ut böcker, och har tagit sitt livs första högskolepoäng.

”Se på mattorna, det är jag”

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

”Vi hoppar av glädje när det går bra”

”Vi hoppar av glädje när det går bra”

För drygt 20 år sedan steg Ástrádur ”Asti” Grétarsson ur fiskebåten, lämnade Island och följde med kärleken till Borlänge – och blev en engagerad bågskytt.

”Jag gillar det naturliga”

”Jag gillar det naturliga”

Profilen. När hon var barn ritade Ebba Ohlsson alltid hästar. Som sjuåring började hon på ridskola. När hon köpte sin häst, Nicci, var det självklart för henne att följa sin egen filosofi. Här berättar hon om … Hur chefens hjälp gjorde susen Jag har alltid drömt om en egen häst. Innan hade jag ridit på […]

Jämlikheten som försvann

Jämlikheten som försvann

Bilden av Sverige som ett unikt jämlikt land lever kvar trots att vi i dag har lika djupa klassklyftor som på 1940-talet. Den nyutgivna antologin Klass i Sverige sticker hål på en föråldrad självbild.

Kampen för liv

Kampen för liv

Nora Lorek och Maria Loewen skildrar barnmorskornas arbete i Bangladesh.

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg har gjort kompromisslös pop, skrivit dikter om att önska sina barn döda, kallat Moderaterna för skadedjur och bett grammisjuryn behålla sin skit. Inget var särskilt lönsamt.

Frihet på fyra hjul

Frihet på fyra hjul

Fotografen Benjamin Nørskov reser tusen mil för att fånga epa-kulturen.

Här sköljs oron bort

Här sköljs oron bort

Rädslan för att bli uppsagd. Coronapandemin. Den grå vardagen. Alla tankar på sådant löses upp och försvinner så fort Roger Broman kliver ner i det iskalla vattnet.

Du sköna nya spelvärld

Du sköna nya spelvärld

Banbrytande ljussättning och nästan obefintliga laddningstider kan förändra hur tv-spel ser ut och fungerar. Förhoppningarna efter att Xbox Series X och Playstation 5 lanserades i november är stora.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.