”Förändring börjar med en person som Thomas”

Krönika Skammen när bilden började spridas i skiftlaget var min. Det var väl mig det var fel på, som hade så barnsliga trosor på mig? Men då lärde Thomas mig hur det ligger till, skriver Linda Forså.

Om skribenten

Lindå Forså jobbar som ombudsman på IF Metall Stockholm. Tidigare arbetsmiljöansvarig för IF Metall Sörmland.

Arbetet inom svensk stålindustri är tungt, smutsigt – och alldeles underbart. Doften av svavel, värmen från en process av flytande stål och ljudet från radion som sprakar till om att skiftavlösning är på väg.

Alla som arbetat skift har någon gång känt gemenskapen som bildas när helt olika individer samlas under dygnets alla timmar med det gemensamma målet att producera.

Det är viktigt att ha roligt när man jobbar.
Men inte hur roligt som helst.

En bild som visade ett par för stora byxor som blottade en bit troskant med hjärtan på. Han som egentligen inte menade något illa, men som ville att hela skiftlaget skulle få se de barnsliga trosorna. Som fotade med sin Iphone. Resten av skiftlaget fick den som ett sms, sedan spred den sig vidare.

Jag minns skammen. Bortförklarandet av beteendet som om det var mig det var fel på. Jag som hade barnsliga trosor på mig.

Skämt kan övergå till trakasserier. Lustigheten som blir en sexistisk eller rasistisk kommentar för mycket. Då finns det en tacksamhet till den personen som sa ifrån när ingen annan vågade.

Vi kan diskutera grupperingar och kalla dem för systerskap, broderskap eller skiftlag. I alla grupper kan det gå fel. Men, det är på individnivå det brister när trakasserierna uppstår. Alla i gruppen har tre val: att hänga på, säga ifrån eller att acceptera i det tysta.

När bilden på mina trosor fått spridning och jag började få kommentarer vid skiftbyten fanns det en person som blev avgörande för mig, och för vår grupp. Det var Thomas.

Thomas var skyddsombud och ett envist sådant. Han hade ett stort rättspatos, han var också en ensamvarg. Han utförde sitt arbete och gick hem. Deltog sällan i aktiviteter utanför jobbet eller i kortspelen under rasterna.

Han hade som alla andra sett bilden. Men till skillnad från alla andra sa han högt: Det här är inte roligt. Han tog mig åt sidan och talade om för mig att det som hänt var oacceptabelt – och att skulden inte var min. Frågade om jag ville att vi skulle ta det vidare.

Jag vågade inte. Men kort efter mötet med Thomas så tystnade fnissen. Kommentarerna blev till blickar i backen och ämnet kom aldrig mer på tal.

Thomas sa ifrån. Han förstörde ”skämtet” och fick trakasserierna att upphöra.
Jag tackade aldrig för det här då. Men jag hoppas att han vet att han är en av dem som förändrar samhället till det bättre med sitt sätt, lite varje dag.

Han förändrade en jobbig situation för mig, men formade också en oskriven regel för oss alla om hur vi betedde oss på jobbet. Den här typen av skämt var inte längre roliga.

Att vara den som ”skvallrar” eller ses som ”bitter”. Att vara den som inte tillåter högt i tak, som inte ”förstår skämt” och som utesluts ur en gemenskap för att ha vågat säga ifrån. Den rollen är tuff att axla, och är också ett mod som få besitter.

Det har funnits stunder då jag borde ha vågat stå emot gruppen. Andra gånger har jag sagt ifrån och höjts till skyarna för det. Ytterligare andra gånger har jag tryckts ner i skorna på grund av att jag skapat dålig stämning genom att påpeka att någonting inte är okej.

Det är då jag förstår hur viktigt det är med stödet från det modiga syster- eller broderskapet, och det fantastiska skiftlaget.

Där vi inte accepterar kränkningar vid fikabordet.

Där det är självklart att någon säger ifrån när skämtet som dragits börjar skada arbetskompisen på stolen bredvid.

Där vi tillsammans sätter regler som minskar trakasserierna.

Det är vi som kräver hårdare straff för sexualbrott.

Vi som skrek rakt ut under #metoo.

Och det är vi alla som kommer att fortsätta att förstöra stämningen för att få en plats fri från trakasserier, diskriminering och kränkningar.

Och här kan förändringen börja.