Tiden kan vi aldrig köpa tillbaka

Krönika Arbetad tid kan omvandlas till pengar men åt andra hållet är det inte lika lätt, skriver Lars Henriksson.

Om skribenten:

Lars Henriksson är frilansskribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.

Jag är inte så van vid beröm, så den störtflod av ryggdunkningar och gratulationer jag hamnade i för något år sedan kom som en överraskning. Särskilt som det jag hade gjort bara gällde mig själv.

Bakgrunden var dubbel. Jag har aldrig varit särskilt begiven på att jobba övertid och efter fyra årtionden på fabriken kan även en vanlig arbetsvecka kännas som mer än nog. Samtidigt hade ledningen vant sig vid att utnyttja avtalets övertidsregler till bristningsgränsen.

Min inbitna ovilja mot övertid låg därför på klar kollisionskurs med företagets syn på att våra helger tillhörde dem.

Därför, men också för att både jag själv och andra skulle inse att jag inte skulle jobba kvar för alltid, hade jag lovat mig själv och mina arbetskamrater att den dag någon beordrade mig att jobba en helg var samma dag som jag ansökte om deltidspension.

Det var något mer än bara lyckönskningar, som om mina fyradagarsveckor öppnade ett litet andningshål också för dem.

Vi hade knappt kommit tillbaka från semestern innan det första helgjobbet annonserades och med många ännu lediga var jag beredd på vad som komma skulle. Påtagligt besvärad kom så vår nye förman fram till mig och sa att han var tvungen att beordra mig att arbeta på lördag.

I enlighet med mitt löfte skrev jag på rasten ut blanketten för deltidspension, fyllde i och lämnade in den till en lätt chockad chef. (Jag insåg att jag inte hade hunnit berätta om mitt löfte för honom…)

Och inhöstade som sagt mer uppskattning från fler arbetskamrater än jag kan påminna mig att jag någonsin fått.

Det var något mer än bara lyckönskningar, som om mina fyradagarsveckor öppnade ett litet andningshål också för dem. Bara tanken på att vi faktiskt inte måste arbeta så mycket som vi gör verkade muntra upp många.

Tid är pengar, ett slitet uttryck som varje ackordsarbetare känner inpå huden. Likväl är det bara till hälften sant. Arbetad tid kan omvandlas till pengar men åt andra hållet är det inte lika lätt; en lördag på jobbet ger pengar på banken men tiden som kunde ägnats åt vänner, familj eller ”bara” återhämtning, kommer inte igen. Vi kan aldrig köpa tillbaka den tid som flytt.

De flesta jag känner suckar i dag mer över att tiden inte räcker, både på jobbet och hemma, än pengarna. Rationaliseringar, nedskärningar och skärpta krav ökar pressen inom alla yrken.

I anorektiska ”lean”-organisationer ersätts de marginaler som alltid behövs med övertid, bemanningsanställda och tillfälliga jobb. Vi som arbetar har blivit den buffert som ingen vill betala för.

Det sliter fysiskt och psykiskt och mest på oss med tunga jobb – de flesta som kroppsarbetat under ett helt liv har någon kroppsdel som är sliten eller skadad.

Lågutbildade har mer än dubbelt så många sjukdagar som högutbildade och även livslängden dras isär efter klassgränserna. Pandemin har både belyst och förstärkt ojämlikheten. Medan vissa har kunnat lugna ner livet genom hemarbete har vi som jobbar fysiskt gått till jobbet som vanligt, trots smittorisken.

Klyftorna ökar medan vi arbetar och vidgas ännu mer efteråt. Den så kallade ”pensionsreformen” – i verkligheten en drastisk sänkning av pensionerna – som snabbt drevs igenom för ett kvarts sekel sedan, har en extrem klassprofil som kommer att tvinga allt fler att bita ihop och lida under sina sista yrkesår eller se fram mot en mycket knaper ålderdom.

Att dessutom pensionsåldern gradvis höjs med argumentet att livslängden ökar gör inte saken bättre – det är en väldig skillnad att arbeta vidare efter 65 om du är advokat eller vårdbiträde.

Byggnads driver i dag krav på Knegartillägg på pensionen så att vi som jobbat länge i slitsamma jobb ska kunna få en anständig tillvaro som äldre. Definitivt ett steg i rätt riktning och en angelägen jämlikhetsreform.

Läs också

Maktstriden om din tid

Helgarbete och extra timmar utan mer betalt – det är drömmen för industrin som vill ha folk på plats bara när produktionen behöver det. Anställdas inflytande över arbetstiderna har blivit ett besvär som helst ska bort.

En ännu djärvare tanke är väcka liv i den avsomnade debatten om att tillbringa kortare del av vårt liv på jobbet.

Förkortad arbetstid och arbetsplatser som är tillräckligt bemannade skulle inte bara pressa ner den arbetslöshet som varit arbetsgivarnas främsta allierade sedan 90-talskrisen.

Det skulle även innebära att vi med tunga jobb slapp välja mellan att slita ut oss eller lämna arbetslivet för en fattig ålderdom.