Även hårdrockare tappar sitt svall

Krönika Rynkor och slapp hud är inte heller lätt, men hårdrock hänger trots allt ihop med långt hår.

Klockan ringer. Stel som en pinne haltar jag ut mot toaletten. När jag öppnar badrumsskåpet märker jag att ansiktet i spegeln inte är mitt eget. Det tillhör min gamle farsa. Jag har blivit gubbe. Kanske är det tur att jag aldrig blev den där rockstjärnan jag drömde om som liten. Då hade spegelbilden varit omöjlig att acceptera.

För några år sedan berättade jag för Ozzy Osbourne att det gjorde ont bara jag försökte ta mig upp ur sängen om morgnarna. Han tyckte att ålder bara är en siffra. På scenen känner han sig ålderslös.

Jag tror dock inte att det är krämpor som är det jobbigaste för en sjuttioplus-stjärna, utan utseendet. Om publiken fick som de ville skulle artister konserveras i formalin. AC/DC löste det genom att visa upp sig i silhuett på omslaget till sin senaste skiva. Frånsett rynkor och slapp hud är det egentliga kruxet att hårdrock är så förknippat med långt hår. Tunnhårighet är tabu.

När jag var yngre tyckte jag att det var konstigt att just hårdrocksgubbar aldrig blev flintskalliga. Tvärtom tycktes de få tjockare och större hår ju äldre de blev.
Under en period hade den brittiska tidningen Classic Rock ett stående inslag där en av frågorna var huruvida artisten skulle överväga att bära peruk om det hjälpte karriären. Alla ljög eller svarade undvikande.

När jag skulle träffa det parodiska glamgänget Steel Panther stod dörren till deras omklädningsrum på glänt och jag råkade få se dem med sitt riktiga hår. Det var knappast en chock att alla utom sångaren Michael Starr uppträdde i peruk, men Starr blev ändå putt när jag tog upp det och fnös att jag aldrig skulle ha vågat ställa en sådan fråga till Paul Stanley. Jag sa att jag frågat Kiss frontman om just detta bara några månader tidigare och att han inte haft några problem att prata om sin syn på löshår. Det blev tyst i rummet.

Steel Panther har sina rötter i tributebandet Atomic Punks. De hyllade Van Halen, vars sångare David Lee Roth är en annan som lidit av flyende hårfäste. Mot slutet av 80-talet var Roths dagar som sexsymbol räknade när de höga
vikarna gjorde intåg. Det dröjde sedan decennier innan han godtog sin tunnhårighet och visade upp sig au naturel.

En som däremot omedelbart blev vän med sin flint var Lars Ulrich. När Metallicas trummis var i 30-årsåldern var han fruktansvärt fåfäng. Han slängde gärna sin yviga hårman på ett så överdrivet sätt att det till slut blev en del av scenspråket.

När håret sedan började tunnas ut klippte han av testarna och tog det hela med en axelryckning. Som skapare till ett av världens största band hade han inget kvar att bevisa. Vem brydde sig egentligen om något så i sammanhanget banalt som utseende?

Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare. Jag gillar Lars. Våga vara som Lars, tänker jag och stänger badrumsskåpet.

Carl Linnaeus