Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Även hårdrockare tappar sitt svall

9 juni, 2021

Skrivet av

Krönika Rynkor och slapp hud är inte heller lätt, men hårdrock hänger trots allt ihop med långt hår.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Klockan ringer. Stel som en pinne haltar jag ut mot toaletten. När jag öppnar badrumsskåpet märker jag att ansiktet i spegeln inte är mitt eget. Det tillhör min gamle farsa. Jag har blivit gubbe. Kanske är det tur att jag aldrig blev den där rockstjärnan jag drömde om som liten. Då hade spegelbilden varit omöjlig att acceptera.

För några år sedan berättade jag för Ozzy Osbourne att det gjorde ont bara jag försökte ta mig upp ur sängen om morgnarna. Han tyckte att ålder bara är en siffra. På scenen känner han sig ålderslös.

Jag tror dock inte att det är krämpor som är det jobbigaste för en sjuttioplus-stjärna, utan utseendet. Om publiken fick som de ville skulle artister konserveras i formalin. AC/DC löste det genom att visa upp sig i silhuett på omslaget till sin senaste skiva. Frånsett rynkor och slapp hud är det egentliga kruxet att hårdrock är så förknippat med långt hår. Tunnhårighet är tabu.

När jag var yngre tyckte jag att det var konstigt att just hårdrocksgubbar aldrig blev flintskalliga. Tvärtom tycktes de få tjockare och större hår ju äldre de blev.
Under en period hade den brittiska tidningen Classic Rock ett stående inslag där en av frågorna var huruvida artisten skulle överväga att bära peruk om det hjälpte karriären. Alla ljög eller svarade undvikande.

När jag skulle träffa det parodiska glamgänget Steel Panther stod dörren till deras omklädningsrum på glänt och jag råkade få se dem med sitt riktiga hår. Det var knappast en chock att alla utom sångaren Michael Starr uppträdde i peruk, men Starr blev ändå putt när jag tog upp det och fnös att jag aldrig skulle ha vågat ställa en sådan fråga till Paul Stanley. Jag sa att jag frågat Kiss frontman om just detta bara några månader tidigare och att han inte haft några problem att prata om sin syn på löshår. Det blev tyst i rummet.

Steel Panther har sina rötter i tributebandet Atomic Punks. De hyllade Van Halen, vars sångare David Lee Roth är en annan som lidit av flyende hårfäste. Mot slutet av 80-talet var Roths dagar som sexsymbol räknade när de höga
vikarna gjorde intåg. Det dröjde sedan decennier innan han godtog sin tunnhårighet och visade upp sig au naturel.

En som däremot omedelbart blev vän med sin flint var Lars Ulrich. När Metallicas trummis var i 30-årsåldern var han fruktansvärt fåfäng. Han slängde gärna sin yviga hårman på ett så överdrivet sätt att det till slut blev en del av scenspråket.

När håret sedan började tunnas ut klippte han av testarna och tog det hela med en axelryckning. Som skapare till ett av världens största band hade han inget kvar att bevisa. Vem brydde sig egentligen om något så i sammanhanget banalt som utseende?

Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare. Jag gillar Lars. Våga vara som Lars, tänker jag och stänger badrumsskåpet.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Varje samtal kan vara det sista

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

Musik räddar liv

Musik räddar liv

”Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig”, skriver Carl Linnaeus.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.