Från gruvhål till ångsåg – så blev livet på Guldkusten
Så var det att vara arbetare på 1800-talet
Fabriken blev skejtarnas paradis
Publicerad 2021-06-17, 09:00 Uppdaterad 2022-01-04, 15:57
Gamla industrier Friheten ute på asfalten kommer alltid vara skejtarnas hem. Men under vintern blir industrin deras härbärge.
Lastporten in till Kockums gamla lokaler i Söderhamn står på glänt. Strax innanför, på en trave med lastpallar, står Conny Björklund och spanar på åkarna som dundrar igenom skejthallen Traversen.
– Vi skulle kunna skejta ute egentligen, men vi har haft påsklovsöppet för de yngre, berättar han.
Till hallen har det letat sig sex åkare i dag. Ovanför dem finns den gamla traversen från industritiden kvar. Förr har den burit maskindelar som gått till den svenska skogsindustrin. I dag hänger det i stället ett trettiotal utslitna sneakers.
Vem som började eller när det första paret åkte upp på traversen vet inte Conny längre. Kanske var det han som satte i gång det hela. Men en tradition har det blivit, när skorna gjort sitt så åker de upp. Ett litet spår av åkarna som övervintrat inne i den gamla industrin.
För det är i just industrimiljöer som landets skejtare oftast hittat sin tillflyktsort. För dem i Söderhamn blev den platsen Traversen. Men vägen dit var inte helt lätt.
– Det var några år av ensamhet då vi endast var ett fåtal eldsjälar som höll i gång åkandet. Inte bara här i Söderhamn utan även i resten av Sverige.
Så här i efterhand förstår jag dem, vi var mest ett gäng gapiga kids som krävde någonstans att vara.
Det är kvällstid och det är mestadels veteraner som flyger utför ramperna. Ljudet av hjulen i hårdplast resonerar genom träkonstruktionen. Ett ljud som plötsligt punkteras av en tystnad och sedan en hård duns när brädan, med eller utan åkare, landar.
Kristoffer Lindström, eller Koffe, sätter landningarna. Hans första bräda fick han redan som sexåring. Sedan dess har han åkt till och från. Ibland kan det dröja år emellan, men förr eller senare hittar han alltid tillbaka till brädan. I dag är han 28 år och jobbar på ett åkeri med att köra sågverksprodukter. Första mötet med Conny ägde rum på den lokala skejtparken.
– Conny och de andra var äldre än oss. De hade sitt gäng och vi vårat. Men med tiden så kom åldern att inte spela någon roll alls, utan vi började hänga, berättar han.
När Conny i år fyller 44 så har han skejtat i över 30 år. Och under de åren han har växt upp med brädan vid sina fötter så har även sporten utvecklats.
Skejtande har sitt ursprung i soliga Kalifornien och surfarkulturen på 50-talet. Det kom till som ett alternativt sätt att fördriva tiden på de dagarna då vågorna lyste med sin frånvaro. I folkmun fick det namnet trottoarsurfing.
I 90-talets Söderhamn var det fortfarande trottoaren, gatorna, som var skejtarnas hemvist. Närmaste skejthall fanns en timme bort i Gävle. En resa som inte hörde till vanligheten för en trettonårig Conny. Samtidigt är det ute i det fria man helst åker, berättar han. En steril bit av stadsmiljö kan i en skejtares ögon förvandlas till något helt annat. Något levande. Trappor, räcken och avsatser kan bilda en tydlig linje genom betong och asfalt. En sekvens av trick som ska bemästras genom balans och koordination, men framför allt mod.
Under de varma sommarhalvåren var allt frid och fröjd. Men Söderhamn är inte Kalifornien, och när vintern drog in över staden fanns det helt plötsligt ingenstans att ta vägen.
Parkeringshuset i centrum erbjöd tak över huvudet och bra underlag. Vakterna var dock inte lika förtjusta i att ett gäng tonåringar hängde där på kvällarna.
Nästan varje session slutade med att åkarna jagades bort. Något Conny tre decennier senare fortfarande har svårt att förstå varför. Det fanns inga bilar där att tala om, och de hade aldrig orsakat någon skada.
Och så höll det på i flera år. På somrarna hängde de på skejtparken och gatorna. På vintrarna sökte de sig till oanvända lokaler, oftast utan att fråga om tillstånd. Conny och de andra tjatade hos kommunen om att få en skejthall men de var ointresserade.
– Så här i efterhand förstår jag dem, vi var mest ett gäng gapiga kids som krävde någonstans att vara. Utan någon tydlig idé. Det kommer man inte långt på, säger Conny Björklund.
Skejtarna hade länge stått utanför föreningssverige, men runt millennieskiftet började allt fler lokala skateboardföreningar dyka upp. Om Söderhamns skejtare skulle ha en permanent plats under vintrarna behövde man bli tagna på allvar. 2001 bildade därför Conny Björklund Söderhamns skateboardförening.
Kontakten med kommunen blev med tiden bättre, bland annat erbjöds de en plats i vad som i dag är skejthallen Traversen. Då ratade de lokalen eftersom den var några meter för liten.
I stället hade man ögonen på en annan större lokal.
Det skulle dröja ända fram tills 2008 innan Söderhamns skateboardförening till slut fick sin hall.
När kommunen drabbats av gängbildningar och drogproblem sattes akuta åtgärder in, bland annat den så kallade ungdomsmiljonen. Pengar som stadens ungdomar själva fick vara med och bestämma över hur de skulle användas.
Skejthallen blev ett populärt förslag. Och skateboardföreningen fick 300 000 kronor för att äntligen kunna bygga sin hall. Mycket pengar för en tämligen nystartad förening, men inte tillräckligt för att få hyra in sig på den platsen man ville. Kockums gamla fabrik var vad som fanns. Så med en del tricksande och kreativa lösningar i ett 3D-ritningsprogram fick till sist Conny Björklund den 300 kvadratmeter lilla lokalen att funka, om än knappt. Och i september 2008 började de bygga.
En av de som var med och byggde skejthallen var Jens Jonsson. Då var han 17 år gammal. Han minns stämningen bland de tjugotal som tillsammans mer eller mindre hjälptes åt att bygga.
– Vi byggde och åkte om vartannat hela dagarna, i något hörn kunde saker stå halvfärdiga, då var det bara att köra, säger Jens som i dag har med sig
bonusbarnet Adrian till Traversen.
Conny var besviken i början minns han. Att de inte hade fått en större lokal, och att han skulle behöva kompromissa med sin vision. Men när byggandet satte i gång så släppte det. Söderhamns skateboardförening skulle äntligen ha en hemmabas.
Skejthallar kräver utrymme, framför allt på höjden. Därför lämpar sig industri- och lagerlokaler bra och i de flesta fallen renoveras byggnaden innan. Traversen och den exponerade tegelväggen ger lokalen en särskild charm, berättar
Conny medan han blickar ut över hallen.
Timmarna har gått och vårsolen börjar sakta försvinna. Lastporten in till hallen står fortfarande öppen. Det är kallt här inne. Härligt för den som blir varm av att åka, men lastporten fungerar också som luftintag. Ventilationen i den gamla byggnaden är inte den bästa.
I hallen, mellan två av ramperna, finns en korridor undanstoppad. Den är heltäckt från golv till tak av urblekta fotografier, tidningsurklipp och gamla brädor. Den berättar historien om skejthallen Traversen och personerna som utgör den. Artiklar från tiden då hallen blev till.
Här finns historien om Söderhamns egen skejttävling, Söderhamn BBQ Battle, som lockat barn och vuxna från olika delar av landet, och som satt staden på kartan i skejtsverige. Fotografier på fyllda hallar och parker. Allt det där som just nu är på paus.
Därför kan det först tyckas anmärkningsvärt att Söderhamns skateboardförening har fler medlemmar än någonsin.
– Skateboard som trend har alltid haft sina toppar och dalar, men senaste året har varit unikt, berättar Conny Björklund.
Att skejtande mestadels sker utomhus är något som har gynnat sporten under coronatider, tror Conny. Det blir ett sätt för unga att komma ut och röra på sig och samtidigt träffa andra.
Föreningen riktar sig i dag mot ungdomsverksamhet, som skejtläger på sommarloven och tjejskejt.
Den nya generationens åkare har möjligheten att på somrarna åka under den gassande solen, för att sedan nöta inomhus när dagarna blir kyligare. På nätet kan de se och lära av proffsen.
– Du ser nioåringar göra tricks som jag som vuxen bara kan drömma om att göra, säger Conny.
Ja, det är mycket som har förändrats sedan tiden då han jagades ut ur parkeringshus. Om det blir något OS i Tokyo i år kommer sporten för första gången att göra sitt intåg i de olympiska spelen. Oskar Rozenberg från Malmö är Sveriges medaljhopp, men kvalen in till OS har dröjt på grund av pandemin.
– Det är inte en helt okontroversiell utveckling, säger Conny.
För många är skejtandet något som tillhör gatorna. En konstform snarare än en sport som ska bemästras. De menar att professionaliseringen förstör den anda och kultur som genomsyrat åkarna sen dess begynnelse.
– Men det ena behöver inte utesluta det andra, tycker Conny.
Och kanske är just den här kvällen något av ett lysande exempel på det. Ett gäng kompisar som samlats för att åka och prata om den gamla goda tiden. Och så lilla Adrian som är där för att åka på sitt påsklov.
Conny Björklund
Ålder: 44 år.
Bor: Söderhamn.
Familj: Singel.
Om att driva Sveriges största skejtsida: ”Jag började som frilansare på Tacky.se när den startade. Vi följde tävlingar och berättade om svenska åkare. Inte bara proffsen utan även gräsrötterna, kids som snickrat hemvideos. 2012 tog jag över helt, men i dag är redaktionen nedlagd. I stället ordnar vi skejtläger och är med och bygger skejtparker.”
