Räven finns där ute i natten
På natten blir tankarna sega. Men vi är inte ensamma om att vara vakna, skriver Johan Airijoki.
Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
29 juni, 2021
Skrivet av Johan Airijoki
Krönika Där jag kommer ifrån hälsar vi mest med ett ”tjena”, men efter pandemin vill jag gå loss med kindpussarna, skriver musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.
Jag börjar bli riktigt trött på att sitta hemma nu och vänta ut den här pandemin. Det är ändå bättre än att bli sjuk eller smitta andra, men det börjar kännas torftigt att ständigt hålla avstånd till andra människor.
Jag bor i Gällivare och det har aldrig varit en speciellt kramig stad. Folk är vänliga men ganska reserverade här uppe.
Sällan möts man ens med ett handslag. Redan innan pandemin hälsade vi oftast med en nick och ett tjena här uppe i malmfälten. Men jag börjar bli riktigt sugen på att klänga och krama på mina medmänniskor.
Jag tror inte att jag är den enda som känner mig understimulerad. Jag kommer gå loss med kindpussar och kramar när det här är över. Ta tag i en arbetskamrat och ge en lite för lång kram för vad som är brukligt i mina sociala sammanhang.
Jag bodde i Umeå under några år och där lärde jag att krama människor. Första gången du träffar en människa i Umeå får du ett handslag. Andra gången ni träffas får du en kram. De är varma på det sättet i Umeå. Det ska de ha för, som man uttrycker det på den lokala dialekten.
Just nu går det runt väldigt många okramade Umeåbor där ute. Jag kan bara föreställa mig hur kelsjuka den här pandemin har gjort dem. Så kan vi alla se till att vaccinera så fort som möjligt så att du jag och Umeåborna kan möta varandra med mer värme och mindre rädsla för att bli sjuka.
I början av karantänslivet tänkte jag att det här kommer ge mig en massa tid till att skriva musik inför nästa skiva. Men det har inte fungerat på det viset för mig. Jag måste fylla på med liv för att det ska kunna komma ut musik i andra änden. Jag skriver dokumentärt. Jag tar inspiration från mina erfarenheter och berättelser jag snappar upp från människor runt mig.
Just nu är tillvaron fattig på erfarenheter och andra människor. Jag har sett väldigt mycket på skräpiga science fiction-serier från de olika streaming-plattformarna de senaste året. Skulle jag göra en skiva nu skulle den få handla om att dricka folköl och se på Star Trek: Voyager.
Det måste finnas ett liv efter pandemin. Experterna säger att vi kommer att få dras med coronasmittan och dess mutationer under lång tid framöver. Men i takt med att fler och fler av oss vaccineras så kan vi minska smittspridningen och öppna upp samhället.
Från och med första juni har restriktionerna för offentliga sammankomster lättats.
Det känns hoppfullt.