Industriarbetarnas tidning

Han gör landets alla liar

25 augusti, 2021

Skrivet av

Öppna landskap Nyslagna ängar gav plats för ängsblommor och ljus. Förr hade varje by sina egna liesmeder, men i dag återstår bara en enda i hela Sverige, Mattias Helje i Lima.

Foto: David Lundmark.

Mattias Helje

Ålder: 51 år.
Bor: I byn Heden, Lima, Dalarna.
Familj: Fem barn och sambon Maëlle Dubey från Schweiz.
Yrke: Smed. Den ende i Sverige som tillverkar liar.
Utbildning: Fyraårig smidesutbildning på Steneby-skolan, Dals Långed.
Fritidsintresse: Fiolmusik. Riksspelman efter att ha tagit Zornmärket i silver. Har spelat in två album, bland annat med grannen och smeden Perjos Lars Halvarsson.

Ska vi gå hem nu då? Brasan har ju näst intill slocknat.”

Byns valborgsmässofirande började lida mot sitt slut när far undrade om de inte skulle gå hem nu, han och Mattias.

De slog följe med Thore.

När de hade gått en bit föreslog Thore att de kunde gå hem till hans smedja. Så fick pojken se hur spik smiddes.

Ett ögonblick kan avgöra ett livsval, även för en tolvåring. Glöden, det rödheta järnet, hammarslagen mot städet. Allt överrumplade honom. Jag måste få prova!

Några år senare, prao i högstadiet. Praktikplatsen låg på andra sidan älven, i Limedsforsen, i Pålsmedjan där Pål Gunnar inte bara visade konsten att bearbeta upphettat järn utan också hur man skulle stå så att man inte fick ont, så att man orkade med ett liv i smedjan. Mattias Helje har kommit att leva sitt liv i smedjan.

Nästa år firar han trettioårsjubileum som smed på heltid.

Mattias Helje späntade en näve tändved och lade den på kolen. En stund senare glödde ässjan. Han körde in en decimeterlång stålbit i den glimmande kolhögen, ett enprocentigt kolstål som ger lien dess vassa egg. Hettan, nu uppåt en femtonhundra grader, fick stålet att skifta i rödgult och när färgen övergått i ljusgult drog han ut det glödgade stålet med tång och lade det heta stycket under den mekaniska fjäderhammaren som dunk! dunk! dunk! jämnade till biten.

Snabbt i med ett nytt ämne i ässjan, ett fyrkantsjärn aningen längre och något grövre än eggstålet. När det järnet lyste ljusgult lade han på städet och knack! knack! knack! slog han fram ett spår längs mitten av järnbiten. I spåret tryckte han sedan ner eggstålet och så tillbaka med hela stycket i ässjan för att ”koka in stålet i järnet” medan han strödde över borax för att skydda stålet mot oxidering.

Hettan tog tag i biten och så fort tomteblossen började gnistra var det hög tid att dra ut stycket för vidare bearbetning under hammaren. Liebladet tog form.

Långsmalt, halvtunt. Eggstålet slätsmiddes fram till liens vassa sida. En rygg byggdes upp längs baksidan för att ge lien stadga.

Tekniken har inte förändrats nämnvärt under seklerna.

– För mig tar det två timmar att smida en lie. Det var vad det tog på 1700-talet också.

I Lima har man i århundraden sagt att det gäller att ”smiâ mâ jâne e vât”. Att smida medan järnet är varmt. Mattias Helje håller traditionen vid liv. Här vid fjäderhammaren som tidigare tjänstgjort på Säters yxfabrik. Foto: David Lundmark.

Sex liar på en tolvtimmarsdag var ett normalt dagsverke förr. Själv gör han ett tjugotal per år, beroende på efterfrågan.

– Jag är långt ifrån så driven som smederna förr. De hade dessutom bara släggor att jobba med. Jag har ju maskiner till hjälp.

Varje moment har sina svårigheter.

– Alltså, du kan ju bränna av hela lien i det allra sista momentet. Materialet är så tunt och håller du det femton sekunder för länge i elden så har du förstört hela lien. Du måste vara med under hela processen, aldrig slappna av.

Förr tog det tio år att bli en fullärd liesmed. För Mattias tog det uppåt en tjugo.

– Ja, eftersom jag inte gjorde lika många som de gjorde förr. Om jag gör tjugo på ett år och en smed på den tiden gjorde tvåhundra så är det klart att det påverkar hur snabbt man lär sig.

Det sägs att en välsmidd lie ger ifrån sig en klockren a-ton. Vi låter ett lieblad hänga på ena handens pekfinger. Med den andra handen tar vi en skruvmejsel och slår till. Klockrent.

– Ja, det påstås vara bevis, jag vet inte. Däremot vet jag att riktigt dåliga liar låter stumt, plåtaktigt, när man slår på dem.

I surströmmingsburken förvaras vällsanden som används som flussmedel när lien stålas. Foto: David Lundmark.

Har ni någon gång råkat de gamla liebladen? Bortglömda i en bod, oanvända sedan årtionden. I uthuset hemma låg liarna efter farfar. Vissa centimeter-smala, nedslipade. Just de visade sig vara de allra bästa, de kunde inte slängas eftersom de höll skärpan så bra.

För den närmaste grannen var lien redskapet som gav hans fyra mjölkkor vinterfoder. Innan slåttern slipades liarna på den rödaktiga sandstenen som vevades för hand. Efter midsommar slogs höet. Allt hässjades. Åtta ”golv”, i princip åtta hässjor, per ko, räckte för vintern.

Efter slåttern låg ängsmarken mager.

Då! Då fick ängsblommorna chansen! Rikedomen som slumrade i jorden exploderade. Eftersom gräset inte låg kvar på marken och gödslade fram nytt gräs fick ängsblommorna tillfälle att ostört breda ut sig.

Ängen förvandlades till ett praktfullt smörgåsbord av blommor där humlor och bin kunde förse sig innan de satte fart på frukt och bär.

Ängen – allt mer sällsynt i Sverige.

En dag kom grannen. Kräfta i magen. Korna till slakt. Tomt och tyst i båsen, slipstenen övergiven, hässjvirket ruttnade, busk intog ängarna.

Byar förvandlas till villasamhällen. Gräsmattor jämnas släta av åkgräsklippare eller robotar. Runt byarna förmörkas landskapet av busk och sly. Ingen minns längre ängarnas storhetstid kring förra sekelskiftet. Då motsvarade ängsmarken en och en halv miljon fotbollsplaner. I dag: knappt tio tusen.

Ängen, skapad av människan, förmår inte sköta sig själv. Den måste slås och räfsas, annars växer den igen och kväver den mångfald av arter som finns nedbäddad i marken.

Mattias Helje är smeden på Heden, en by i Lima några mil söder om Vasaloppsstarten och Sälenfjällen. Här, intill Västerdalälven, bosatte sig människorna tidigt. Jorden var förhållandevis bördig och vattnet erbjöd den snabbaste färdvägen oavsett om det var fruset eller inte.

Med tiden började järnet att hanteras i byarna. Från myrar hämtades den järnmalm som i småskaliga blästerugnar smältes till ämnen som i sin tur smiddes till spik och hästskor, lås och liar. Om vintrarna sågs slädar färdas mot vintermarknaderna i Norge, slädar lastade med nysmidda liar packade i så kallade liekistor.

Hem återvände Limabönderna med en annan last i kistorna: torkad fisk. Lukten sitter i än i dag.

– Känn själva, uppmanar Mattias Helje.

Han öppnar en av kistorna som står i hans smedja. Järnbeslagen är märkbart anfrätta av saltet i importfisken.

Liar på gång. Längst ner en bit fyrkantsjärn, ursprungsmaterialet som smids ut till en lie. Foto: David Lundmark.

På 1700-talet fick lien sitt genombrott. Tillverkningen tog fart. Bara i Lima-
byarna lär det ha tillverkats uppåt en åtta tusen liar per år i mitten av 1700-talet. Statens ämbetsverk Bergskollegium höll koll eftersom järnet var en värdefull tillgång som kunde gjutas till kanoner eller ge exportinkomster.

Bergsrådet Schröderstierna från Bergskollegium häpnade när han kom till Lima i mitten av 1700-talet. Smedja på smedja. Av 320 bönder var 250 smeder. Då hade Carl von Linné redan varit på plats och konstaterat att ”näppeligen gård finnes som icke smedja har” och att Lima-liarna var ”de förnämsta”.

Med lien blev det möjligt att slå större ytor. Efter midsommar slogs gräset som torkades till hö. Senare på sommaren slogs säden, när lien ersatte skäran kunde större fält slås på kortare tid. Ju mer hö – desto fler djur kunde födas. Ju fler djur – desto mer gödsel på åkrarna. Lien gav mer mat på borden.

Inte undra på att liesmidet växte till en industri, främst i Mellansverige vari-från bruket av lien spreds över landet. För hundra år sedan fanns ett tjugotal liefabriker i landet.

Sedan kom slåttermaskinen och skördetröskan.

På 1950-talet återstod bara två liefabriker, Hammerdal i Jämtland och Igelfors i Östergötland. 1971 smiddes den sista lien på Igelfors som sadlade om till att bli underleverantör åt fordonsindustrin.

Hammerdals liefabrik finns kvar till namnet, men har inte tillverkat liar på trettio år. Ungefär samtidigt som den sista lien smiddes på Hammerdal började Mattias Helje smida sina.

Foto: David Lundmark.

Han är Sveriges enda liesmed. Men kanske inte den sista. Intresset för smide är på uppgång, utbildningarna är fulltecknade.

Mattias Helje ångrar inte livsvalet han gjorde den där valborgsmässoaftonen. Med åren har det blivit en hel del liar, yxor, gångjärn, knivar, ljuskronor, handtag, spik.

Att smida just liar föll sig naturligt. Efterfrågan fanns och har knappast avtagit med åren, tvärtom. Lusten att slå med lie har tilltagit.

– Det är ju så mycket trevligare att slå med lie än att gå runt med en trimmer. Lär man sig tekniken är det knappast jobbigare. Och så blir det finare efteråt.
Han slår sina slänter runt gården för ”där duger bara lie”.

Lien duger. Som naturvårdare klassen bättre än trimmern. En lie skär av gräset medan en trimmer mosar gräset till gödsel och ger gräset ny skjuts.

Däremot, om gräset slås och inom några dagar räfsas bort ges utrymme för den mångfald av arter som inte klarar konkurrensen från gräset. Lien skapar skönhet.

Lien öppnade landskapet.
Slåttern förfinade det.
Liesmederna gjorde det möjligt. 

Så slår du med lie

  1. Se till att lien har rätt vinkel, då skär den bäst. Ett lillfingers höjd mellan liebladet och markytan är perfekt.
  2. Se till att orvet, skaftet, har rätt längd för dig. Lika långt avstånd mellan handtagen, kleggarna, som längden på din
    underarm.
  3. Låt kroppen slå, inte armarna. Slå i cirkelrörelser lågt ner mot backen. Med lätt böjda knän och med kroppstyngden skiftande från höger fot till vänster.

En kommentar till “Han gör landets alla liar

  • Jag är född 1953 på 70talet skulle min far lära mig slå med lien, han är född i Tornedalen med 11 syskon, för att få mat till djuren så var dom tvungna att hålla på med myrslåttern. Det fanns inga åkrar för fattigbönderna utan man fick ta det som fanns,
    Avslutar denna historia med frågan / lärde jag mig att slå med lien
    ”Nej jag dög inte till det”

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Varför är man mera rädd om djur och växter än om människor?

Varför är man mera rädd om djur och växter än om människor?

Den frågan ställdes på Fabriksarbetareförbundets kongress 1971 och orsakade våldsamt uppseende. En ny bok förklarar varför.

Tony Könberg har hittat sin plats

Tony Könberg har hittat sin plats

Han stod på scen för första gången redan 1988. Nu varvar truckföraren Tony fabriksarbetet med skådespeleriet. Men engagemanget höll på att bli för mycket.

Teatern tände Tony

Teatern tände Tony

Kvartersteatern tog honom med storm. Nu varvar truckföraren Tony Könberg jobbet på fabriken med skådespelandet.

DA möter: Volontärerna i Nyvång

DA möter: Volontärerna i Nyvång

Följ med till museet vid Nyvångs gruva och träffa entusiasterna som håller det vid liv. Ett samtal om vikten av att vårda minnet av både bygdens och släktens historia.

Volontärerna i Nyvång älskar sin hembygd

Volontärerna i Nyvång älskar sin hembygd

Runt om i Sverige kämpar ideella krafter för att hålla minnen av gamla arbetsplatser vid liv. Som i skånska Nyvång. Här låg en gång Nordens största kolgruva. Men nu tycks även museiföreningen sjunga på sista versen.

Kajsa svarar på snapchat-signaler

Kajsa svarar på snapchat-signaler

Att Jeff Bernysson har en hund, två minigrisar, tre katter och fyra vaktlar kanske inte är så udda. Men så har han ett dussin papegojor också. Här berättar han om  … …  hur det började Jag tycker om alla djur, men särskilt fåglar och i synnerhet papegojor. Min farbror hade en blågul ara i många år och det […]

Grön politik ger motståndskraft

Grön politik ger motståndskraft

Om vi ska slippa slungas från den ena krisen till den andra behövs ett stabilt samhälle, skriver Kajsa Borgnäs.

Labbet som drar till havs

Labbet som drar till havs

Hur är vattnet ­utanför ­Holmen i Hallstavik? Är det tillräckligt rent? Det vet brukets ­labbpersonal som tar prover med jämna mellanrum.

Spionförfattaren som själv var agent

Spionförfattaren som själv var agent

John le Carrés romaner är lika vindlande och ­snåriga som den värld av spioner han skildrar. DA:s deckarexpert Lennart Lund följer under­rättelseagenten George Smiley genom decennierna.

Vilda fångar

Vilda fångar

Under tio års tid har fotografen Julia Lindemalm skildrat djurparker och vår obesvarade kärlek till vilda djur.

DA granskar skuggsamhället

Åtal mot bolaget som städade hos statsministern

Åtal mot bolaget som städade hos stats­ministern

Företagaren som anlitat svart arbetskraft för att städa Magdalena Anderssons villa, åtalas för brott mot utlänningslagen. Städerskan Chilo kommenterar: ”Nyheten gör mig glad, äntligen skipas rättvisa.”

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Statsministerns städerska fick svarta pengar direkt av ägaren till städbolaget. Hans tidigare firma är dömd för ekonomisk brottslighet och han själv är ökänd hos facket som en oseriös aktör.

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Bland underentreprenörerna i Projekt Rosenbad finns ett stort städbolag som bryter mot lag och avtal. Anställda vittnar om hemska arbetsförhållanden.

Vi städar Sverige – utanför lagen

Vi städar Sverige – utanför lagen

Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder.
Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.

LO-ordföranden: Facken larmar om fusk – men myndigheterna gör ingenting

LO-ordföranden: Facken larmar om fusk – men myndigheterna gör ingenting

Kan fackförbunden göra mer för att få bukt med skuggsamhället? Nu svarar LO-ordföranden Susanna Gideonsson på kritiken. ”När allt ser bra ut på papperet måste vi ha någon som slår larm”, säger hon.

Arbetslivs­kriminalitet: Kollektivavtal ingen garanti för schysta villkor

Arbetslivs­kriminalitet: Kollektivavtal ingen garanti för schysta villkor

Till Syndikalisterna söker sig människor i hopp om att få ut löner som deras arbetsgivare struntat i att betala. Flera har försökt få hjälp av de LO-förbund som finns på arbetsplatsen, men utan resultat.

Så ska Sverige få kontroll över fusket i arbetslivet

Så ska Sverige få kontroll över fusket i arbetslivet

Genom regionala ”Akrim-center”, liknande dem i Norge, vill regeringen städa upp på svensk arbetsmarknad.

”Hela branscher korrumperas”

”Hela branscher korrumperas”

Grov brottslighet, människohandel och modernt slaveri – kriminaliteten är omfattande på svensk arbetsmarknad. Nu krävs förändringar på en rad områden, säger Ola Pettersson, ordförande i Delegationen mot arbetslivskriminalitet. 

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

”När vi följer pengarna så ser vi att ersättning betalas ut, men sen går tillbaka igen. Arbetarna har alltså inte fått behålla pengarna”, säger Skatteverkets samordnare Nina Blomkvist.

De jobbade med syra utan skyddskläder

De jobbade med syra utan skyddskläder

Städarnas berättelser: Monika, Milan och Boris städar livsmedelsindustrin och vittnar om en vardag fylld av rädsla i arbetet hos kriminella bolag.

Så har skugg­samhället vuxit fram

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.