Industriarbetarnas tidning

Han gör landets alla liar

25 augusti, 2021

Skrivet av

Öppna landskap Nyslagna ängar gav plats för ängsblommor och ljus. Förr hade varje by sina egna liesmeder, men i dag återstår bara en enda i hela Sverige, Mattias Helje i Lima.

Foto: David Lundmark.

Mattias Helje

Ålder: 51 år.
Bor: I byn Heden, Lima, Dalarna.
Familj: Fem barn och sambon Maëlle Dubey från Schweiz.
Yrke: Smed. Den ende i Sverige som tillverkar liar.
Utbildning: Fyraårig smidesutbildning på Steneby-skolan, Dals Långed.
Fritidsintresse: Fiolmusik. Riksspelman efter att ha tagit Zornmärket i silver. Har spelat in två album, bland annat med grannen och smeden Perjos Lars Halvarsson.

Ska vi gå hem nu då? Brasan har ju näst intill slocknat.”

Byns valborgsmässofirande började lida mot sitt slut när far undrade om de inte skulle gå hem nu, han och Mattias.

De slog följe med Thore.

När de hade gått en bit föreslog Thore att de kunde gå hem till hans smedja. Så fick pojken se hur spik smiddes.

Ett ögonblick kan avgöra ett livsval, även för en tolvåring. Glöden, det rödheta järnet, hammarslagen mot städet. Allt överrumplade honom. Jag måste få prova!

Några år senare, prao i högstadiet. Praktikplatsen låg på andra sidan älven, i Limedsforsen, i Pålsmedjan där Pål Gunnar inte bara visade konsten att bearbeta upphettat järn utan också hur man skulle stå så att man inte fick ont, så att man orkade med ett liv i smedjan. Mattias Helje har kommit att leva sitt liv i smedjan.

Nästa år firar han trettioårsjubileum som smed på heltid.

Mattias Helje späntade en näve tändved och lade den på kolen. En stund senare glödde ässjan. Han körde in en decimeterlång stålbit i den glimmande kolhögen, ett enprocentigt kolstål som ger lien dess vassa egg. Hettan, nu uppåt en femtonhundra grader, fick stålet att skifta i rödgult och när färgen övergått i ljusgult drog han ut det glödgade stålet med tång och lade det heta stycket under den mekaniska fjäderhammaren som dunk! dunk! dunk! jämnade till biten.

Snabbt i med ett nytt ämne i ässjan, ett fyrkantsjärn aningen längre och något grövre än eggstålet. När det järnet lyste ljusgult lade han på städet och knack! knack! knack! slog han fram ett spår längs mitten av järnbiten. I spåret tryckte han sedan ner eggstålet och så tillbaka med hela stycket i ässjan för att ”koka in stålet i järnet” medan han strödde över borax för att skydda stålet mot oxidering.

Hettan tog tag i biten och så fort tomteblossen började gnistra var det hög tid att dra ut stycket för vidare bearbetning under hammaren. Liebladet tog form.

Långsmalt, halvtunt. Eggstålet slätsmiddes fram till liens vassa sida. En rygg byggdes upp längs baksidan för att ge lien stadga.

Tekniken har inte förändrats nämnvärt under seklerna.

– För mig tar det två timmar att smida en lie. Det var vad det tog på 1700-talet också.

I Lima har man i århundraden sagt att det gäller att ”smiâ mâ jâne e vât”. Att smida medan järnet är varmt. Mattias Helje håller traditionen vid liv. Här vid fjäderhammaren som tidigare tjänstgjort på Säters yxfabrik. Foto: David Lundmark.

Sex liar på en tolvtimmarsdag var ett normalt dagsverke förr. Själv gör han ett tjugotal per år, beroende på efterfrågan.

– Jag är långt ifrån så driven som smederna förr. De hade dessutom bara släggor att jobba med. Jag har ju maskiner till hjälp.

Varje moment har sina svårigheter.

– Alltså, du kan ju bränna av hela lien i det allra sista momentet. Materialet är så tunt och håller du det femton sekunder för länge i elden så har du förstört hela lien. Du måste vara med under hela processen, aldrig slappna av.

Förr tog det tio år att bli en fullärd liesmed. För Mattias tog det uppåt en tjugo.

– Ja, eftersom jag inte gjorde lika många som de gjorde förr. Om jag gör tjugo på ett år och en smed på den tiden gjorde tvåhundra så är det klart att det påverkar hur snabbt man lär sig.

Det sägs att en välsmidd lie ger ifrån sig en klockren a-ton. Vi låter ett lieblad hänga på ena handens pekfinger. Med den andra handen tar vi en skruvmejsel och slår till. Klockrent.

– Ja, det påstås vara bevis, jag vet inte. Däremot vet jag att riktigt dåliga liar låter stumt, plåtaktigt, när man slår på dem.

I surströmmingsburken förvaras vällsanden som används som flussmedel när lien stålas. Foto: David Lundmark.

Har ni någon gång råkat de gamla liebladen? Bortglömda i en bod, oanvända sedan årtionden. I uthuset hemma låg liarna efter farfar. Vissa centimeter-smala, nedslipade. Just de visade sig vara de allra bästa, de kunde inte slängas eftersom de höll skärpan så bra.

För den närmaste grannen var lien redskapet som gav hans fyra mjölkkor vinterfoder. Innan slåttern slipades liarna på den rödaktiga sandstenen som vevades för hand. Efter midsommar slogs höet. Allt hässjades. Åtta ”golv”, i princip åtta hässjor, per ko, räckte för vintern.

Efter slåttern låg ängsmarken mager.

Då! Då fick ängsblommorna chansen! Rikedomen som slumrade i jorden exploderade. Eftersom gräset inte låg kvar på marken och gödslade fram nytt gräs fick ängsblommorna tillfälle att ostört breda ut sig.

Ängen förvandlades till ett praktfullt smörgåsbord av blommor där humlor och bin kunde förse sig innan de satte fart på frukt och bär.

Ängen – allt mer sällsynt i Sverige.

En dag kom grannen. Kräfta i magen. Korna till slakt. Tomt och tyst i båsen, slipstenen övergiven, hässjvirket ruttnade, busk intog ängarna.

Byar förvandlas till villasamhällen. Gräsmattor jämnas släta av åkgräsklippare eller robotar. Runt byarna förmörkas landskapet av busk och sly. Ingen minns längre ängarnas storhetstid kring förra sekelskiftet. Då motsvarade ängsmarken en och en halv miljon fotbollsplaner. I dag: knappt tio tusen.

Ängen, skapad av människan, förmår inte sköta sig själv. Den måste slås och räfsas, annars växer den igen och kväver den mångfald av arter som finns nedbäddad i marken.

Mattias Helje är smeden på Heden, en by i Lima några mil söder om Vasaloppsstarten och Sälenfjällen. Här, intill Västerdalälven, bosatte sig människorna tidigt. Jorden var förhållandevis bördig och vattnet erbjöd den snabbaste färdvägen oavsett om det var fruset eller inte.

Med tiden började järnet att hanteras i byarna. Från myrar hämtades den järnmalm som i småskaliga blästerugnar smältes till ämnen som i sin tur smiddes till spik och hästskor, lås och liar. Om vintrarna sågs slädar färdas mot vintermarknaderna i Norge, slädar lastade med nysmidda liar packade i så kallade liekistor.

Hem återvände Limabönderna med en annan last i kistorna: torkad fisk. Lukten sitter i än i dag.

– Känn själva, uppmanar Mattias Helje.

Han öppnar en av kistorna som står i hans smedja. Järnbeslagen är märkbart anfrätta av saltet i importfisken.

Liar på gång. Längst ner en bit fyrkantsjärn, ursprungsmaterialet som smids ut till en lie. Foto: David Lundmark.

På 1700-talet fick lien sitt genombrott. Tillverkningen tog fart. Bara i Lima-
byarna lär det ha tillverkats uppåt en åtta tusen liar per år i mitten av 1700-talet. Statens ämbetsverk Bergskollegium höll koll eftersom järnet var en värdefull tillgång som kunde gjutas till kanoner eller ge exportinkomster.

Bergsrådet Schröderstierna från Bergskollegium häpnade när han kom till Lima i mitten av 1700-talet. Smedja på smedja. Av 320 bönder var 250 smeder. Då hade Carl von Linné redan varit på plats och konstaterat att ”näppeligen gård finnes som icke smedja har” och att Lima-liarna var ”de förnämsta”.

Med lien blev det möjligt att slå större ytor. Efter midsommar slogs gräset som torkades till hö. Senare på sommaren slogs säden, när lien ersatte skäran kunde större fält slås på kortare tid. Ju mer hö – desto fler djur kunde födas. Ju fler djur – desto mer gödsel på åkrarna. Lien gav mer mat på borden.

Inte undra på att liesmidet växte till en industri, främst i Mellansverige vari-från bruket av lien spreds över landet. För hundra år sedan fanns ett tjugotal liefabriker i landet.

Sedan kom slåttermaskinen och skördetröskan.

På 1950-talet återstod bara två liefabriker, Hammerdal i Jämtland och Igelfors i Östergötland. 1971 smiddes den sista lien på Igelfors som sadlade om till att bli underleverantör åt fordonsindustrin.

Hammerdals liefabrik finns kvar till namnet, men har inte tillverkat liar på trettio år. Ungefär samtidigt som den sista lien smiddes på Hammerdal började Mattias Helje smida sina.

Foto: David Lundmark.

Han är Sveriges enda liesmed. Men kanske inte den sista. Intresset för smide är på uppgång, utbildningarna är fulltecknade.

Mattias Helje ångrar inte livsvalet han gjorde den där valborgsmässoaftonen. Med åren har det blivit en hel del liar, yxor, gångjärn, knivar, ljuskronor, handtag, spik.

Att smida just liar föll sig naturligt. Efterfrågan fanns och har knappast avtagit med åren, tvärtom. Lusten att slå med lie har tilltagit.

– Det är ju så mycket trevligare att slå med lie än att gå runt med en trimmer. Lär man sig tekniken är det knappast jobbigare. Och så blir det finare efteråt.
Han slår sina slänter runt gården för ”där duger bara lie”.

Lien duger. Som naturvårdare klassen bättre än trimmern. En lie skär av gräset medan en trimmer mosar gräset till gödsel och ger gräset ny skjuts.

Däremot, om gräset slås och inom några dagar räfsas bort ges utrymme för den mångfald av arter som inte klarar konkurrensen från gräset. Lien skapar skönhet.

Lien öppnade landskapet.
Slåttern förfinade det.
Liesmederna gjorde det möjligt. 

Så slår du med lie

  1. Se till att lien har rätt vinkel, då skär den bäst. Ett lillfingers höjd mellan liebladet och markytan är perfekt.
  2. Se till att orvet, skaftet, har rätt längd för dig. Lika långt avstånd mellan handtagen, kleggarna, som längden på din
    underarm.
  3. Låt kroppen slå, inte armarna. Slå i cirkelrörelser lågt ner mot backen. Med lätt böjda knän och med kroppstyngden skiftande från höger fot till vänster.

En kommentar till “Han gör landets alla liar

  • Jag är född 1953 på 70talet skulle min far lära mig slå med lien, han är född i Tornedalen med 11 syskon, för att få mat till djuren så var dom tvungna att hålla på med myrslåttern. Det fanns inga åkrar för fattigbönderna utan man fick ta det som fanns,
    Avslutar denna historia med frågan / lärde jag mig att slå med lien
    ”Nej jag dög inte till det”

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Så får du träden att må bra

Så får du träden att må bra

Äppelträd ska helst beskäras varje år. Och det behöver inte vara svårt. Arboristerna Dennis Zaloga och Brendan Bretherton ger en lektion.

Här maxas fröna som ska ge mer skog

Här maxas fröna som ska ge mer skog

Industrin vill ha mer timmer, så skogen måste växa snabbare. Nära hundra års arbete ligger bakom de nya superplantorna.

Industri med framtid – och utmaningar

Industri med framtid – och utmaningar

Klimatfrågan är ibland obekväm att diskutera men läget är akut. Nu måste vi alla hjälpas åt, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.

”Skiftjobbet ger mig egentid”

”Skiftjobbet ger mig egentid”

Nattarbete kan slita på hälsan. Eller ge möjlighet att bygga en stark kropp. Sodapannebrännare Sara Lind jobbar på det senare.

Välkommen till fåglarnas rike

Välkommen till fåglarnas rike

Under en längre sjukhusvistelse i tonåren blev naturen, fåglarna och fotograferandet det som höll Jonas Classon uppe. I dag är han en av de mest uppmärksammade fågelfotograferna i Europa.

Hela hans hem är en tidsresa

Hela hans hem är en tidsresa

Går det att skapa ett hem med enbart loppisprylar? Volvoarbetaren Christer Grindhage är på god väg. Varje rum inreds efter en tidsepok.

Tusen problem – en syndabock

Tusen problem – en syndabock

Allt är skit och åt helvete i landet som var bättre förr. I boken Det svenska missnöjet berättar folk vad de tycker fungerar dåligt.

”Materialet kom från en pansarvagn”

”Materialet kom från en pansarvagn”

Till vardags tillverkar smeden Robert Björk yxor, men efter jobbet går han vidare till nästa smedja.

Hur mycket får jag tjäna på loppis?

Hur mycket får jag tjäna på loppis?

Sommaren är högtid för loppisar och auktioner. Men hur mycket får du egentligen tjäna på loppisförsäljning utan att behöva betala skatt? DA:s ekonomiexpert Annika Creutzer reder ut.

Visst låg man mer förr

Visst låg man mer förr

DA:s Marcus Derland läste boken ”Alla tiders sex” och fick fördomar bekräftade – men också en och annan överraskning.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.