Löfvens samarbetande ledarskap behövs

Det började som ett vanligt sommartal även om Stefan Löfven talade mer engagerat än på länge om vikten av ett starkt och solidariskt samhälle. Och han var tydligare än någonsin på att nu får det vara slut på marknadsexperimentet i välfärden. ”Vår välfärd ska inte vara ett kassaskrin för riskkapitalister”, sa Löfven och fick starka applåder. Det var överhuvud taget ett väldigt bra sommartal.

Men det slutade i ett oväntat besked. Löfven tänker avgå som partiledare vid S-kongressen i höst. Nästa års valrörelse kommer att ledas av en annan socialdemokratisk partiledare. Det är smått chockerande. Även om det i sig kanske inte är så överraskande att Löfven efter många års slit nu vill lämna över ledarskapet till någon annan kom det ändå som en överraskning. Hittills har han gett sken av att vilja leda partiet även in i nästa mandatperiod. ”Beslutet har mognat fram i sommar”, sade Löfven.

Stefan Löfven blev partiledare mot sin vilja. Han tog ansvar i en tumultartad tid inom socialdemokratin och han har visat en särdeles stark förmåga att leda just i kris. Och kriserna har sannerligen varit många där coronakrisen hör till den senaste stora samhällskrisen som han som statsminister fått hantera. Men Löfven har gång på gång visat vilken trygg och förnuftig ledare han är.

Löfvens styrka är inte debattens men som talare har han blivit allt tryggare med åren. Inte minst när han talar personligt, som vid dagens sommartal om sin egen resa från fosterbarn till socialdemokratisk toppolitiker, är han en ledare som visar att han är grundad i värderingar och någon att lita på. Vi som vet hur uppskattad han var som Metall-ordförande för just sin förmåga att se alla och vara generös och uppmuntrande förstår att han också är mycket uppskattad som regeringschef. Även politiska motståndare som Centerledaren Annie Lööf har fått inse att om man gör upp med Löfven så står han vid sitt ord.

Löfven kom från fackföreningsrörelsens förhandlingskultur in i en politisk värld där mycket tyvärr handlar om maktspel och mediala utspel. Det blev förstås en kulturkrock. Han har ofta framstått som alltför snäll för den ökade politiska polariseringen. Samtidigt har hans förmåga att just förhandla och hans starka tro på samarbete varit en tillgång i ett allt besvärligare parlamentariskt läge. Möjligen finns en oro för att socialdemokratin kompromissar sig till döds.

Det är för tidigt att summera Löfvens politiska gärning. Han är fortfarande statsminister. Men nyheten om att det första fossilfria stålet kunde levereras till svensk bilindustri som kom i veckan är en illustration till en av hans viktigaste insatser. Industrialisten Löfven har sett till att Sverige nu kan ta ledningen i den gröna omställningen där industrin utgör en avgörande motor.

Den reindustrialisering som nu sker i norra Sverige är oerhört hoppfull. För första gången på mycket länge sker nu en inflyttning till exempelvis Skellefteåtrakten där batterifabriken Northvolt etablerats. Att Sverige dessutom klarat coronakrisen såpass bra handlar om Löfvens snabba åtgärder för att rädda jobben med korttidspermitteringar, justering av A-kassan och så vidare. Här finns såklart mer att göra för att få bukt med långtidsarbetslösheten, något Löfven också nämnde i sommartalet.

Att Löfven också i sitt sommartal återigen markerar tydligt att Socialdemokratin alltid kommer att bekämpa högerextremismen och alltid värna människovärdet hör till hans signum. Hans klara ställningstagande mot rasism och antisemitism och upprätthållande av anständighetens gräns gentemot SD är en hoppfull ledstjärna i ett Europa där mörkret stundtals ser ut att sänka sig över den liberala demokratin.

Som sagt, nu är inte tid för att summera Löfvens politiska arv från de sju år han varit statsminister och nio år som S-ledare. Hösten kommer fortsatt att bli en prövning för hans samarbetande ledarskap och för en socialdemokrati som är trängd från både höger och vänster.

Nu börjar jakten på en ny partiledare. S-kongressen i höst blir avgörande både för den framtida politiska inriktningen och för hur valrörelsen ska ledas. Det finns en längtan efter en tydlig idépolitiker som kan förklara vad socialdemokratin är på 2020-talet. Men det är minst lika viktigt att socialdemokratin börjar tänka ut nya politiska reformer för ett solidariskt och långsiktigt hållbart samhälle.

Var tid har behov av just sitt ledarskap men ett är säkert pragmatismen som Löfven har i sitt DNA kommer att vara en fortsatt viktig ledaregenskap för en S-ledare även framöver. Det är varken ”peka med hela handen”-ledaren eller den dogmatiska agitatorn som socialdemokratin behöver. Framförallt behöver socialdemokratin utveckla sin folkrörelsesjäl där medlemmarnas förmåga att tänka och göra politik betyder minst lika mycket som dess ledare.

Det blir en spännande politisk höst.