”Är du under 35 – vi behöver dig!”
Nu satsar vi på att fånga upp våra yngre medlemmars engagemang, skriver Per-Olof Sjöö.
Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
13 september, 2021
Skrivet av Per-Olof Sjöö
Krönika Den som sliter ut sig och inte kan jobba fram till pensionen bör inte straffas med att bli fattig, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.
Inför kongressen 2003 tog dåvarande Skogs- och Träfacket fram en rapport som fick namnet Välfärd genom livet. Det var ett sätt att försöka beskriva de inslag i samhället som definierade en generell välfärd. Det var också ett sätt att möta alla de motioner som inkommit till kongressen med inriktning på att stärka välfärdssystemet.
Jag tänker på den rapporten i dag, nästan 20 år senare. Givna inslag i ett välfärdssamhälle som a-kassa, sjukförsäkring och pension har gått kräftgång i Sverige.
Ta pensionssystemet till exempel.
I takt med att medellivslängden ökar i Sverige kommer nu riktåldern för pensionsuttag att höjas successivt. Det kan verka logiskt, men om man tittar på hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut är det oundvikligt att se hur pensionssystemet förstärker klasskillnaderna i Sverige.
Ökningen av medellivslängden skiljer sig kraftigt mellan akademiker och arbetare. Dessutom har vi ett arbetsliv som gör att arbetare i mindre utsträckning (redan i dag) kan jobba fram till pensionen. Arbetare stämplar ut från arbetslivet i genomsnitt vid 63,5 års ålder.
Arbetare riskerar alltså inte bara att få en sämre livskvalitet efter arbetslivet på grund av att arbetet slitit ut kroppen. Som ytterligare lök på laxen får man också lägre pension.
Det grundläggande problemet är naturligtvis att arbetslivet inte är hållbart. Det behövs kraftfulla åtgärder för att förebygga skador och utslitning på arbetet. Men vi behöver också stärka pensionssystemet.
I dag är pensionssystemet kraftigt underfinansierat. Det är säkrat för staten, men inte för dess medborgare. Det behövs alltså tillföras mer medel, särskilt med inriktning på arbetarnas situation.
Den som inte orkar arbeta fram till ordinarie pension måste ges möjlighet att skjuta upp sitt pensionsuttag. Det glapp som uppstår måste samhället stå för. Det är ett rimligt förhållningssätt till människor som hela livet bidragit till samhället.
I Danmark införs nu ett liknande förslag som de kallar Arne-pension. Det är dags för Sverige att införa vår egen knegarpension. Möjligheten till en värdig pension efter ett hårt arbetsliv är en grundbult i ett välfärdssamhälle värt namnet.
Det är just det som är välfärd genom livet.
Trygghetspension eller knegarpension, kalla det vad ni vill bara jag kommer ur systemet med att söka jobb och störa sjukvården med nya intyg som F.k och A.F kräver, som de ändå inte godkänner? Fyller 61 år 2022 och kommer ALDRIG att få en anställning p.g.a att jag är multisjuk. Vem vill ha en krympling som har svårt att klä på sig? vilken arbetsgivare är så dum? De vet att frånvaron blir hög, väldigt hög. Det finns inga vinster med att försöka ge oss ett arbete som vi ändå inte orkar med. För vi som är sjuka, slitna är icke önskvärda av arbetsgivaren. Vi vill bara ha lugn och ro i vårt sjuka liv och inte bli plågad och pinad av myndigheter som F.K eller A.F som vi ändå inte har något förtroende för. Bara man tänker på dessa myndigheter så blir man sjuk. Det finns bara ett botemedel, den finns inte i en burk. Ge oss pension. vad det kommer att kallas bryr jag mig inte om, men gör det kvickt.