I-ordet inte längre tabu

PERSPEKTIV Industripolitiken är tillbaka. Men inte den gamla som försökte hålla skakiga företag under armarna. Utan en ny som handlar om grön och digital omställning. Och om din kompetensutveckling.

Länge, länge var i-ordet bannlyst från den politiska debatten. Ett pestsmittat ord fördrivet ur den ekonomisk-politiska vokabulären.

I dag är det annorlunda. Nu är inte i-ordet längre tabubelagt.

Industripolitik har blivit nödvändig igen. Finanskrisen, klimatomställningen, pandemin och inte minst de brustna leverantörskedjorna har fört frågan om statens roll in i värmen.

Men det är inte samma sorts industripolitik som förpassades från dagordningen för över fyrtio år sedan.

Då hade många länder i Västeuropa, även Sverige, försökt stötta konkurrenssvaga branscher till att överleva med olika typer av statligt stöd. En mångmiljardrullning som oftast – inte alltid – slutade med uppslitande nedläggningar och i värsta fall industriella spöklandskap.

Undantag fanns visserligen. Som när svenska staten tog ett grepp om stålet i slutet av 1970-talet och förvandlade NJA, Domnarvet och Oxelösunds järnverk till ett nischat, välinvesterat och slagkraftigt SSAB.

När industripolitiken skrotades förväntades i stället marknaden att kunna fixa allt. Staten kallades in först när marknaden kört ekonomin i diket, som vid alla fastighetskrascher och finanskriser. Statens roll begränsades till att städa upp efter marknadskrafternas bärsärkagång.

Så har uppdraget sett ut, tills nu.

Den nya industripolitik som ligger framför oss är annorlunda och har ingenting med 1970-talets brandkårsutryckningar att göra. Här handlar det inte om att försöka rädda skakiga branscher. Snarare om att rädda planeten, ett uppdrag för stort och allvarligt för att överlämnas åt de fria marknadskrafterna som efter finanskraschen 2008 inte åtnjuter samma legitimitet som tidigare. Marknaden får visserligen vara med på båten, men det är staten som förväntas stå vid rodret och ange färdriktningen.

Den nya industripolitiken handlar om grön och digital omställning. Och faktiskt om din kompetensutveckling.

Kanske är det tidens tecken att höstens rapport från Industrins ekonomiska råd handlar om just industripolitik, klimatomställning och kompetens. Industrins ekonomiska råd är en grupp oberoende ekonomer som på parternas uppdrag dryftar aktuella frågor som är relevanta för umgänget mellan arbetsgivare och fack. För parterna innebär klimatomställningen att en nygammal spelplan blir högaktuell: hur ska företagens anställda rustas för den tekniska utvecklingen?  

Utgångspunkten i den nya rapporten, Svensk industri och EU:s nya industripolitik: Teknikskiften, kompetensförsörjning och grön omställning, är EU:s ambition att föra in industripolitiken i värmen igen. Klimatomställningen utgör en del av den nya industripolitiken. Och i denna klimatinriktade industripolitik ses kompetensutveckling som en viktig del.

Det finns flera vägar till att stärka färdigheterna hos de anställda. Industrins ekonomiska råd pekar bland annat på vikten av det fortlöpande, livslånga lärandet. Den utbildning man har skaffat sig när man gör sitt inträde på arbetsmarknaden räcker inte när den tekniska omvandlingen går så fort. Därför behövs fortlöpande kompetensutveckling.

Rådet föreslår till exempel att högskolor och universitet erbjuder kortare vidareutbildningar, anpassade till ”individernas förkunskaper och näringslivets behov”. Mycket är på gång, konstaterar man. Bland annat regeringens samverkansprogram inom kompetensförsörjning och livslångt lärande. Rådet ser också positivt på las-överenskommelsen som IF Metall, Kommunal och PTK slöt med arbetsgivarna. Med ett studiestöd för omställning finansierat av staten kan fler än tidigare få chansen att förkovra sig.

I dag är det ju, enligt facken, si och så med kompetensutvecklingen inom industrin. För lite, för dåligt och framför allt ojämnt fördelad. I en undersökning häromåret uppgav nästan hälften av IF Metalls medlemmar att arbetsgivaren inte ger dem den kompetensutveckling som skulle behövas. Var tredje befarade att de inte skulle kunna få motsvarande jobb någon annanstans om de blev arbetslösa.

Samtidigt som industrins arbetare anser sig förbisedda av sina arbetsgivare lider företagen brist på utbildad arbetskraft. Paradoxen illustreras inte minst i SCB:s senaste Arbetskraftsbarometer. Där uppger över 70 procent av arbetsgivarna att det saknas nyutexaminerade med industriteknisk utbildning. Och enligt statliga Konjunkturinstitutet ligger bristen just nu på historiskt höga nivåer.

Efter finanskrisen har klimatkrisen och pandemin har skyndat på behovet av en ny industripolitik. Dels för att få fart på den tekniska utvecklingen och kunna ställa om produktion och konsumtion så att utsläppen minskar. Ny teknik kräver ny kunskap.

Dels för att hitta en modell som gör oss mindre sårbara för störningar i det som brukar kallas de globala värdekedjorna, alltså nätverket av leverantörer och underleverantörer. Grejerna kommer inte fram.

Trycket på västvärldens politiker har ökat. Bland annat har signalerna från tunga institutioner som industriländernas samarbetsorganisation OECD och internationella valutafonden IMF varit tydliga: skaffa er en industripolitik!

En liknande syn genomsyrar också förslaget till ”ekonomisk motståndskraft” som G7-ländernas expertpanel enats om och som publicerades häromveckan, lagom till Allhelgonaveckans G20-möte i Rom.  

Enorma investeringar väntar. Internationella energirådet IEA visar i sin senaste årsrapport vad som kan göras och vad som krävs i kostnader och investeringar. Allt är möjligt, enligt IEA. Att vänta blir ännu dyrare och svårare.

”Industrins utveckling kan inte separeras från klimatpolitiken, lika lite som klimatpolitiken inte kan separeras från industripolitiken”, skriver Industrins ekonomiska råd. En utveckling som kräver ”kontinuerlig uppdatering och omvandling av medarbetarnas kompetenser”.

Kort sagt: omställningen förändrar arbetsuppgifterna och du utlovas chansen att hänga med.