Det är vi som står för kvalitén

GÄSTKRÖNIKAVi ska bli de mest effektiva och standardiserade i världen. Vi ska bli vackrast, i linje med den blomstrande framgångssagan. Vi är visserligen utbytbara. Men vi är människor.

Om skribenten:

Andreas Svanberg är fabriksarbetare, författare och frilansskribent. Medverkar också återkommande i Helsingborgs Dagblad. Tilldelades IF Metalls Alla människors lika värde-stipendium 2020. Satt i styrelsen för Föreningen Arbetarskrivare mellan 2003 och 2010.

Föreningen Arbetarskrivare bildades 1990 och har till syfte att stödja och uppmuntra författarskap med utgångspunkt i arbetet. Föreningen riktar sig till både oetablerade och etablerade skribenter. Verksamheten innefattar bland annat skrivarkurser, att dela ut stipendium och ge ut antologier. Ger sedan 2015 ut tidningen Klass. Är du nyfiken på att komma i kontakt med föreningen kan du läsa mer på arbetarskrivare.wordpress.com.

”I dag är det jag som står för kvalitén.” Jag läser texten på den nyuppsatta spegeln intill stämpelklockan och ser mig själv i ögonen innan jag fumlar upp kortet ur rockfickan. Jag lägger det mot avläsaren. Pip!

08:25.

Jag är inne. Jag har betydelse. Det vet jag.

Ändå är det något som skaver.

Jag tar trapporna ner till källaren i ett par stora kliv. Jag håller i räcket. Räcket sitter där för min skull. Jag är viktig. Säkerheten går först.

Riskrapporteringen är prioriterad. Vår avdelning har redan klarat av årets mål med två inlämnade risker per person. I varje trapphus på företaget sitter en informationsskylt med texten: ”Håll i räcket”.

Det gör jag. Det är jag som står för kvalitén. Ska det gå ordentligt till måste jag ta aktivt ansvar.

Jag byter om. Spegeln i omklädningsrummet bär ingen text och jag måste själv formulera mina tankar. Jag är oersättlig, tänker jag, trampar i stålhätteskorna och kliver in i fikarummet.

Kamraterna är i full gång med kortleken. Skratten ekar under sprinklersystemet, kaffet dricks ur till sista droppen, mobilerna läggs undan. Spänningen stiger.

Under ytan vilar ett vardagligt allvar. Det är mycket nu, till både tabletten och drageringen. Verksam substans, sprängämne och bindemedel. Sådant som tillsammans utgör en tablett.

Vi lottar varje morgon om vilka två som ska jobba tillsammans. Om vilka av oss som ska få lyfta vilka säckar med råvara.

Det är sympatiskt. Alla får chans att jobba med alla. Tio personer. Fyra vågrum, två i varje. De högsta två korten i vågrum ett, de följande i vågrum två, nästa två till vågrum tre. De näst lägsta korten går till den nya nikotinhanteringen.

Jag får klöver två. Lägsta kortet.

Det innebär truckkörning. Tillsammans med den nionde personen ska jag tömma slussarna och köra färdiguppvägda råvaror till tillverkande avdelning.

De åtta utvalda reser sig. De ska byta om till LIF-dräkt och dok, trä på sig vinylhandskar och munskydd. Ren zon och kroppsarbete väntar.

”Såg ni spegeln?” frågar jag i ryggen på några av mina kolleger. De reagerar inte.
”Med texten: I dag är det jag som står för kvalitén”.

Ingen tycks höra mig. Jag känner en plötslig olust. Raden gnager i mig. Den är någonting på spåren och jag vill gärna få tag i det.

Jag tittar på nummer nio som ska bli min närmaste kamrat under förmiddagen, men inte heller hon tycks ha lagt märke till meddelandet vid stämpelklockan. Hennes skratt är självsäkert och lugnt och borde kunna tillfredsställa vilken kvalitetsansvarig på företaget som helst.

Pålitlighet och yrkeskunnande – det är vårt jobb. Vi ser till att må bra här, vi skapar trygghet. Skrattet är en pålitlig motor, bättre än vilka effektiviseringsmodeller som helst.

Men, precis som i Snövit. Hon växer upp och blir skönare än själva drottningen. Någon kan när som helst visa sig ha en bättre inställning än jag. ”Den näst skönaste jag nu ser, ty Snövit är skönare än er.”

Vi måste lära oss leva med tanken att vi är utbytbara. Någonting kan plötsligt förändras.

För något år sedan samlades alla anställda i idrottshallen. På frågan om vi ville vara med på resan mot världsklass skulle vi ställa oss upp. De som blev sittande kunde lika gärna söka sig andra jobb.

Jag reste mig. Hela kroppen skälvde. Är min inställning tillräcklig?

En maskin kan ställas in med en exakt noggrannhet. Inom läkemedelstillverkning är exakthet en princip.

”Vi har tjugo minuter tills de börjar spotta ut råvarorna i slussen” säger min kollega.

Värdefulla minuter. Den stund av sammanhållning, planering och rutin som gör att vi klarar av att utföra arbetet på ett säkert sätt. Göra ”rätt direkt” och ”göra mer med mindre”.

De åtta utvalda börjar lyfta säckarna och tömma i råvaror i kärl och påsar. Med blick för det schemalagda tempot med två minuters standardtid för varje uppvägd råvara fylls slussen på nolltid.

Varje minut av uppbyggt lugn är i det läget en säkerhetskälla, en kvalitetsstämpel. Vi samlar oss, sätter fart och levererar.

Vi har diskuterat nyckeltalen och standardtiderna framför tavlan i direktionsrummet, med ett språk som formar nya människor av oss.

Vi ska bli de mest effektiva i världen, de mest standardiserade. ”Vackrast” helt i linje med den blomstrande framgångssagan. Vi hänger med i samtalet om värdeskapande och ständiga förbättringar, och föreslår utvecklingsmöjligheter.

Vi talar med maskiners språk, men till skillnad från dessa är vi individer. Det finns dagar då kroppen skälver i jakten på rätt inställning.

Ömtåliga och utbytbara, men dem bakom drivkraften. Kvalitetsavdelningen sätter fingret på det. Människan är ovärderlig.

”Jag gillar spegeln”, säger jag. ”En tablettmaskin kan inte se sin egen spegelbild. Det kan jag och i dag är det jag som står för kvalitén.”

”Var med nu”, påminner min kollega. ”Nu kommer första pallen.”

Jag backar undan min truck så att hon kommer till med sin. Slussen öppnas. Jag har betydelse. Pallarna är fulla med en hostdämpande råvara. Apoteken ska fyllas!