Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Det är vi som står för kvalitén

23 november, 2021

Skrivet av Andreas Svanberg

GÄSTKRÖNIKAVi ska bli de mest effektiva och standardiserade i världen. Vi ska bli vackrast, i linje med den blomstrande framgångssagan. Vi är visserligen utbytbara. Men vi är människor.

Om skribenten:

Andreas Svanberg är fabriksarbetare, författare och frilansskribent. Medverkar också återkommande i Helsingborgs Dagblad. Tilldelades IF Metalls Alla människors lika värde-stipendium 2020. Satt i styrelsen för Föreningen Arbetarskrivare mellan 2003 och 2010.

Föreningen Arbetarskrivare bildades 1990 och har till syfte att stödja och uppmuntra författarskap med utgångspunkt i arbetet. Föreningen riktar sig till både oetablerade och etablerade skribenter. Verksamheten innefattar bland annat skrivarkurser, att dela ut stipendium och ge ut antologier. Ger sedan 2015 ut tidningen Klass. Är du nyfiken på att komma i kontakt med föreningen kan du läsa mer på arbetarskrivare.wordpress.com.

”I dag är det jag som står för kvalitén.” Jag läser texten på den nyuppsatta spegeln intill stämpelklockan och ser mig själv i ögonen innan jag fumlar upp kortet ur rockfickan. Jag lägger det mot avläsaren. Pip!

08:25.

Jag är inne. Jag har betydelse. Det vet jag.

Ändå är det något som skaver.

Jag tar trapporna ner till källaren i ett par stora kliv. Jag håller i räcket. Räcket sitter där för min skull. Jag är viktig. Säkerheten går först.

Riskrapporteringen är prioriterad. Vår avdelning har redan klarat av årets mål med två inlämnade risker per person. I varje trapphus på företaget sitter en informationsskylt med texten: ”Håll i räcket”.

Det gör jag. Det är jag som står för kvalitén. Ska det gå ordentligt till måste jag ta aktivt ansvar.

Jag byter om. Spegeln i omklädningsrummet bär ingen text och jag måste själv formulera mina tankar. Jag är oersättlig, tänker jag, trampar i stålhätteskorna och kliver in i fikarummet.

Kamraterna är i full gång med kortleken. Skratten ekar under sprinklersystemet, kaffet dricks ur till sista droppen, mobilerna läggs undan. Spänningen stiger.

Under ytan vilar ett vardagligt allvar. Det är mycket nu, till både tabletten och drageringen. Verksam substans, sprängämne och bindemedel. Sådant som tillsammans utgör en tablett.

Vi lottar varje morgon om vilka två som ska jobba tillsammans. Om vilka av oss som ska få lyfta vilka säckar med råvara.

Det är sympatiskt. Alla får chans att jobba med alla. Tio personer. Fyra vågrum, två i varje. De högsta två korten i vågrum ett, de följande i vågrum två, nästa två till vågrum tre. De näst lägsta korten går till den nya nikotinhanteringen.

Jag får klöver två. Lägsta kortet.

Det innebär truckkörning. Tillsammans med den nionde personen ska jag tömma slussarna och köra färdiguppvägda råvaror till tillverkande avdelning.

De åtta utvalda reser sig. De ska byta om till LIF-dräkt och dok, trä på sig vinylhandskar och munskydd. Ren zon och kroppsarbete väntar.

Såg ni spegeln?” frågar jag i ryggen på några av mina kolleger. De reagerar inte.
Med texten: I dag är det jag som står för kvalitén”.

Ingen tycks höra mig. Jag känner en plötslig olust. Raden gnager i mig. Den är någonting på spåren och jag vill gärna få tag i det.

Jag tittar på nummer nio som ska bli min närmaste kamrat under förmiddagen, men inte heller hon tycks ha lagt märke till meddelandet vid stämpelklockan. Hennes skratt är självsäkert och lugnt och borde kunna tillfredsställa vilken kvalitetsansvarig på företaget som helst.

Pålitlighet och yrkeskunnande – det är vårt jobb. Vi ser till att må bra här, vi skapar trygghet. Skrattet är en pålitlig motor, bättre än vilka effektiviseringsmodeller som helst.

Men, precis som i Snövit. Hon växer upp och blir skönare än själva drottningen. Någon kan när som helst visa sig ha en bättre inställning än jag. ”Den näst skönaste jag nu ser, ty Snövit är skönare än er.”

Vi måste lära oss leva med tanken att vi är utbytbara. Någonting kan plötsligt förändras.

För något år sedan samlades alla anställda i idrottshallen. På frågan om vi ville vara med på resan mot världsklass skulle vi ställa oss upp. De som blev sittande kunde lika gärna söka sig andra jobb.

Jag reste mig. Hela kroppen skälvde. Är min inställning tillräcklig?

En maskin kan ställas in med en exakt noggrannhet. Inom läkemedelstillverkning är exakthet en princip.

”Vi har tjugo minuter tills de börjar spotta ut råvarorna i slussen” säger min kollega.

Värdefulla minuter. Den stund av sammanhållning, planering och rutin som gör att vi klarar av att utföra arbetet på ett säkert sätt. Göra ”rätt direkt” och ”göra mer med mindre”.

De åtta utvalda börjar lyfta säckarna och tömma i råvaror i kärl och påsar. Med blick för det schemalagda tempot med två minuters standardtid för varje uppvägd råvara fylls slussen på nolltid.

Varje minut av uppbyggt lugn är i det läget en säkerhetskälla, en kvalitetsstämpel. Vi samlar oss, sätter fart och levererar.

Vi har diskuterat nyckeltalen och standardtiderna framför tavlan i direktionsrummet, med ett språk som formar nya människor av oss.

Vi ska bli de mest effektiva i världen, de mest standardiserade. ”Vackrast” helt i linje med den blomstrande framgångssagan. Vi hänger med i samtalet om värdeskapande och ständiga förbättringar, och föreslår utvecklingsmöjligheter.

Vi talar med maskiners språk, men till skillnad från dessa är vi individer. Det finns dagar då kroppen skälver i jakten på rätt inställning.

Ömtåliga och utbytbara, men dem bakom drivkraften. Kvalitetsavdelningen sätter fingret på det. Människan är ovärderlig.

”Jag gillar spegeln”, säger jag. ”En tablettmaskin kan inte se sin egen spegelbild. Det kan jag och i dag är det jag som står för kvalitén.”

”Var med nu”, påminner min kollega. ”Nu kommer första pallen.”

Jag backar undan min truck så att hon kommer till med sin. Slussen öppnas. Jag har betydelse. Pallarna är fulla med en hostdämpande råvara. Apoteken ska fyllas!

En kommentar till “Det är vi som står för kvalitén

  • Väldigt fin text en text i stil med Ivar Lo Johansson i sin dubbelhet och dialektik. Jag de däruppe och maskinen och jaget som gör jobbet. Texten har precision som vågen med ämnen till pillren.

Lämna ett svar till Dan Kotka Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Kan vi dela mer på tråkigheten?

Kan vi dela mer på tråkigheten?

Är det verkligen okej så många upplever att jobbet är meningslöst, och – frånsett lönen – gör livet sämre, skriver David Eklind Kloo, författaren till boken Arbetets mening.

”Jobb och löneökningar kan inte tas för givna”

”Jobb och löneökningar kan inte tas för givna”

Fackens syn på industripolitiken måste lyftas fram mer, skriver ekonomen Daniel Lind.

”Ja till yrkesprogrammens höjda status”

”Ja till yrkesprogrammens höjda status”

Att återinföra högskolebehörigheten på yrkesprogrammen är en viktig pusselbit för industrins kompetensförsörjning och elevernas förutsättningar för yrkeslivet, skriver tre företrädare för Teknikcollege.

Därför spelar politiken roll

Därför spelar politiken roll

M-ledaren såg svensk industri som ”basically gone”. Stefan Löfven såg innovation och nyindustrialisering.

Tid eller pengar, det är frågan

Tid eller pengar, det är frågan

Marcus Raihle: Hur mycket fritid är jag beredd att sälja och hur mycket pengar behöver jag för att klara min fritid?

Därför behövs en knegarpension

Därför behövs en knegarpension

Den som sliter ut sig och inte kan jobba fram till pensionen bör inte straffas med att bli fattig, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Tiden kan vi aldrig köpa tillbaka

Tiden kan vi aldrig köpa tillbaka

Arbetad tid kan omvandlas till pengar men åt andra hållet är det inte lika lätt, skriver Lars Henriksson.

Nu är det dags att mbl-förhandla Tant Röd

Nu är det dags att mbl-förhandla Tant Röd

Ulrica Malmberg: Vi blöder varje månad, så låt inte mens vara en samvetsfråga en gång om året.

”Det har iallafall blivit färre möten”

Vissa riskerar frivilligt att smitta eller smittas när de julhandlar i gallerian, andra drar på sig blåstället och går till jobbet som vanligt, skriver Marcus Raihle.

El är inte dyrt – det är slöseriet som är det

El är inte dyrt – det är slöseriet som är det

Kan vi inte debattera hur vi kunde hamna med uppvärmda utomhusbad och två bilar var i stället, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

DA granskar skuggsamhället

Sverige har ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta. De arbetar för löner långt under de som svenska arbetare skulle acceptera och är mycket utsatta.

Stats­ministerns städerska: Den som pratar förlorar jobbet

Städerskans arbetsliv innan hon kom till statsministerns villa kantas av skällsord, hot och oärliga chefer. Här är hennes version. Om hur det är att jobba som papperslös i Sverige.

Bortstädad: Mannen som försvann

Han kom från Mongoliet, skadades allvarligt. Och försvann från landet. Han är bara en av många som mist eller nästan mist sitt liv i Sveriges nya laglösa arbetsliv.

”Jag var inte ens en hund i chefens ögon”

Sverige har fått ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta. Wilder sov i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år.

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.

Här är delegationen som ska stoppa brott i arbetslivet

Ola Pettersson, chefsekonom på LO, blir ordförande för regeringens satsning mot arbetslivskriminalitet. I dag presenterade arbetsmarknadsministern delegationen.  

”Hon jobbade 60 timmar i veckan – utan lön”

Kvinnorna i skuggsamhället är utsatta. DA:s Elinor Torp berättar om utpressning, uteblivna betalningar, skador och löner som inte går att leva på.

Arbetsgivaren som ville vara laglig

Anto försökte göra rätt. Men konkurrerades ut av kriminella. Bolaget som anlitat hans firma var skyldigt honom miljoner. Svensk domstol lyfte inte ett finger, vittnar han om. Skulderna växte. Än i dag har Anto svårt att höra ljudet av kuvert som öppnas.

”Kriminella arbetsgivare måste bort”

Arbetslivskriminaliteten har fått politisk uppmärksamhet. På kort tid har många med makt vaknat, skriver Dagens Arbetes Elinor Torp.