Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

Inflationen ett dilemma för facket

13 december, 2021

Skrivet av

PERSPEKTIV Allt fler lediga jobb. Industrin investerar. Reallönerna stiger. Hos facket borde det vara klackarna i taket. Men ett spöke från förr har dykt upp: inflationen. Den ställer fackföreningsrörelsen inför ett dilemma.

Harald Gatu, reporter.

Du har säkert sett bilderna på de välfyllda containerfartygen som otåligt väntar utanför hamnarna på att få lossa sin last.

Du har alldeles säkert hört om hur bristen på halvledare stannat bilfabrikerna.

Kanske har du också läst om hur bristen på långtradarchaufförer försenar – och fördyrar – transporterna runt om i Europa.

Allt det där skapar prisökningar, inflation. Elräkningen är kanske inte den roligaste läsningen just nu.

Så, räcker lönen till? Täcker lönehöjningen prisökningarna?

Nyss var det ingen som pratade om inflation. Tvärtom, alla var rädda för motsatsen, deflation. Prisfall. Där hamnade vi aldrig.

Under det dryga årtionde vi levde med en extremt låg, nästan obefintlig inflation steg industriarbetarnas reallöner. Lönen ökade mer än prisökningarna.

Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, var den genomsnittliga löneökningen dubbelt så hög som prisökningarna mellan 2010 och 2020. Industriarbetarnas löner, inklusive övertidsersättning, ökade med i snitt 2,45 procent per år medan den årliga prisökningen uppgick till 1,27 procent.

Men det var naturligtvis ingen självklarhet att lönerna skulle öka.

Under alla de här åren hänvisade arbetsgivarna till just den obefintliga inflationen när man höll emot de fackliga lönekraven. ”Varför ska de anställda ha påökt när inte priserna stiger?”

Om inte företagen tjänar mer pengar finns det heller inget att fördela, resonerade arbetsgivarna. De talade om ”den faktiska inflationen”. Om den är runt noll så finns det ingen anledning att öka på lönerna.

Så sa arbetsgivarna då.

I dag är ”den faktiska inflationen” i Sverige 3,1 procent. Arbetsgivarna ska nog idag skatta sig lyckliga över att den fackliga motparten inte hakade på idén att löneökningarna ska grundas på ”den faktiska inflationen”.  I längden hade det kunnat bli dyrt för arbetsgivarna – om nu inflationstakten fortsätter att stiga.

Spöket från 1970– och 80-talet är tillbaka. Då fick ett Vietnamkrig och två oljeprischocker fyr på inflationsbrasan som spreds över världen. Till slut kunde den släckas med höga räntor och hög arbetslöshet, i land efter land.

Under trettio år har inte spöket synts till. Prisökningarna har hållits på mattan, tack vare att globaliseringen pressat priserna, har det sagts. Men nu är det proppbildning i globaliseringens själva blodomlopp – leverantörskedjorna, transporterna mellan länder och kontinenter – som underblåser inflationen.

Prisökningar känner inga gränser. De har en tendens att sprida sig i den sammanflätade världsekonomin. I USA har 6-procentsgränsen passerats och inom EU är prisökningstakten snart uppe i 5 procent. I Sverige har den fördubblats sedan i somras.

Gissningsvis vill arbetsgivarna glömma resonemanget om ”den faktiska inflationen”. För vad skulle hända om facket inför nästa avtalsrörelse skulle komma och ställa sina lönekrav utifrån den faktiska inflation som kanske råder då? Fyra, fem, sex procent?

Dagens höga inflationstakt ger arbetsgivarna ett pedagogiskt problem, en ny hemläxa.

Men det gäller även facket.

Fackföreningsrörelsens strategi under det gångna årtiondet var att inte stirra sig blind på de extremt låga inflationssiffrorna. Man talade hellre om behovet av en långsiktig, stabil löneutveckling.

Ta ut lön efter hur hög inflationen är? Knappast. Det skulle, enligt facket, bara förstärka skadliga tendenser.

Uteblivna lönelyft vid nollinflation skulle bidra till prisfall och deflation. Och höga lönelyft vid hög inflation skulle spä på prisökningarna än mer; i slutändan skulle det bara bli luft i plånboken som på det hemska 80-talet.

När arbetsgivarna sa att det inte kunde bli tal om några löneökningar på grund av den obefintliga inflationen så har facket kontrat med: ”vi litar på att Riksbanken gör sitt jobb”.

Riksbankens uppgift är att se till att inflationen hamnar på runt 2 procent.

Alltså: ”Låt Riksbanken se till att inflationsmålet uppnås, det är deras och inte vår sak att se till att inflationen hamnar på rätt nivå”. Så löd den fackliga argumentationen.

Frågan är hur gångbart det argumentet blir framöver.

Om ett år kommer facken att presentera sina lönekrav inför 2023 års avtalsrörelse.

Säg att inflationstakten stigit till dagens EU-nivå på 4-5 procent. Man kan redan nu höra mullret från avtalsträffar och avtalsråd. Kompensation!

Då hamnar facket inför ett dilemma och ett pedagogiskt problem.

Antingen ska facket – tvärtemot det gångna decenniets strategi – plötsligt börja formulera lönekraven utifrån nivån på prisökningarna.

Eller också hålla fast vid sin långsiktiga linje att kräva runt 3 procent och säga som de hittills har sagt, att ”vi förutsätter att Riksbanken gör sitt jobb” och trycker ner inflationen till 2-procentsmålet.

Men det är här problemet dyker upp. Och det har med Riksbankens verktyg att göra. Eller snarare brist på verktyg.

Så här är det: Riksbanken har en gaspedal och en broms. Gasa i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. Det kallas penningpolitik.

Medlet är räntan. Låg ränta är lika med gas. Då är det billigt för privatpersoner att konsumera eller låna till att köpa en bostad. För företag innebär låg ränta att de kan ta lån för att investera i nya maskiner. Hög ränta, däremot, är lika med broms.

Vad Riksbanken kan påverka med räntan är att gasa eller bromsa själva efterfrågan, hur mycket vi konsumerar.

Däremot kan inte räntan påverka utbudet, hur mycket som finns på hyllorna. Och idag är det är det just begränsningar av utbudet – på exempelvis halvledare – som driver upp priserna. Volvo får inte fler halvledare hur mycket Riksbanken än sänker räntan.

Därför blir det knepigt för facket att hänvisa till att Riksbanken ska ”göra sitt jobb” när de globala leverantörskedjorna kärvar, transporter dröjer och grejerna inte kommer fram. Räntan biter inte på utbudet, den rår inte på bristen helt enkelt. Och det är ju just bristen som idag eldar på inflationen.

Nu är ekonomerna djupt oeniga om den högre inflationstakten verkligen kommer att hålla i sig eller inte.  Somliga tror det, inflationen har en benägenhet att bita sig fast i ekonomin. Förväntningar om stigande priser gör att priser faktiskt stiger.

Det finns även demografiska skäl till att inflationen på sikt kan fortsätta stiga. En åldrande befolkning lämnar arbetskraften och det begränsade tillflödet av unga som börjar jobba leder till brist på arbetskraft som i sin tur är inflationsdrivande.

Andra hävdar däremot att prisökningarna mattas av när leveranserna når upp till sin normala nivå igen. Dagens prisökningar är tillfälliga. Så fort flaskhalsarna i ekonomin är borta kommer inflationen att ge sig. Vänta bara.

Hursomhelst, osäkerheten tvingar parterna på den svenska arbetsmarknaden till en knepig hemläxa. Den faktiska inflationen ställer till det.

En kommentar till “Inflationen ett dilemma för facket

  • Här är nu fakta om hur lönerörelsen kan ta ställning till. Men vågar LO/TCO/Kommunal ta fighten för sina medlemmar. Här kommer fakta om hur stor löneökningen skall vara och detta utan förhandlingar! Lycka till alla ni på Centralorganisationerna.

    Riksdagens ledamöter får löneförhöjning
    Riksdagens ledamöter får 1 600 kronor mer i fickan varje månad från och med januari 2022.

    Det har Riksdagens arvodesnämnd beslutat om, skriver de i ett pressmeddelande.

    Höjningen gör att de kommer få 71 500 kronor i månaden. Nämnden har framför allt beaktat de löneförändringar som det tidigare träffats avtal om på arbetsmarknaden.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Historisk ränta ska få fart på hjulen

När priser faller försvinner jobben. ”Så här illa har det aldrig varit”, säger Sonny Bergfeldt på Surahammars bruk. Där kan Riksbankens minusränta införs för att få fart på ekonomin. Det ska bli dyrare att spara och billigare att slösa.

Facket: För låga lönelyft är skadligt för ekonomin

För låga lönelyft är skadligt för ekonomin

Löneökningen borde ligga över inflationen

Löneökningen borde ligga över inflationen

Arbetsgivarna: Vi måste utgå från noll-inflationen

Vi måste utgå från noll-inflationen

Här skyddades du från sänkt lön

Här skyddades du från sänkt lön

För nittio år sedan strejkade arbetarna till sig ett löneskydd i avtalet.

Därför är det farligt när priserna sjunker

Därför är det farligt när priserna sjunker

Det låter behagligt men ställer till problem – för din lön, ditt jobb och hela samhället.

Den svåra prövningen 2009 – finanskris och förtroendekris

Den svåra prövningen 2009 – finanskris och förtroendekris

Harald Gatu och Anna Julius om striden om kollektivavtalet under finanskrisen.

Vändningen 1995 – konflikten om kollektivavtalets kärna

Vändningen 1995 – konflikten om kollektivavtalets kärna

Harald Gatu och Anna Julius om övertidsblockaden som gav facket fördel efter 90-talskrisen.

DA granskar skuggsamhället

Sverige har ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta. De arbetar för löner långt under de som svenska arbetare skulle acceptera och är mycket utsatta.

Stats­ministerns städerska: Den som pratar förlorar jobbet

Städerskans arbetsliv innan hon kom till statsministerns villa kantas av skällsord, hot och oärliga chefer. Här är hennes version. Om hur det är att jobba som papperslös i Sverige.

Bortstädad: Mannen som försvann

Han kom från Mongoliet, skadades allvarligt. Och försvann från landet. Han är bara en av många som mist eller nästan mist sitt liv i Sveriges nya laglösa arbetsliv.

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.

”Jag var inte ens en hund i chefens ögon”

Sverige har fått ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta. Wilder sov i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år.

Här är delegationen som ska stoppa brott i arbetslivet

Ola Pettersson, chefsekonom på LO, blir ordförande för regeringens satsning mot arbetslivskriminalitet. I dag presenterade arbetsmarknadsministern delegationen.  

”Hon jobbade 60 timmar i veckan – utan lön”

Kvinnorna i skuggsamhället är utsatta. DA:s Elinor Torp berättar om utpressning, uteblivna betalningar, skador och löner som inte går att leva på.

Arbetsgivaren som ville vara laglig

Anto försökte göra rätt. Men konkurrerades ut av kriminella. Bolaget som anlitat hans firma var skyldigt honom miljoner. Svensk domstol lyfte inte ett finger, vittnar han om. Skulderna växte. Än i dag har Anto svårt att höra ljudet av kuvert som öppnas.

”Kriminella arbetsgivare måste bort”

Arbetslivskriminaliteten har fått politisk uppmärksamhet. På kort tid har många med makt vaknat, skriver Dagens Arbetes Elinor Torp.