Inflationen ett dilemma för facket

PERSPEKTIV Allt fler lediga jobb. Industrin investerar. Reallönerna stiger. Hos facket borde det vara klackarna i taket. Men ett spöke från förr har dykt upp: inflationen. Den ställer fackföreningsrörelsen inför ett dilemma.

Du har säkert sett bilderna på de välfyllda containerfartygen som otåligt väntar utanför hamnarna på att få lossa sin last.

Du har alldeles säkert hört om hur bristen på halvledare stannat bilfabrikerna.

Kanske har du också läst om hur bristen på långtradarchaufförer försenar – och fördyrar – transporterna runt om i Europa.

Allt det där skapar prisökningar, inflation. Elräkningen är kanske inte den roligaste läsningen just nu.

Så, räcker lönen till? Täcker lönehöjningen prisökningarna?

Nyss var det ingen som pratade om inflation. Tvärtom, alla var rädda för motsatsen, deflation. Prisfall. Där hamnade vi aldrig.

Under det dryga årtionde vi levde med en extremt låg, nästan obefintlig inflation steg industriarbetarnas reallöner. Lönen ökade mer än prisökningarna.

Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, var den genomsnittliga löneökningen dubbelt så hög som prisökningarna mellan 2010 och 2020. Industriarbetarnas löner, inklusive övertidsersättning, ökade med i snitt 2,45 procent per år medan den årliga prisökningen uppgick till 1,27 procent.

Men det var naturligtvis ingen självklarhet att lönerna skulle öka.

Under alla de här åren hänvisade arbetsgivarna till just den obefintliga inflationen när man höll emot de fackliga lönekraven. ”Varför ska de anställda ha påökt när inte priserna stiger?”

Om inte företagen tjänar mer pengar finns det heller inget att fördela, resonerade arbetsgivarna. De talade om ”den faktiska inflationen”. Om den är runt noll så finns det ingen anledning att öka på lönerna.

Så sa arbetsgivarna då.

I dag är ”den faktiska inflationen” i Sverige 3,1 procent. Arbetsgivarna ska nog idag skatta sig lyckliga över att den fackliga motparten inte hakade på idén att löneökningarna ska grundas på ”den faktiska inflationen”.  I längden hade det kunnat bli dyrt för arbetsgivarna – om nu inflationstakten fortsätter att stiga.

Spöket från 1970– och 80-talet är tillbaka. Då fick ett Vietnamkrig och två oljeprischocker fyr på inflationsbrasan som spreds över världen. Till slut kunde den släckas med höga räntor och hög arbetslöshet, i land efter land.

Under trettio år har inte spöket synts till. Prisökningarna har hållits på mattan, tack vare att globaliseringen pressat priserna, har det sagts. Men nu är det proppbildning i globaliseringens själva blodomlopp – leverantörskedjorna, transporterna mellan länder och kontinenter – som underblåser inflationen.

Prisökningar känner inga gränser. De har en tendens att sprida sig i den sammanflätade världsekonomin. I USA har 6-procentsgränsen passerats och inom EU är prisökningstakten snart uppe i 5 procent. I Sverige har den fördubblats sedan i somras.

Gissningsvis vill arbetsgivarna glömma resonemanget om ”den faktiska inflationen”. För vad skulle hända om facket inför nästa avtalsrörelse skulle komma och ställa sina lönekrav utifrån den faktiska inflation som kanske råder då? Fyra, fem, sex procent?

Dagens höga inflationstakt ger arbetsgivarna ett pedagogiskt problem, en ny hemläxa.

Men det gäller även facket.

Fackföreningsrörelsens strategi under det gångna årtiondet var att inte stirra sig blind på de extremt låga inflationssiffrorna. Man talade hellre om behovet av en långsiktig, stabil löneutveckling.

Ta ut lön efter hur hög inflationen är? Knappast. Det skulle, enligt facket, bara förstärka skadliga tendenser.

Uteblivna lönelyft vid nollinflation skulle bidra till prisfall och deflation. Och höga lönelyft vid hög inflation skulle spä på prisökningarna än mer; i slutändan skulle det bara bli luft i plånboken som på det hemska 80-talet.

När arbetsgivarna sa att det inte kunde bli tal om några löneökningar på grund av den obefintliga inflationen så har facket kontrat med: ”vi litar på att Riksbanken gör sitt jobb”.

Riksbankens uppgift är att se till att inflationen hamnar på runt 2 procent.

Alltså: ”Låt Riksbanken se till att inflationsmålet uppnås, det är deras och inte vår sak att se till att inflationen hamnar på rätt nivå”. Så löd den fackliga argumentationen.

Frågan är hur gångbart det argumentet blir framöver.

Om ett år kommer facken att presentera sina lönekrav inför 2023 års avtalsrörelse.

Säg att inflationstakten stigit till dagens EU-nivå på 4-5 procent. Man kan redan nu höra mullret från avtalsträffar och avtalsråd. Kompensation!

Då hamnar facket inför ett dilemma och ett pedagogiskt problem.

Antingen ska facket – tvärtemot det gångna decenniets strategi – plötsligt börja formulera lönekraven utifrån nivån på prisökningarna.

Eller också hålla fast vid sin långsiktiga linje att kräva runt 3 procent och säga som de hittills har sagt, att ”vi förutsätter att Riksbanken gör sitt jobb” och trycker ner inflationen till 2-procentsmålet.

Men det är här problemet dyker upp. Och det har med Riksbankens verktyg att göra. Eller snarare brist på verktyg.

Så här är det: Riksbanken har en gaspedal och en broms. Gasa i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. Det kallas penningpolitik.

Medlet är räntan. Låg ränta är lika med gas. Då är det billigt för privatpersoner att konsumera eller låna till att köpa en bostad. För företag innebär låg ränta att de kan ta lån för att investera i nya maskiner. Hög ränta, däremot, är lika med broms.

Vad Riksbanken kan påverka med räntan är att gasa eller bromsa själva efterfrågan, hur mycket vi konsumerar.

Däremot kan inte räntan påverka utbudet, hur mycket som finns på hyllorna. Och idag är det är det just begränsningar av utbudet – på exempelvis halvledare – som driver upp priserna. Volvo får inte fler halvledare hur mycket Riksbanken än sänker räntan.

Därför blir det knepigt för facket att hänvisa till att Riksbanken ska ”göra sitt jobb” när de globala leverantörskedjorna kärvar, transporter dröjer och grejerna inte kommer fram. Räntan biter inte på utbudet, den rår inte på bristen helt enkelt. Och det är ju just bristen som idag eldar på inflationen.

Nu är ekonomerna djupt oeniga om den högre inflationstakten verkligen kommer att hålla i sig eller inte.  Somliga tror det, inflationen har en benägenhet att bita sig fast i ekonomin. Förväntningar om stigande priser gör att priser faktiskt stiger.

Det finns även demografiska skäl till att inflationen på sikt kan fortsätta stiga. En åldrande befolkning lämnar arbetskraften och det begränsade tillflödet av unga som börjar jobba leder till brist på arbetskraft som i sin tur är inflationsdrivande.

Andra hävdar däremot att prisökningarna mattas av när leveranserna når upp till sin normala nivå igen. Dagens prisökningar är tillfälliga. Så fort flaskhalsarna i ekonomin är borta kommer inflationen att ge sig. Vänta bara.

Hursomhelst, osäkerheten tvingar parterna på den svenska arbetsmarknaden till en knepig hemläxa. Den faktiska inflationen ställer till det.