Kriget mot facket – och en hjältes död

Hitlers offer Småbarnspappan Rolf Wickström dödades av nazisterna. Han var en av de första som avrättades i Norge under andra världskriget. I Söderhamn sörjde hans svenska släktingar.

Plötsligt knackade det på dörren. Rolf Wickström hade just kommit hem, hunnit byta om och skulle till att äta innan det var dags att cykla ner till Folkets hus. Där skulle han träffa andra företrädare för Oslos metallarbetare.

På jobbet hade det varit en stökig dag. Arbetskamraterna hade plötsligt gått i strejk och lämnat arbetsplatsen.
Han själv då? Nej, som verkstadsklubbens ordförande hade han försökt få sina kompisar att gå tillbaka till maskinerna. Men förgäves. Trehundra arbetare strömmade ut genom fabriksgrindarna.

Chefen, en ursinnig direktör Mörk störtade ut från sitt kontor och sökte upp Wickström. Strejken är ditt fel, rasade han. Facket borde ha pli på sina medlemmar.

Nu var det inte bara här på Skabo Jernbanevognfabrikk som maskinerna hade stannat. Den ena efter den andra fabriken tystnade när uppåt 25 000 av stadens arbetare anslöt sig till strejken.

Vad dessa strejkande gjorde var att de utmanade den rådande ordningen. Och den var inte vilken som helst; i Norge dessa dagar härskade Hitlers tyska ockupationsmakt och dess norska medlöpare. De var arbetarrörelsens dödsfiende som vid rätt tillfälle skulle slå till mot de organiserade arbetarna.

Därför stannade en stor svart bil utanför Rolf Wickströms hem den här eftermiddagen.

Utanför bostaden lekte Wickströms treårige son. Under resten av sitt liv kom han att leva med minnesbilden av den stora svarta bilen, männen i långa rockar som gick in i bostadshuset och som en stund senare steg in i bilen igen, nu i sällskap med hans pappa.

Rolf Wickström kom aldrig hem igen.

För åttio år sedan, hösten 1941, stod det nazistiska Tyskland på toppen av sin makt. Det andra världskriget hade än så länge gått deras väg. Större delen av Europa låg under Hitlers kontroll. England bjöd visserligen motstånd men tyska soldater stod utanför Moskva och USA hade ännu inte anslutit sig till kriget.

I Sverige hördes de tyskvänliga rösterna, särskilt inom krigsmakten och den politiska högern. Samtidigt fanns många som var beredda att sätta sig upp mot nazismen, kosta vad det kosta ville. Som i Söderhamn. Där bestämde sig tre män och tre kvinnor att markera mot nazismen på sitt sätt. De gör det genom en dödsannons i lokaltidningen Söderhamns-Kuriren.

Det visade sig att de tre männens brorson hade avrättats i Oslo av nazisterna. När texten i dödsannonsen formulerades darrade de knappast på manschetten. I annonsen stod att läsa att den avlidne stupat ”på sin post som fackföreningsman och frihetskämpe”.

De avslutade med orden: ”Han dog som en hjälte.”

Hjälten, den döde brorsonen, var Rolf Wickström. Hur kom det sig att just han avrättades, en 28-årig svetsare på Skabo Jernbanevognsfabrikk? Varför avrättades en klubbordförande som inte var partipolitiskt aktiv och som förgäves hade försökt få sina strejkande arbetskamrater att återuppta arbetet?

När maskinerna tystnadedenna måndagsmorgon i Oslo för åttio år sedan var det särskilt en fråga som de strejkande ställde sig: ”Varför finns ingen mjölk på jobbet? Det har vi ju rätt till enligt kollektivavtalet.”

Runt om på arbetsplatserna hade man hört vad arbetarna på Akers Mekaniska, det stora skeppsvarvet, hade sett med egna ögon. De tyska soldaterna på krigsfartygen försågs minsann med livsmedel som annars ransonerades i det norska samhället. Varför får de tyska soldaterna och inte vi?

I Oslo rådde redan brist på ved och mat. Nu ransonerades också mjölken. Missnöjet växte. Måndagsmorgonen exploderade. Mjölkstrejken tog ockupationsmakten på sängen.

Bara några dagar före strejkutbrottet hade den tyske rikskommissarien i Norge fått besök från högsta ort i Berlin. Den som anlände var Reinhard Heydrich, grundare av hemliga polisen Gestapo, arkitekten bakom förintelsen av judarna, av Adolf Hitler kallad ”mannen med järnhjärtat”.

Heydrich framhärdade att det var dags att trycka till den kraft som bar upp det antinazistiska motståndet, fackföreningsrörelsen. Det började bli bråttom, för tyskarna fruktade en brittisk invasion av Norge och då befarade man att just fackföreningsrörelsen skulle alliera sig med britterna.

Den norska fackföreningsrörelsen hade under ockupationens första år kunnat förhandla om löner och arbetsvillkor, men steg för steg kringskars manöverutrymmet. Hela tiden fanns hotet om att tyskarna skulle byta ut de valda fackförbundsledarna mot norska nazister i Nasjonal samling, de som kallades ”quislingarna” efter ledaren Vidkun Quisling.

När mjölkstrejken bröt ut anslöt sig de 300 arbetarna på Skabo Jernbanevognfabrikk omedelbart. När deras klubbordförande Rolf Wickström såg sina arbetskamrater lämna arbetsplatsen anade han det värsta. Att den nazistiska järnnäven skulle slå till med katastrofala följder.

Därför manade han till lugn. Men medlemmarna lyssnade inte på det örat. Lika lite som arbetarna på Brown Boveri, Elektrisk Bureau, Spigerverket, Kampens Mekaniska, Nylands verkstad  …

Här stod han. Mitt i ett drama där en värld i brand bestämde villkoren. Här befann han sig i det Oslo där tusentals industriarbetare utmanade världens då mest framgångsrika militärmakt vars ideologiska mission var att krossa arbetarrörelsens politiska och fackliga organisationer.

Rolf Wickström, 28 år. Partilös. I ett och ett halvt år Skabo-arbetarnas klubbordförande. En svetsare och småbarnspappa vars dagar, visade det sig, var räknade. Hur hamnade han här?

Från Söderhamn till Oslo kom Rolf Wickströms far Albert 1911 för att börja som plåtslagare på Vulkan, företaget som svetsat ihop de flesta stålbroar över de norska fjordarna. Ett företag som leddes av en direktör som såg till att de norska arbetsgivarna erkände fackföreningarna och som tecknade det första rikstäckande kollektivavtalet med det norska metallarbetareförbundet.

Albert, son till en skomakare, hade gjort som så många andra efter storstrejken i Sverige. Han lämnade landet. Tog farväl av sina bröder i Söderhamn och Sandarne för att söka lyckan i Oslo.

Det dröjde inte länge förrän Albert träffade en ensamstående småbarnsmor. De gifte sig och året efter föddes Rolf.
När Albert plötsligt dog av hjärtsvikt, bara 40 år gammal, hade Rolf knappt hunnit bli tonåring. Han tvingades börja arbeta och hjälpa till med försörjningen av mor och småsyskon.

För tonåringen blev det mest tillfälliga påhugg varvade med långa perioder av arbetslöshet. Oftast höll han till nere på Steplagården där den livaktiga idrottsklubben Sterling, ansluten till Arbejdernes idrottsforening, inte bara sysslade med fotboll och bandy. Här anordnades också danskvällar, studiecirklar, teatergrupper, föreläsningar och tävlingar i bland annat bridge och korong.

Här trivdes hanoch här gavs också tillfälle att lyssna till olika politiska röster inom arbetarrörelsen. Själv blev han aldrig politiskt aktiv, han umgicks visserligen flitigt med en kommunistisk vän men lutade själv åt socialdemokratin och dess ungdomsförbund. Men mest av allt tyckte han om att måla och läsa och åka skidor. Just de intressena delade han med kvinnan i hans korta liv, Signe, som han träffade när han fyllt arton.

Kort efter att de hade träffats hade Rolf turen att få en av de arton åtråvärda utbildningsplatserna som Teknologiska institutet erbjöd den som ville lära sig den nya, elektriska svetstekniken. Efter utbildningen anställdes han av Skabo Jernbanevognfabrikk, tillverkare av järnvägsvagnar.

Rolf Wickström kom till svetsavdelningen på en verkstad som sjöd av diskussioner och aktivitet. Anslutningen till fackföreningen var närapå hundraprocentig. Den som inte var med eller hade slarvat med att betala in medlemsavgiften fick sitt namn uthängt på fackklubbens anslagstavla.

På svetsavdelningen arbetade också verkstadsklubbens ordförande som blev den unge svetsarens mentor. Wickström visade talang och hamnade snart i förhandlingskommittén och senare i klubbens styrelse.

I januari 1940 valdes den då 27-årige Rolf Wickström till Skaboklubbens ordförande. Fyra månader senare ockuperas Norge av Hitler-Tyskland. Kungen och regeringen flyr, de norska nazisterna talar i triumf om den nya tiden, det nya Europa och kvar blir en fackföreningsrörelse som försöker överleva, inte utplånas.

Motstånd eller anpassning? Hur ska facket kunna bjuda ockupationsmakten och nazismen motstånd utan att riskera medlemmarnas liv? Och om vi nu ska anpassa oss till de nya realiteterna, hur långt ska vi gå?

Inom norsk fackföreningsrörelse rasade debatten. En av dem som ihärdigast ville markera avstånd till de nya härskarna var en svensk arbetare från Karlstad, Josef Larsson. Han hade vunnit de norska kamraternas förtroende och var vid krigsutbrottet förbundsordförande för det stora Jern- og metallarbejderforbundet.

Andra förordade inte bara en försiktig anpassning till det besvärliga läget utan till och med aktivt samarbete med tyskarna. Några av dem slängde sina socialdemokratiska eller kommunistiska partiböcker för att ansluta sig till ”quislingarna” i Nasjonal samling.

På Skabo kom två av arbetarna att gå med i Nasjonal samling, vilket gjorde de andra ursinniga. Som klubbens ordförande gick Rolf Wickström in till chefen, direktör Mörk, och förklarade att han eller facket inte kunde ansvara för de två nazisternas säkerhet på arbetsplatsen.

Mörk suckade varpå han berättade att hans adoptivdotter sällskapade med en tysk soldat. Han funderade därför på att få adoptionen upphävd.

Wickström och Mörk tycktes vara eniga i sin syn på ockupationsmakten. Men där stannade samsynen. Det som sedan hände runt första maj 1941 kom att ligga Rolf Wickström i fatet den dag då Gestapo några månader senare hämtade honom i hemmet.

Direktör Mörk på Skabovar en arbetsgivare av den gamla stammen. Varje dag tog han en promenad genom gjuteriet och mekaniska verkstaden med sina verkmästare i följe. Arbetarna respekterade honom, men fruktade honom inte. Missnöjet över arbetsförhållandena var utbrett.

För klubbordförande Rolf Wickström och direktör Mörk fanns mycket att förhandla om: ackordslöner, semesterersättning, övertid, handskar för dem som arbetade i måleriet. Förhandlingarna kärvade, facket ansåg att Mörk tricksade. Mörk å sin sida hävdade att facket krävde för mycket.

På första maj, alltså några månader innan mjölkstrejken, valde de flesta av arbetarna på Skabo att trotsa såväl direktör Mörk som tyskarnas demonstrationsförbud. Redan efter halva arbetsdagen gick de hem i tyst protest.

Dagen efter kom polisen och grep sex av arbetarna. En av dem var Rolf Wickström, trots att han ansågs vara en ”modererande och lugnande” kraft inom klubben. Men på första maj lämnade även han arbetsplatsen i förtid.

Direktör Mörk hade kommit på honom vid utgången.

– Vart ska du?
– In till stan för ett möte med metallarbetareförbundet.

Direktör Mörk återvände till sitt kontor och i affekt skrev han en rapport som dagen efter överlämnades till polisen.
I drygt tre veckor satt de sex Skabo-arbetarna i häkte tillsammans med ett tjugotal andra arbetare. Rolf skrev hem till Signe och bad henne komma med piptobak.

Samtidigt som han och hans fem arbetskamrater satt i förvar formulerades den första protesten som trotsade den tyska ockupationsmakten. Med LO och Norska kvinnors nasjonalråd i spetsen protesterade 43 organisationer mot nazifieringen av Norge. Några underskrifter saknades: arbetsgivarnas.

Då, i maj, återstod några månader innan Heydrich, ”mannen med järnhjärtat”, anlände till Oslo för att med undantagstillstånd och arkebuseringspatruller skynda på uppgörelsen med den norska arbetarrörelsen.

Vi vet inte exakt hur Rolf Wickström dog. Vi vet däremot att han togs till förhör på Victoria Terasse, Gestapos högkvarter, direkt efter att han hade hämtats i hemmet i samband med mjölkstrejken. Direktör Mörks rapport från första maj låg honom i fatet.

– Jaså, här har vi den store uppviglaren Wickström, sa Gestapo-officeren i det första av två nattliga förhör.

Vi vet vad som sades vid förhöret eftersom Skaboklubbens vice ordförande Jens Östlie också var närvarande, enligt boken To liv – én skjebne av historikern Harald Berntsen som utförligt skildrar omständigheterna kring avrättningen.

Wickström och Östlie anklagades bägge för att ha uppviglat Skabo-arbetarna till att strejka den första maj. Om de tog på sig ansvaret för aktionen, så skulle de släppas fria, lovade Gestapo-officeren.

Men Wickström och Östlie svarade som det var, att strejken var spontan och utan ledning. De vidhöll att de hade gjort allt för att förhindra både första maj-aktionen och nu mjölkstrejken.

De bägge Skabometallarna var inte de enda på Victoria Terasse. Häktet fylldes efter hand av ett par hundra andra arbetare, förtroendevalda på fabriker och fackliga förbundsledningar.

Av dessa dömdes fem till döden i en snabb juridisk process utan möjlighet till försvar. För tre av dem omvandlades dödsdomen till livstids tukthus i Tyskland. Däribland Jern og Metals svenske förbundsordförande Josef Larsson som för övrigt var den ende som återvände levande från fångenskapen i Tyskland.

För två av de dödsdömda fanns däremot ingen nåd. Domarna verkställdes redan samma dag, på tisdagskvällen, alltså ett dygn efter att Gestapo hade hämtat Rolf Wickström i hemmet.

Rolf Wickström fördes till arkebuseringen tillsammans med LO:s välkände jurist Viggo Han­steen. Deras ögon var förbundna, men händerna fria.

Uppåt åtta meter skiljde dem från gevärspiporna. Sade de något? Sjöng de Vi elsker dette landet? Eller Internationalen?

Klockan 20 på kvällen bröts sändningarna i norsk radio för tillkännagivandet att två motståndsmän avrättats, de första under tysk ockupation.

En timme senare knackade Gestapo på hemma hos Signe Wickström för att kortfattat meddela vad som har hänt. Några kvarlämnade ägodelar hade de inte med sig.

Dagen därpå samlade sig Signe och gick själv till Victoria Terrasse för att få ut det sista hennes Rolf hade med sig in i döden. Kläderna, vigselringen, pipan.

Men inga ägodelar delades ut. Hon uppmanades att gå hem igen, tomhänt. Därefter föll hennes liv i spillror.

Avrättningarna sände en chockinte bara genom det norska samhället utan även runt om i världen.

Arkebuseringen råkade sammanfalla med att det svenska LO samlades till kongress i Stockholm. LO-ordföranden läste upp kongressens uttalande som med eftertryck hyllade ”två av den norska fackföreningsrörelsens trofasta medarbetare och förkämpar som blivit de första offren för den växande motsättningen mellan det norska folket och den tyska ockupationsmakten”. Ett uttalande som fick statsminister Per Albin Hansson att gå i taket. Han bad omedelbart LO att sänka tonläget för att inte reta Hitler i onödan.

De svenska tidningarnas förstasidor ägnade stort utrymme åt avrättningarna och på Konserthuset i Stockholm anordnades en ceremoni med Karl Gerhard i spetsen för att hedra de döda.

Men ingenstans i rapporteringen nämndes Rolf Wickströms svenska bakgrund. I Sverige förblev han märkligt anonym.

En enspaltig dödsannons, inklämd mellan Söderala AIK:s lotteri och två femtioåringars tackannonser i Söderhamns-Kuriren, var det enda som antydde något om Rolf Wickströms rötter i Sverige.

Släktingarna i Söderhamn hade samlat sig för att mitt i sorgen manifestera mot nazismen. De fattade mod och formulerade orden om Rolf Wickström som många kanske inte vågade säga denna mörka, tysta tid:

Han dog som en hjälte.

Fotnot: Allt bildmaterial, utom där annat anges, är hämtat från Harald Berntsens bok To liv – én skjebne, förlaget Aschehoug & co, Oslo och Arbejderbevegelsens arkiv och bibliotek, Oslo.

En kommentar till “Kriget mot facket – och en hjältes död”

• Tack för dessa gripande rader som vi kan lära mycket av än idag. Jag tänker lyfta in Rolf Wickström som en del i det arbete som deltagarna i kursen insikter får göra. För, han dog verkligen som en hjälte.

  Svara

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.