Jag är gjord för att älska (allt av) Kiss

Krönika Trots att jag är en bitter jävel klarar jag inte ens av att hata bandets största hit.

När jag vandrar över skolgården för att hämta min son hör jag en liten röst utbrista ”Kiss!” Rösten hör till en liten knatte i parallellklassen som storögt pekar på logotypen på min mössa.

Han är uppenbarligen ett nyfrälst fan av bandet. Jag frågar vilken hans favoritlåt är. ”Den högst upp”, svarar han och ler med hela ansiktet.

Det tar några sekunder innan polletten trillar ner, innan jag förstår att det är så kidsen pratar om musik i dag. Högst upp på Kiss Spotify-profil ligger I Was Made For Lovin’ You, rockdiscolåten som med sina snart femhundra miljoner lyssningar har nästan dubbelt så många spelningar som silvermedaljören Rock And Roll All Nite.

De ”äkta” Kiss-fansen, de som varit med så länge att de blivit gamla och förbittrade, hatar I Was Made For Lovin’ You. Inte för att den är dålig, utan för att den rubbar gruppens musikaliska kurva. Hårdrockare ogillar förändringar överlag, men Kiss-fans har tagit det ett steg längre. I stället för att släppa greppet om gruppen har de låtit sin dyrkan gå över i avsky. På så sätt kan deras intima relation med bandet fortsätta. De är Kiss-fans som hatar Kiss.

Ordet ”fan” kommer från latinets ”fanaticus”. Det betyder
”gudomligt inspirerad” och ”entusiastisk”, men det betyder även ”rasande” och ”vansinnig”. För de mest högljudda Kiss-fanatikerna har det pendlat från det första till det andra. Värst är det i USA, där allt från sångarens soulprojekt till hans matbilder på Instagram kritiseras, förlöjligas och förminskas med en anmärkningsvärt hård ton. Det bottnar alltid i att beundraren anser att gruppen inte längre står för det som han (det är alltid män) en gång i tiden fastnade för.

Jag lyckas få tag på Vini Poncia, skivproducenten som en gång i tiden var med och skrev refrängen till I Was Made For Lovin’ You. Gubben klockar snart in på åttio bast och under de oceaner av tid som har passerat sedan låten kom till 1979 har han tidigare bara gett en enda Kiss-relaterad intervju. Det tar inte många minuter in i vårt tre timmar långa samtal innan jag förstår varför. Så fort låten kommer på tal sätter han sig instinktivt i försvarsställning.

Det är sorgligt. Det är absurt att han i alla år känt att han har gjort något fel. Jag tycker synd om honom. Jag tackar för musiken, börjar ställa initierade frågor om den bespottade låten och långsamt tinar han upp.

Jag må vara en bitter jävel i allmänhet, men när det kommer till min relation till mitt favoritband är jag osedvanligt öppensinnad. Det har snart passerat fyrtio år sedan det var jag som var den där knatten på skolgården. Trots det har jag inte börjat hata vare sig bandet eller deras största hit. Kanske är jag inte ett äkta fan.

Carl Linnaeus