Debatt Eftersom det saknas kunskap om långtidseffekter vid exponering av nanopartiklar så måste försiktighet råda. Ta avstamp i de åtgärder som redan är vidtagna i andra länder, skriver fyra arbetsmiljöforskare.
Om skribenterna
Christina Isaxon är docent Ergonomi och aerosolteknologi vid Lunds universitet.
Maria Hedmer är doktor på avdelningen för arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet.
Helen Karlsson är biträdande professor vid Arbets- och miljömedicin vid Linköpings universitet.
Maria Albin är professor på Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet.
Nanoteknik är ett snabbt expanderande forsknings- och innovationsområde. De tekniska fördelarna med nya nanomaterial är i princip oändliga. De får genom just sin nanoform helt nya egenskaper, som kan användas till exempel för att göra traditionella material starkare och lättare, och dessutom spar man på ändliga resurser eftersom nanoteknologin behöver mindre mängder material än den traditionella teknologin.
Det finns också andra miljömässiga fördelar. Med nanopartiklar kan man exempelvis skapa självrengörande ytor, framställa solceller som är mycket mer effektiva, och utveckla nano-LED för billig och enkel vattenrening.
Nanotekniken öppnar för medicinska framsteg, till exempel för att målstyra läkemedel till rätt organ. Den stora utvecklingspotentialen gör att EU betecknat nanotekniken som en nyckelteknologi (Key Enabling Technology) som kommer att transformera Europas ekonomi.
Men de nya egenskaperna som material får i nanostorlek är samtidigt en stor utmaning för riskbedömning och riskhantering.
Nanomaterial är mer damningsbenägna jämfört med material som inte är i nanoform, vilket innebär att vi måste vara extra uppmärksamma på den exponering som sker genom inandning. Även en mycket liten massa av ämnet i luft ger en exceptionellt stor sammanlagd yta av materialet, som också lätt kan nå djupt ner i våra luftvägar.
Den storskaliga användningen är fortfarande ung och nya versioner av nanomaterial tas ständigt fram, vilket gör att vi saknar kunskap om långtidseffekter på människa. Experimentella studier blir därför avgörande.
De studier som gjorts visar att vid samma massa orsakar ett material i nanoform betydligt kraftigare inflammation i luftvägarna än materialet gör då det inte är i nanoform. Detta är oroväckande eftersom inflammatoriska processer är en viktig faktor för flera slags sjukdomar, bland annat. i luftvägar, hjärta och kärl.
Resultaten talar tydligt för att de gränsvärden som nu gäller för det konventionella materialet inte går att luta sig mot för material i nanostorlek. Nanomaterialets form har också betydelse för riskbilden.
Bäst belagt är detta för långa nanofibrer, där det exempelvis har visats att kolnanorör av vissa dimensioner kan orsaka lungcancer, lungfibros och lungsäckscancer hos försöksdjur, det vill säga samma hälsoeffekter som orsakas av asbest.
Forskare och myndigheter som gjort riskbedömningar av fiberformiga nanomaterial rekommenderar därför mycket låga riktvärden i luft, ofta en faktor 100 lägre än gällande hygieniska gränsvärden, för arbetsplatser där denna typ av nanomaterial hanteras.
Den snabba utvecklingen av nya material och produkter i nanoform ställer alltså höga krav på riskhantering och riskbedömning. Kunskapsunderlaget är bristfälligt, men ger ändå en tillräcklig grund för att säga att man behöver begränsa den luftburna exponeringen på ett mycket striktare sätt än för konventionella material.
Särskilt det osäkra kunskapsläget vad gäller långtidseffekter gör att försiktighetsprincipen måste tillämpas på de arbetsplatser där nanomaterial hanteras.
Kunskapen om skyddsåtgärder måste finnas. Arbetsmiljöverket behöver tydligt kommunicera till företag hur man som arbetsgivare på bästa sätt förhindrar att nanopartiklar blir luftburna så att exponeringen kan hållas på lägsta möjliga nivå.
Detta görs genom att tillämpa åtgärdstrappan. Ett av trappans första steg är att hålla människa och nanomaterial skilda åt. Tekniska skyddsåtgärder, till exempel slutna system, dragskåp, utsug och styrda luftflöden är tillämpningar av detta. Samma typ av tekniska skyddsåtgärder som effektivt kontrollerar luftföroreningar av damm och gaser fungerar alltså utmärkt för att begränsa och kontrollera luftburna nanopartiklar.
Steget efter är administrativa åtgärder (hanterings- och skyddsinstruktioner, rätt arbetssätt, utbildning med mera) på arbetsplatsen. Det sista steget är att använda personlig skyddsutrustning i form av andningsskydd, skyddshandskar, skyddsklädsel m.m. För säker hantering av tillverkade nanopartiklar kan alla stegen i åtgärdstrappan behöva användas!
Arbetsmiljöverket har i uppdrag att utfärda de regler och förordningar som krävs för en god och säker arbetsmiljö. Vad gäller en säker arbetsmiljö avseende luftburen exponering (kemikalier, damm) utgör de hygieniska gränsvärdena (högsta tillåtna genomsnittliga halt) en grundbult.
Svenska företag som använder nanomaterial upplever i dag en frustration över massbaserade gränsvärden och gravimetriska mättekniker för analys av luftburna partiklar, som inte tar hänsyn till att partiklar i nanostorlek kan vara otroligt många men sammanlagt ändå väga väldigt lite. Samarbeten, till exempel inom OECD, pågår för att utreda fysiska och kemiska egenskaper hos olika nanomaterial för att få kunskap som kan ligga till grund för framtida lagstiftning och direktiv.
I ljuset av den snabbt ökade användningen och nya forskningsrön finns ett behov av att agera innan detta finns på plats: Arbetsmiljöverket behöver vara mer proaktivt! Sådana initiativ har redan tagits i andra länder, exempelvis har Finska Arbetshälsoinstitutet infört rekommendationer där man anger en åtgärdsnivå baserad på antal luftburna nanopartiklar av en viss densitet. För metaller i nanoform finns också åtgärdsnivåer baserade på halten av metallen i urinprov.
Den cirkulära ekonomin ställer ökande krav på säkerhet under hela livscykeln. Ett bra arbetarskydd i alla led kräver att man vet när man hanterar nanomaterial, detta är svårare att veta ju längre materialet kommit i sin livscykel.
Även om säkerhetsdatabladen ska ange om det finns nanoformer i ett material, och hur dessa nanoformer ska hanteras säkert, så täcker regelverket om märkning av produkter med nanomaterial inte arbetsmiljön.
Arbetsmiljöverket borde verka för en sådan märkning av alla nanoinnehållande produkter, och att den följer med produkten under hela dess livscykel, så även återvinningen kan ske på ett säkert sätt sett ur arbetsmiljöperspektiv.
Vi skriver detta debattinlägg utifrån en övertygelse om att nanomaterialen är en nyckelteknologi för viktiga hållbarhetsmål och ekonomisk tillväxt. Men vi vill som forskare inom aerosolteknologi, biomedicin, arbetsmedicin och yrkeshygien peka på vikten av att detta matchas av ett adekvat myndighetsstöd till de företag som satsar på att hantera de nya materialen.
De behöver vägledning vad gäller vilka skyddsåtgärder de behöver vidta för att tillämpa försiktighetsprincipen. För sin riskbedömning och riskhantering behöver de också nanospecifika gränsvärden.
Arbetsmiljöverket kan ta avstamp i de åtgärder som redan är vidtagna i andra länder. Kunskapen om att myndigheter vidtar de åtgärder som utvecklingen kräver kommer enligt vår uppfattning att öka förtroendet för den nya teknologin hos företag och anställda. En bild av att erforderliga åtgärder inte vidtas kan däremot skapa ett generellt misstroende mot den.
Christina Isaxon
Docent Ergonomi och aerosolteknologi, Lunds universitet
Maria Hedmer
Doktor på avdelningen för arbets- och miljömedicin, Lunds universitet
Helen Karlsson
Biträdande professor vid Arbets- och miljömedicin, Linköpings universitet
Maria Albin
Professor på Institutet för miljömedicin, Karolinska institutet