”Visst är det bra med jobb – men är vapenindustrin det vi vill utveckla?”
Förr fanns en bred samsyn om vilka som gynnas av krig – och vilka som är förlorarna, skriver grafikern Bertil Mårtensson.
Industriarbetarnas tidning
Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.
22 mars, 2022
Skrivet av Harald Gatu
PERSPEKTIV Vad har kriget i Ukraina med Avesta att göra? Skenande priser på energi och råvaror. Brist på metaller och komponenter. Tragedin påminner om att krig i ett land påverkar hela världen.
London, den 8 mars. Klockan var inte mer än arton minuter i sex på morgonen.
Radions nyhetssändningar sammanfattade nattens händelser i krigets Ukraina. Städer beskjutna, bostadshus förvandlade till ruiner, människor på flykt.
I detta ögonblick, klockan 05:42 brittisk tid, visade kriget en annan sida, långt bortom slagfälten.
I Londons finanskvarter sågs handlare på väg till råvarubörsen London Metal Exchange med pappmuggskaffe i högsta hugg. Institutionen, med sina 200-åriga anor, är en av få börser där man fortfarande möts fysiskt, där kostymklädda män ropar i munnen på varandra när metaller köps och säljs.
Men råvarubörsen har också en handel på nätet där främst asiatiska köpare och säljare är i full gång medan London vaknar. Den här morgonen trodde de morgontrötta Londonhandlarna inte sina ögon när de stirrade in i mobilerna på väg till jobbet.
Priset på nickel inte bara rusade. Det skenade.
Visserligen brukar priset på metaller gå upp och ner när de handlas på råvarubörsen. Men det här var något långt utöver det vanliga.
I normala tider fungerar råvarubörsen som vilken marknad som helst. Om det råder brist på en metall som många vill köpa, då stiger priset.
Just råvaran nickel har sina kunder dels i den nya växande industri som tillverkar batterier till elbilarna. Men de återfinns framför allt i en gammal ärrad bransch, det rostfria stålet. Där svarar nickel för 8 procent av innehållet – men står för betydligt mer av den totala kostnaden.
Priset på nickel bestämmer i princip lönsamheten för den rostfria stålindustrin. Det finns ett klart samband mellan nickelpriset och anställningstryggheten på orter som Avesta, Degerfors och Torshälla. Där genomgår man just nu, dag för dag, en prövningens tid.
På morgonen den 8 mars exploderade nickelpriset. Borta i Asien hade en kinesisk tillverkare av rostfritt fått fnatt. Orsak: kriget i Ukraina. Han fullkomligt dammsög marknaden på nickel eftersom han befarade att leveranserna av metallen från det nickelrika Ryssland skulle upphöra.
Resultat: Priset sköt i höjden till nivåer nickeln aldrig tidigare hade legat på.
Normala dagar brukar nickelpriset åka upp och ner några hundra dollar tonnet. Priset brukar ligga nånstans mellan 10 000 och 20 000 dollar per ton.
Nu, klockan 05:42 brittisk tid tog priset plötslig ett skutt på 30 000 dollar.
Åtta minuter senare, klockan sex, låg priset på över 100 000 dollar per ton.
Börsen panikstängde.
Brist på råvaror och brist på komponenter. Volkswagen och BMW får inget kablage från fabrikerna i krigets Ukraina. Tillverkarna av bilarnas katalysatorer saknar sitt nödvändiga palladium som vanligtvis skeppas från Ryssland.
Världen fungerar inte när Putin anfaller Ukraina.
Inget utsäde lär hamna i den ukrainska myllan den här blodiga våren; världsmarknadspriset på vete väntas rusa. I de fattiga länderna, där en större andel av inkomsten går till inköp av livsmedel än i de rikare länderna, tickar en social missnöjesbomb. Krig i ett land påverkar hela världen.
Världen, som äntligen tycktes ta sig ur pandemin. Ekonomin som skulle, om inte blomstra så i alla fall återhämta sig på allvar till hösten. Nu varnar ekonomer för att den utvecklingen kommer att stagnera, samtidigt som bristen på råvaror driver upp priserna. Vi får både stagnation och inflation, ”stagflation”. Priserna väntas fortsätta att stiga, trots att ekonomin står still.
Vi har varit där förr, på 1970-talet. Även då var det krig som tryckte in inflationen i världsekonomin.
Först Vietnamkriget som USA finansierade med att trycka upp sedlar i stället för att höja skatterna. När president Nixon 1971 släppte dollarns koppling till guldet rycktes grunden undan för den hyfsat stabila ordning som rått sedan andra världskrigets slut.
Sedan oktoberkriget mellan Israel och arabstaterna 1973 som utlöste den första oljeprischocken. När de oljeproducerande länderna lät priset fyrdubblas kastades världen i en allvarlig kris eftersom olja på den tiden var en betydligt viktigare energikälla än nu.
Inflationen bet sig fast och i kombination med den stagnerade ekonomin – ”stagflationen” – bytte den ekonomiska politiken fot i land efter land. Kampen mot prisökningarna sattes i första rummet och kom i industriländerna att gå över en tillbakatryckt fackföreningsrörelse. Den sågs av de nya tongivande ekonomerna och politikerna som en orsak till att inflationsbrasan försågs med nytt syre. Under hela efterkrigstiden hade fackföreningsrörelsen i land efter land stärkts och hade därför inga problem att mobilisera medlemma till försvar för köpkraften när stigande priser urholkade reallönerna.
Att knäcka facket blev därför ett sätt att knäcka inflationen.
Men att inflationen tilläts få fäste i världsekonomin var knappast den organiserade arbetarrörelsens fel. Barry Eichengreen, ekonomiprofessor vid Berkleyuniversitetet i San Franscisco, skrev nyligen att arbetarna liksom företagen agerade fullständigt rationellt i 1970-talets inflationsekonomi.
Den som väntar sig fortsatta prisökningar agerar därefter. Facken krävde högre löner. Företagen höjde priserna. Inflation handlar till stor del om förväntningar.
Anledningen till att inflationen gavs chansen att få fäste var, enligt Barry Eichengreen, att den amerikanska centralbanken Fed, på 1960-talet var passiv och inte använde sig av räntevapnet för att bromsa ekonomin när priserna började stiga. Den amerikanska centralbankens uppgift i den gungiga krigsekonomin var i stället att bevaka storleken på guldreserven, ankaret i efterkrigstidens valutasystem. Ingen höjde räntan, priserna kunde stiga.
Nu däremot har världens centralbanker räntevapnet i sin hand. Att höja räntan bromsar prisökningarna. Men höjd ränta bromsar också ekonomin i sin helhet. När räntan höjs blir pengar dyrare och när pengar blir dyrare investerar företagen mindre. Ekonomin bromsar in. Och det var ju inte dit världen ville när vi äntligen såg slutet på pandemin.
Runt om i världen tvekar nu centralbankerna. Höja räntan eller inte? I Sverige våndas just nu Riksbanken inför nästa penningpolitiska möte i slutet av april.
Krig och inflation, de hör ihop. Men vem orkar tänka på stigande priser när blodsutgjutelsen räknar sina offer i tusental och åter tusental? När barn som ena dagen var på kalas, dagen efter tvingas fly från sitt hem? När sjukhus bombas och förlossningar tvingas ner i skyddsrummet?
Att katalysatorerna inte får sitt palladium och nickelpriset skjuter i höjden är bara en annan sida av tragedin. En påminnelse om att ett krig i ett land påverkar hela världen. Ingen människa är en ö.