I en orolig tid måste vi hålla i hop

Krönika Vi ska återigen teckna avtal i ett osäkert världsläge. Stigande priser påverkar alla löntagare, och slår hårdast mot dem med små marginaler.

Förberedelserna inför nästa avtalsrörelse är i full gång. Just nu pågår ett arbete med insamling av krav från våra medlemmar samtidigt som diskussionerna om facklig samordning har inletts.

Som alltid är omvärldsläget viktigt för oss när vi ska fastställa våra lönekrav och det är ingen överdrift att konstatera att det är extremt svårt att läsa utvecklingen just nu.

Redan innan Putin bestämde sig för att invadera Ukraina kunde vi se stigande energi- och bränslepriser och därmed stigande inflation. Vilken påverkan som kriget i Ukraina med påföljande sanktioner mot Ryssland har är högst osäkert. Hur kommer det att se ut med energitillgång, råvaruförsörjning och allmän prisutveckling?

Hög inflation är per definition dåligt om ambitionen är att förhandla fram reallöneökningar, dvs mer pengar i plånboken. Vi har vant oss vid att förhandla fram nya löneavtal med låg inflation. Riksbankens målsättning är att inflationen ska ligga på 2 procent och de senaste två decennierna har de i stort sett fått jobba för att komma upp mot målet.

Vi får gå tillbaka till tidigt 1990-tal för att hitta förhandlingsrundor med hög inflation som följeslagare. Då var vi inne i en ond spiral med stigande priser och löneavtal som jagade kompensation för ökade kostnader. Vi prisade ut jobben och sänkte vår köpkraft.

I slutet på 90-talet konstaterade ledande fackliga företrädare att vi behövde en ny lönebildningsmodell.

Sveriges löntagare behövde ökad reallön, inte luft i lönekuvertet. Det var uppspelet till Industriavtalet som undertecknades 1997. Sedan dess har vi lyckats förhandla fram ökade reallöner i stort sett varje år.

Stigande priser är inte ett teoretiskt fenomen för nationalekonomer. Det påverkar alla löntagare och som vanligt slår det hårdast för de med lägst marginaler. Höga bränslepriser slår hårdast mot de som inte har något alternativ till att ta bilen till jobbet.

Därför är det viktigt att alla aktörer funderar på sin roll inför kommande avtalsrörelse. Arbetsmarknadens parter är beroende av att Riksbanken gör sitt jobb men även politiken har en viktig roll att spela. Det krävs helt enkelt ett samspel.

Förra gången vi skulle teckna avtal stod vi inför en global pandemi vars effekter var helt oöverblickbara. Den här gången har vi helt andra utmaningar framför oss.

Det enda som är sig likt är ett grundläggande faktum. Ska vi göra vår röst hörd och teckna starka kollektivavtal måste vi vara många. I en osäker omvärld är det i alla fall en sak som är säker: Med hög organisationsgrad i facket och taggade medlemmar kommer vi långt.

Per-Olof Sjöö