Att måla är som att kratta löv
Livet är en konst men konsten har ett eget liv. Just nu vill jag bara måla, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Kärleken har inga gränser
Publicerad 2022-04-26, 13:36
Krönika Vi möttes genom ett kulturutbyte, det ryska blandades med det svenska. Vi lovade att hålla kontakten.
Vi åkte till Moskva på ett kulturutbyte 1990. Det var svartklubben Östra Liden i Göteborg, med Donald i spetsen och Gunilla vid sin sida, som administrerade detta stora projekt och som jag fick vara med i tillsammans med ett fyrtiotal andra kulturarbetare.
Vi skulle uppträda, besöka sjukhus, kulturhus, gå på cirkus, titta på avantgardistisk teater i en källare, öppna en stängd krog, dricka vodka och bli vän med människorna som vi träffade. Vi gjorde en show illegalt på Arbat, den största gatan i Moskva, med lånad ström från en teater.
Vi byggde en scen av podier och vår kör sjöng, jag trollade fram Gorbatjov ur en näsduk och det var allsång. Min vän trollkarlen Max Milton var också med.
1990 var ett år efter Berlinmurens fall. Sovjetunionen var i upplösning och det skulle bli en ny tid. Första kvällen uppträdde vi i ett slags kulturhus som påminde mycket om Blå Stället i Angered Centrum. Ett nybyggt kulturhus i en stadsdel någonstans i Moskva.
Vår befälhavare Donald stod i kamouflagekläder och sa att han var en ”peacefighter” och det skulle hissas flaggor.
Vi blandade oss med den ryska publiken som mest bestod av ungdomar. De bommade cigaretter och det var en mysig stämning.
Den ryska nationalsången dånade i högtalaren och den ryska flaggan hissades. Den svenska nationalsången spelades och den svenska flaggan hissades.
Donald hade själv målat – tror jag – en vit flagga, som det stod Kings Road 15 på, med Östra Liden förkortat i versaler: ÖL!
Måste varit medvetet.
Den hissades till Östra Lidens egna nationalsång Also sprach Zarathustra (Opus 30 av Richard Strauss). Den låten som Elvis Presley inledde sina shower med på 70-talet. Helt absurt och genialt på något vis.
Jag var 20 år och fräck och ung, blond, driven och otålig. Men jag blev kär den kvällen. Vi bodde nämligen hemma hos värdfamiljer.
Dottern i familjen hette Leena. Hon och jag använde en parlör, för att hitta användbara fraser, så att vi kunde prata med varann.
Vi kysstes.
Jag grät på flygplatsen när jag lämnade Moskva.
Vad blev det av henne undrar jag i dag? Hur ser hon på allt som händer nu?
Vi lovade att hålla kontakten.
Sen kom livet emellan.
