Det är också en styrka att vara pragmatisk

Ledare Ett medlemskap i Nato behöver inte betyda att vårt arbete för fred och mot kärnvapen behöver tystna. I bästa fall kan det bli tvärt om, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Finland bör ansöka om Nato-medlemskap och det skyndsamt, deklarerar nu Finlands president Niinistö och statsminister Marin. Beslutet var väntat men är historiskt.

Den finska alliansfriheten har varit lika ”helig” som den svenska alltsedan andra världskriget. Och det folkliga stödet för den hållningen har varit utbredd.

För fem år sedan, 2017, var Natomotståndet på topp i Finland. Bara 19 procent av finländarna ville gå med i försvarsalliansen. Men opinionen svängde dramatiskt när det ryska angreppskriget mot Ukraina startade i februari. I dag är över 75 procent av finländarna för ett Nato-medlemskap.

Putinregimens aggression mot ett demokratiskt och självständigt Ukraina har sänt berättigade chockvågor också i Sverige. Även i vårt land inser alltfler att den europeiska säkerhetsordning som gällt tidigare har krossats, att det måste göras en ny säkerhetsanalys och att det är dags att ompröva alliansfriheten.

Över hälften av svenskarna vill nu, enligt opinionsinstituteten att Sverige går med i Nato.

För oss i arbetarrörelsen är det förstås en besvärlig omprövning. Som folkrörelsedemokrater kan vi med rätta säga att beslutsprocessen går för fort och att ett stort och avgörande beslut som detta inte bör hastas fram. Samtidigt är det ärligt talat svårt att se hur Socialdemokratin och regeringen Andersson skulle göra på annat sätt. Ibland förändras verkligheten dramatiskt och snabba beslut krävs. Ett icke-agerande är också ett agerande som får konsekvenser.

”God utrikespolitik är en blandning av realism och utopism”, skriver den tidigare biträdande chefen för Sveriges Natodelegation, Ulla Gudmundson i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Utopism innebär att vägledas av ideal, handla så att världen blir bättre. Realism innebär att se verkligheten i ansiktet och handla utifrån den, fortsätter Gudmundson.

Hennes poäng är att båda sakerna behövs. Den svenska traditionen av att vara en aktiv internationell röst för mänskliga rättigheter, nedrustning, fred och frihet är något att vara stolt över. Men även pragmatismen som ibland svartmålas som hållningslöshet har behövts.

Alla mindre stater i Europa ville vara neutrala under andra världskriget, även våra nordiska grannländer. Sverige lyckades förbli neutralt både av geopolitiska skäl och av skickligt manövrerande. Politiken var inte alltid moraliskt högtstående men pragmatisk och höll Sverige utanför kriget, vilket är varje regerings yttersta skyldighet att försöka åstadkomma. Man kan absolut kritisera en svensk undfallenhet gentemot Tyskland men samtidigt pågick ett aktivt arbete bland folkrörelser och fackföreningar för att hjälpa flyktingar och bekämpa nazismen.

Pragmatismen har gällt under hela efterkrigstiden sida vid sida med utopismen. Också under Palmes tid när Sveriges röst var som starkast på den internationella arenan fanns samarbetet med USA och Nato i bakgrunden.

Och är det någon som närmat Sverige till Nato är det försvarsminister Peter Hultqvist som i tidigt skede insåg att Putinregimen inte var att lita på. Hultqvist upprustade det svenska försvaret och inledde ett tätt samarbete med Natoländerna. Men hela tiden har han försvarat alliansfriheten.

Hultqvist ger pragmatismen ett ansikte och ska ha all heder för att han har handlat för svensk säkerhets bästa till skillnad från borgerliga regeringar som avskaffade allmänna värnplikten och såg försvaret som ett särintresse.

Natomotståndarna hyllar i dag modellen med bilaterala avtal och pekar på att det vore hemskt att tillhöra Nato om en sådan galning som Trump blir president i USA igen. Faktum är att Sverige blir enormt beroende av vem som är president i USA när vår säkerhet enbart vilar på bilaterala avtal. I ett Natomedlemskap hör vi till en institutionaliserad allians där andra länder som Tyskland, England, Frankrike etc är med och bestämmer, inte alls bara USA.

När nu Finland går med i Nato vore det nästintill omöjligt att Sverige skulle stanna utanför den försvarsallians som sträcker sig över större delen av Europa och Norden. När vi nu i åratal samövat och anpassat hela vårt försvar med Nato så varför ska vi inte sitta med vid bordet där de försvars- och säkerhetspolitiska besluten tas? Dessutom har Ukraina-kriget visat att krigsrisken i vårt närområde ökat markant och att alliansfrihet är något som Putin struntar i.

För mig som fredsvän och internationalist är det såklart en rejäl omprövning att komma fram till detta. Och frågan måste ställas: kommer Sveriges röst i världen nu att tystna?

Nej verkligen inte. Här tjänar Norge som ett gott exempel. Det är ett land som alltsedan statsminister Gro Harlem Brundtland, som för övrigt satt med i Palmes kommission för gemensam säkerhet och sedan drev Brundtlandkommissionen, har varit en aktiv internationalistisk aktör för fred, nedrustning och miljö- och klimatomställning. Nato-landet Norge har betytt mer i medlingen mellan Israel och Palestina exempelvis än vad alliansfria Sverige gjort.

Kärnvapen är ett gissel och bör alltid kritiseras. Avskyn mot kärnvapen är utbredd också inom Natoländerna. Sverige kan kroka arm med både Norge och Kanada och vara en drivande kraft för att kärnvapen måste bort. Men visst, det ska ärligt sägas att Sverige som medlem i Nato också kommer att ingå i Natos kärnvapenplaneringsgrupp.

Regering och riksdag bör däremot tydliggöra att ett svenskt Natomedlemskap bör innebära att Sverige inte ska hysa några kärnvapen på sitt territorium. Ett sådant undantag har både Danmark och Norge. Norden bör förbli en kärnvapenfri zon.

Den internationella politiken har på senare år inte lyfts fram särskilt starkt inom svensk socialdemokrati. Det var längesedan 1:a maj-talen handlade om världen eller ens om Europa. Kanske kan ändå Nato-debatten bli startskottet till en mer internationalistisk arbetarrörelse igen? Att tusentals partimedlemmar denna vecka deltar i partisamtal om Nato är ett gott tecken.

När partistyrelsen samlas nu i helgen för att ta beslut om Nato borde den ge partiledningen i uppdrag att tillsätta en utredning om hur Sverige återigen kan bli en röst för fred och kärnvapennedrustning, om hur nationalismens och protektionismens idéer fortsatt måste bekämpas och demokratirörelser världen över stärkas.

Vi lever i en historiskt omvälvande tid. Men en sak är säker, det är pragmatismen som gör oss säkra, inte dogmatismen.